Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Peru – ett land med två själar

DN Resors Jörgen Ulvsgärd åkte till Peru – och här ger han nu en snabbkurs i den mytomspunna inkakulturen.

Först händer ingenting, sedan ingenting. Så plötsligt skymtar vi den första kondoren, som en liten svart prick långt där nere i ravinens botten. På jakt efter ett lämpligt byte letar den efter termikvindarna för att ta sig allt högre upp längs de branta sluttningarna. Av egen kraft har denna väldiga fågel, med ett vingspann på över tre ­meter, inte en chans. Nu är de tre stycken som stiger högre och högre, vilar en stund på en klippavsats för att åter kasta sig ut i jakten på bättre uppvindar.

Det är tidigt på morgonen och vi har tagit oss på slingrande smala grusvägar längs hisnande stup till närmare 4 000 meters höjd, från byn Chivay i Colcadalen, genom små byar som Pinchollo och Maca, mot Cuzco. Dessa trakter var för bara fyrtio år sedan genomkorsade av knappt farbara vägar tills svenska vattenbyggare i mitten på 70-talet anlade en damm längre upp i dalen.

Det fanns en tid i Colcadalen, berättar colaguasindianen Antonio Quilluya Toco, då man i rituella ceremonier, så kallade yawar fiesta, lät kondoren och tjuren kämpa mot varandra. I dag är det förbjudet, men i vissa avlägsna byar firar indianerna fortfarande dessa blodiga ritualer, som går ut på att inkaindianernas heliga fågel ska vinna över conquistadorernas starka maktsymbol tjuren. Kondoren binds fast vid tjurens nacke. I sin kamp för att bli fri klöser, hackar och irriterar den tjuren, som kastar sig fram och tillbaka tills den utmattad faller ihop. Den dödas därefter under vilt jubel och ett intensivt festande tar vid.

– För mig är både kondoren och tjuren mina vänner, säger Antonio. Tjuren har skänkt liv åt alla här i Andernas dalgångar under flera hundra år. Jag kommer ihåg när min pappa och mamma för första gången fick låna ett par oxar för att plöja sina åkrar. Att hålla sig med egen oxe hade vi inte råd med. Som en hyllning smyckade mamma oxens huvud med blommor medan pappa gick före och spelade flöjt.

Antonios berättelse visar att Perus själ består av två delar; den indianska och den spanska –kondoren och tjuren.

När jag första gången besökte Peru i slutet av 1970-talet var det under militärjuntans sista år. Ekonomin var körd i botten, arbetslösheten skyhög och ständiga demonstrationer av gruvarbetare och bönder slogs brutalt ned av militären. Inflationen var hög och lamslog hela landet. Den sedermera så fruktade gerillarörelsen Sendero luminoso, den lysande stigen, var då i sin linda, men bara några år senare hade deras program urartat till en uppmaning till folkligt krig mot den peruanska staten, ”guerra popular”, som inte bara satte skräck bland bönderna uppe i bergen, utan i ett helt land. Under mer än ett årtionde dödades 70 000 peruaner i detta inbördeskrig.

Expresidenten Fujimoros framgångar i kampen mot Sendero luminoso under 1990-talet väcker i dag både starkt hat och stark kärlek hos peruanerna.

– Det var han som till slut fångade in ledaren Abimael Guzmán, vilket ingen tidigare lyckats med och det är det många som hyllar honom för, säger sociologen Alexander Bendezu.

– Det var också han som lyckades rensa upp i den överdimensionerade offentliga sektorn, byggde vägar för att stimulera turismen och lyckades stävja den galopperande inflationen. Tyvärr använde han samma brutala metoder som Sendero luminoso, vilket gör att han nu, ironiskt nog, sitter i fängelse liksom sin svurne fiende Guzmàn.

Nu råder andra tider i Peru. De senaste åren har utländska investerare och banker åter tagit plats i landet och ekonomin är för närvarande den bästa i Sydamerika. I somras valdes en ny president, Ollanta Humala, som i andra valomgången besegrade Fujimoris dotter Keiko tack vare författaren Mario Vargas Llosas stöd.

Innan vi lämnar Cuzco för en resa över högslätten altiplano, genom inkadalen mot byn ­Ollantaytambo och avstampet mot Machu Picchu, tar jag en tidig morgonpromenad genom staden. Jag går längs de kullerstensbelagda gatorna förbi husrader med utsirade träbalkonger, fortsätter Loretogatan genom San Fransisco-parken ned mot stora torget, Plaza de Armas. Det var här inkahövdingen Pachacuti ansåg att världens mittpunkt låg.

Jag fortsätter genom de vackra bågformade valven som omgärdar torget på alla sidor bort mot katedralen. På långt håll hörs kyrkokörens enstämmiga gregorianska sång som tränger ut genom den öppna stora porten. Detta storslagna kyrkorum byggdes av spanjorerna med hjälp av inkaindianernas stenar och händer.

På trappan i katedralens skugga sitter en indiansk familj och tuggar kokablad. De har startat långt innan gryningen för att ta sig från byn Puca­pucara ned till Cuzco och indianmarknaden där de tänker sälja sina handvävda tyger.

– Vi är stolta över att vara ättlingar till inkafolket, stolta över vår historia och stolta över vår tillhörighet på den andiska högplatån, säger mannen i familjen, reser sig från trappan, knyter ihop tygskynket med familjens handvävda tyger och beger sig upp till marknadsplatsen.

De första spåren av inkariket dateras från slutet av 1100-talet, men storhetstiden började så sent som 1438 då Pachacuti kröntes som inka. Under hans ledning besegrades indianstammar från Chile ända upp till Colombia. Strax före spanjorernas ankomst utkämpade bröderna Huascar och Atahualpa en bitter strid om makten. Det var den sistnämnde som gick segrande ur den striden och som därmed utsågs till enväldig härskare över ett av världens största riken, ett rike som dignade av guld, silver och överdådiga palats. Med charm, list, mutor och inte minst vapen hade ett mäktigt rike etablerats.

Rykten om dessa rikedomar nådde Francisco Pizarro i Spanien som begav sig i väg för att erövra dessa skatter. Atahualpa togs med stor list till fånga av spanjorerna den 16 november 1532 i staden Cajamarca. Han försökte återfå sin frihet genom att betala en stor lösesumma i guld och silver, men förgäves. Atahualpa avrättades i stället genom garrottering i juli 1533, och därmed var inkariket i stort sett besegrat.

Bakom oss försvinner Sacsayhuamans fästning i utkanten av Cuzco. Dess mäktiga stenmurar i brutna rader byggda av inkafolket med en häpnadsväckande precision, sammanfogade så tätt att det inte går att sticka in en kniv mellan skarvarna. Vi är stumma inför dessa mästerverk och funderar på hur det gått till medan vi fortsätter resan längs Urubambafloden ner mot Ollantaytambo där vi ska förbereda oss för den sista etappen upp till Machu Picchu.

Nästa morgon är vädret klart och molnen höga. Det är en oförskämt bra dag för att besöka Machu Picchu där ofta regntunga skyar kan ta udden av den magnifika vyn. Den smalspåriga järnvägen går längs Urubambaflodens stränder, som under första delen av resan är omgivna av höga snöklädda berg, för att efterhand övergå till mer djungelliknande vegetation innan vi når slutstationen Aguas Calientes. Härifrån utgår sista etappen på inkaleden för dem som vill gå till fots, de andra kan ta bussen längs branta serpentinvägar upp till Machu Picchu.

Själv klättrar jag bakvägen upp mot Solporten, Inti Punku, samma väg som Hiram Bingham kom för precis ett hundra år sedan i sökandet efter inkarikets sista stad, Vilca Bamba. Han hade då mött en bonde i byn Mandorpampa, som berättat om några övergivna ruiner längre upp i bergen. När Bingham efter flera timmars mödosam klättring nådde krönet och blickade ut över Machu Picchu trodde han inte sina ögon. En hel ruinstad låg gömd under en grön matta av träd, rötter och växter.

När jag nu äntligen sätter mig på tröskeln till Solporten och tittar ned på ruinstaden, som ligger som en gnistrande juvel omgiven av gröns­kande bergstoppar, grips jag av samma känsla som drabbade Bingham just här, just då för hundra år sedan. Många frågor utan svar rusar genom huvudet. Hur föddes idén att bygga en stad i en så oländig och extrem terräng? Hur lyckades man övertyga någon om denna till synes galna idé? Och hur lyckades man genomföra projektet? Det är ett mysterium liksom den stora frågan om vilken roll staden spelade under inkariket. Bingham trodde länge att det var inkas sista stad, vilket på senare tid visat sig inte vara fallet. Det troliga, enligt senaste forskarrön, är att Machu Picchu var en sommarstad för inkahärskaren Pachacuti byggd för cirka fem hundra av hans närmaste personer.

Vi fortsätter resan i inkas spår till rötterna i Titicacasjön, världens högst belägna farbara sjö, själva födelseplatsen för inkariket. Målet är den isolerade ön Taquile. Det var inte långt härifrån som solguden Inti enligt legenden skapade de första inkas; Manco Capac och Mama Ocllo, som han skickade till jorden för att hjälpa dess befolkning.

Här uppe på gränsen mellan Peru och Bolivia levde uruindianerna, en indianstam som försvann för drygt sextio år sedan. I dag bebos öarna av aymaraindianer. Med motorbåt från staden Puno tar vi oss ut till en av dessa mer avlägsna öar och landstiger efter drygt tre timmar på en flytande ö stor som en tennisplan. Det gungar betänkligt under mina fötter när jag stiger i land, men det är ändå stadigare än vad jag trott. Allt är byggt av vass, hus, båtar och sängar. På ön bor tre familjer som livnär sig på fiske och hantverk och där emellan något turistbesök.

Aymaraindianen Antonio Jallahui Suama, som levt hela sitt liv på vassöarna ute i Titicacasjön, har lovat att ta mig med ut på en båttur i en klassisk båt byggd av totoravass, samma teknik som Thor Heyerdahl använde när han konstruerade båten ”Ra” för sin expedition mellan Afrika och Amerika. Vi hissar segel, men måste snart reva för vinden är för stark. Med långa trästörar skjuter mannen och kvinnan i stället båten framför sig tills vi når en flytande grannö.

– Vinden och kylan är vår största fiende, vilket gör att man ibland tänker på att flytta in till fastlandet. Barnen blir lätt sjuka av den råa och fuktiga luften och vi är långt från läkarhjälp, berättar Antonio. Å andra sidan har vi en frihet och ett lugn som är svårt att uppnå på fastlandet. Med våra enkla båtar fiskar vi, jagar fågel och skjutsar våra barn till den lite större grannön där skolan ligger, säger Antonio innan jag lämnar ön för båtresan tillbaka till Puno.

Det blir en lång bussresa tillbaka till Lima, Pizarros hemstad. Jag sitter åter på Bar Cordano vid centralstationen och väntar på Huancayo train som en gång för många år sedan tog mig upp till Cerro de Pasco på 4 800 meter och ned till djungelstaden Pucallpa vid floden Ucuyali en biflod till Amazonfloden. När jag reste denna väg, som är en av världens mest spektakulära järnvägar, gick tåget dagligen till staden Huancayo på det andiska höglandet. I dag är det bara en avgång i månaden.

Att ta sig från Andernas karga och vindpinade bergslandskap via kustlandets ökenområden till Amazonflodens fuktdrypande djungler är en annan historia. Där flyger inga kondorer, där simmar i stället delfiner.

Resefakta Peru

Resa hit: De tre största researrangörerna till Peru är Peruspecialisten, Jambo Tours och Temaresor. Det går också utmärkt att skräddarsy ett eget reseupplägg. Bästa flygförbindelserna mellan Stockholm och Lima har KLM och Air France. Flygpriserna kan variera, men ligger på cirka 11 000-12 000 kr för en tur och retur Stockholm—Lima.

Resa runt: Södra Peru med Machu Picchu, Cuzco, Colcadalen, Titicacasjön, Balesta­öarna och Nasca är ett vanligt upplägg, men kan variera mellan researrangörerna. De hjälper gärna till att skräddarsy ett individuellt program. Några har djungelregionen med Amazonas i sitt program. Det finns också paketresor till norra Perus öken- och djungelområden.

Bo: Mellanklassboende med bra standard som kan rekommenderas längs en rutt i Södra Peru är Hotel Miraflores Colon i Lima. Hotellet ligger mycket nära shoppingcentret Larcomar vid havet. Området rymmer en mängd barer och restauranger.

I Cuzco är Hotel Andes de America ett bra alternativ eller det mer exklusiva Botique­hotellet Aranwa, som är ett fantastiskt ställe i rustik kolonial stil. Hotel Possada i Arequipa är ett bra mellanklasshotell.

Byn Ollantaytambo är ett bra övernattningsställe innan man tar tåget upp till Machu Picchu. Hotel Pakaritampu ligger perfekt intill Urubambafloden med gångavstånd till tåget. Hotellet har en vacker trädgård.

I Colcadalen på 3 250 meter ö h ligger en hotellresort i byn Yanque, Colca Loge, med spa och varma källor både inomhus och utomhus.

Hotel Sumaq Machu Picchu i Aguas Calientes, sista byn innan Machu Picchu, är ett hotell med mycket hög standard för den som vill ladda upp och ha det riktigt skönt inför en bestigning av ruinstaden. Ett mer prisvärt alternativ med bra standard är Hotel Andina Lux där gästerna kan somna till bruset av floden utanför fönstret.

Äta: Turistströmmen är intensivare än någonsin inte minst på grund av kocken Gastón Acurio som satt Peru på världskartan med sin variationsrika mat byggd på de peruanska råvarorna. En av Gastón Acurios populära restauranger är La Mar Cebicheria i Lima, en fantastisk fisk­restaurang i avspänd miljö.Här ska man pröva den peruanska nationalrätten ceviche, en gastronomisk upplevelse kan garanteras. Restaurangen ligger på Avenida La Mar i Miraflores.

La rosa Nautica är Limas populäraste skaldjursrestaurang. Den ligger i Mirafloresområdet och är byggd i kolonial stil på pålar ute i havet.

I nöjes och shoppingkomplexet Larcomar i Cuzco ligger restaurang Cicciolina belägen nära katedralen på Calle Triumfo 393. Stället serverar mycket bra mat och är populärt, så boka bord.

Säsong: Till Peru kan man åka året runt även om de flesta väljer perioderna i oktober och mars som är de bästa på den andinska högplatån.