Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Varma bad lockar åter i badarnas Bath

Redan på romarnas tid badade man i heta källor i Bath. 1978 stängdes det sista varma badet, men nu har ett hyperdesignat spa öppnat i den gamla badstaden, som putsad och fejad visar upp en unik stadsmiljö med både romerska lämningar och 1700-talsarkitektur.

Bath är en uppenbarelse när solen bryter genom diset över de gröna kullarna runt staden och sätter ett milt svepljus på den honungsgula labyrinten av ståtlig arkitektur från 1700-talet. Den glänsande stadsbild som skapades för snart tre sek­ler sedan som miljö för de mycket rikas kurliv har historiens nycker hållit samman till den dag som i dag är. Och den vårdas ömt: den unika stadsmiljön är ett smycke som drar miljoner besökare.

Under flera decennier fanns det ändå en skorrande biton i lovsångerna. Namnet Bath betyder ju bad och man visar stolt upp ett museum över de magnifika romerska bad som fanns här för 2 000 år sedan men själv hade man länge inte något bad att skryta med.

Efter en lång period av nedgång stängdes det sista badet i Bath 1978. Vattnet hade blivit så förorenat att en flicka dog vid en simuppvisning.

Men i dag kan denna pärla av milt gul sandsten åter göra skäl för sitt namn. Ett spa med vatten från de varma källorna under staden, de enda i England, öppnades nyligen. Källorna ger 1 000 kubikmeter om dagen, vattnet är 46 grader varmt och skimrar i grönt av olika mineraler. Invigningen föregicks dock av flera års förseningar och dryga kostnadsökningar.

Det nya badet är byggt som en enorm glaspelare som innesluter en kub av klassisk Bath-sten. Kuben, som vilar på fyra pelare med fötterna i en bassäng längst ner i badet, är fyra våningar hög. I dessa finns behandlingsrum, restaurang, ångbastu och högst upp en bassäng med himlen till tak och utsikt över Bath och de gröna kullarna runt om. Man kan välja mellan att flyta omkring i de olika bassängerna och ångbadet ett par timmar eller hela dagen från nio på morgonen till tio på kvällen. Man kan också bygga på med olika former av kroppsbehandling och massage efter smak och kassa. Ett tvåtimmarspass ger ett smakprov för 250 kronor. Vill man lägga till behandlingar är man raskt uppe i allt mellan 700 och 2 000 kronor. Gärna används metoder där man kan använda sin egen resurs det varma vattnet. En sådan är watsu, en sorts massage där patienten behandlas av en terapeut flytande i en bassäng.

Att avsluta dagen med att glida fram ovan staden under kvällshimlen i varmt grönskimrande vatten, avstressad efter sejouren i badet är en ny och välkommen variant på ett besök i Bath.

Badet länkar samman 2 000 års spahistoria. Redan under keltisk tid, långt före vår tideräkning, kände man till att det fanns ångande hett vatten i traktens moras. En keltisk prins, Bladud, som drabbats av spetälska och degraderats till svinaherde, sägs ha blivit botad när han som sina friska grisar vältrade sig i den varma, hälsobringande gyttjan. Bladud återtogs i kungafamiljen, blev själv kung och grundade på 800-talet f Kr en stad på platsen.

Men det var romarna som år 41 började bygga en badanläggning kring de varma källorna. Och det gjorde de med besked. Det blev ett storartat romerskt bad, med bassänger, sällskapsrum och tempel åt de heta källornas gudinna Sulis, som man utan krus övertog från kelterna.

Ända tills det romerska imperiet rasade på 400-talet var baden en magnet som drog besökare från vida omkring. Sedan gick det dock utför under kelter, saxare, normander och engelsmän. Baden revs för att bygga kyrkor bland annat den katedral som i dag pryder Bath och den romerska staden hamnade flera meter under dagens gatunivå och glömdes bort.

Men under seklerna fortsatte badandet i mindre pampiga former än de romerska. Ett lyckokast för staden var när drottning Anne vid 1700-talets början kom för att kurera sin gikt i Bath. I kunglighetens spår följde aristokratin för att dricka brunn, träffa annat fint folk, dansa, spela kort och inte minst gifta bort sina döttrar.

Denna nöjes- och äktenskapsmarknad blev en lysande tid för Bath, en tid som varade i omkring 70 år. De rika släkterna lämnade sina gods frampå hösten, och stannade sedan i Bath från oktober till maj. Mindre barn och tjänstefolk lämnade man hemma och tog bara med någon eller ett par personliga uppassare. Allt annat hyrde man i de eleganta hus som i rask takt växte upp i Bath runt nervpunkterna The Pump room där man drack brunn och The Assembly rooms där man umgicks, spelade kort och drack te.

Det var det England som räknades som samlades i Bath. Tidningarna hade uppgifter om vilka som väntades, vilka döttrar de hade med sig och vad som i övrigt var på gång. Många tillbringade halva året i Bath, och det de åstadkom var inte ekonomiskt oviktigt: för en rik familj var det väsentligt att gifta ihop sig med en annan rik släkt för att öka förmögenheten. Man kan jämföra det med dagens sammanslagningar av storföretag.

Ekonomin blomstrade i Bath, tidigare en stad av fattiga ullvävare, och befolkningen ökade från 2 000 till 30 000. Men om de förmögna kurgästerna räknades i tusental, så var det bara en trio personer som stod bakom Baths makalösa expansion. Mest central var kanske en man utan direkt ekonomisk funktion. Det var ceremonimästaren, Richard Beau Nash. Han kom till Bath i början av 1700-talet som professionell kortspelare och hankade sig fram som det tills han fick uppgiften som den lysande stadens festfixare. Då blev han det sociala navet i kurstadens liv. Han var den som kunde ordna att man fick träffa rätt personer och kunde presentera döttrarna för lämpliga äktenskapskandidater, han ordnade de pampiga fester kring vilka livet i Bath kretsade.

De båda andra var en arkitekt och byggentreprenör, John Wood, samt kanske något egendomligt stadens postmästare, Ralph Allen. John Wood och senare hans son John Wood jr ritade en stor del av de hus som gör Bath till en så enastående stadsmiljö att den hamnat på världsarvslistan. Hans stil är inspirerad av den italienske 1500-talsarkitekten Andrea Palladio. Ralph Allen, en gång en fattig yngling som blev rik på att reformera det brittiska postväsendet, ägde de stenbrott alldeles utanför Bath där man bröt den gyllengula sten som ger staden dess lyster.

Bath växte från centrum kring det gamla romerska badet och upp mot kullarna. Det första större torget var Queens Square, påbörjat 1728, och sedan höjde sig den klassiska staden till sitt crescendo, en enorm halvcirkelformad byggnad kallad Royal Crescent. Den uppfördes i slutet av 1760-talet av John Wood d y, och blev i ett slag den finaste adressen i det redan så fina Bath, med hyresgäster som hertigen av York, George III:s son.

Royal Crescent har en värdig medtävlare som välkänd sinnebild för Bath. Det är valvbron över floden Avon, Pulteney Bridge. Den byggdes några år efter Royal Cre­scent av William Pulteney, som såg att det gick att skapa en stadsdel på andra sidan floden bara man fick dit en bro. Den ritades också med inspiration från Palladio, men är en korsning av Ponte Vecchio i Florens och Rialto i Venedig, och är en världens få broar med butiker längs båda sidorna. Med Pulteneys stad på andra sidan Avon var Baths stadsbild i stort sett komplett. Omkring 1800 kom så en ekonomisk nedgång för England, som bidragit till att konservera stadsmiljön åt dagens besökare. Det klassiska Bath är en kompakt stad man kan promenera från ena ändan till den andra på en halvtimme. En amerikansk eller japansk turistgrupp kan troligen se staden på tre fyra timmar inklusive lunch. Men den kräver mer, speciellt om man tänkt sig pröva på det nya spaets lockelser. Kanske är det under kvällstimmarna, när turistgrupper och shoppare lämnar torg och arkader tomma och gitarrsångarna på platsen vid katedralen tröttnat, som man kan stanna upp och förnimma ljuden och se synerna från de gyllene årens festyra och höra det diskreta raspet från Jane Austens penna. Författarinnan till Pride and prejudice bodde sex år, från 1801 och framåt, i Bath. Hon skrev en del där, men ingen av hennes större romaner kom till i Bath. Däremot använde hon stoff därifrån i bland annat Northanger Abbey.

Trots det nya spaet är de romerska baden ett av Baths viktigaste besöksmål. Men under den gyllene eran var de okända. Först när Bath var förbi sin topp upptäcktes de igen och började grävas fram. I dag är den stora bassängen intill katedralen en imponerande syn, och under The Pump room ligger ett spännande museum över de intressantaste romerska fynden i England.

The Pump room och romerska badet är de ställen man bör inleda sina Bath exkursioner på. Båda två är laddade med symboler över de två stora epokerna i Bath. Längst tid tar den romerska delen museet är proppat med bilder, texter, fynd och så mycket utmärkt pedagogik att man säkert hinner bli trött i huvudet. Snabbare går det att ta in The Pump room, en stor öppen salong i neoklassicistisk stil där spagästerna samlades för att dricka av det varma mineralrika vattnet som stiger upp där. Det var Baths sociala hjärta i 200 år. Visst kan man ställa sig där för att lyssna efter historiens vingslag, men ensam kan man aldrig räkna med att vara, eftersom det är en stor tesalong och restaurang dit folk köar för att få plats.

Sedan spelar det ingen större roll hur man närmar sig Bath. Det är stadsbilden som är det sevärda, ett vidsträckt byggnadsminnesmärke att förlora sig och drömma sig bort i. Förstagångsbesökaren måste ju sträva uppför Gay Street förbi Queens Square och falla i häpnad och beundran över det dynamiska perspektivet på Royal Crescent. Det lönar sig att besöka våningen med nummer 1, Royal Crescent, som är ett museum över hur aristokratin i 1770-talets Bath bodde, från salong till köksregioner.

Gatan därifrån leder ner till en annan vacker plats, The Circus, som också är designad av John Wood. Det var meningen att den och Royal Crescent skulle kommunicera visuellt, men en jättelik platan mitt på The Circus stör effektivt utsikten över rundeln och dess vackert svängda fasader.

Härifrån är det några få kvarter ner till floden Avon och Pulteney Bridge. Det finns fyra Avon i England, och alla heter så efter det keltiska ordet för flod, som helt enkelt är avon. Även de som skämts bort med Ponte Vecchio och Rialto finner bron intagande. På sydsidan bildar floden en lagun med hästskoformade strömbarriärer som ger sceneriet en ovanligt bildmässig pregnans. Alla kameror höjs här, som lyfta av en magnet.

Sedan är det bara att ströva och finna sin egen rutt längs de slingrande gatornas bilderbok. Bath är i dag en välmående stad, med några av Englands högsta huspriser. Därför har man haft råd att tvätta av fasaderna, som för några decennier sedan var svarta av kolrök, så att stenen nu är så där gyllengul som den ska vara. Bath, som förr hade en trött pensionärsimage, har i dag två universitet med drygt 15 000 studenter, som sätter sin prägel på gatu- och kvällsliv. Pubar och klubbar är öppna till långt fram på natten och buss 18 ut till universitetet kör till klockan tre på morgonen.

Det råder alltså ingen däst stämning i Bath, som för några decennier sedan. Tillsammans med studenterna och de andra otaliga besökarna gör du Bath till en livlig stad, som också har all den shopping du behöver och lite till, såväl på storgatan Milsom Street som på smågatorna intill. Antikbodar finns det ett otal 85 bara på Bartlett Street och i till exempel Bath Guildhall Market på High Street. Men vänta dig inte att göra billiga fynd i denna välbärgade stad.

Restauranger finns det gott om. En del är mindre än mediokra, alltså vad man kan vänta i en turiststad. Men några kan nämnas som gott och väl acceptabla. Förutom The Moon and Sixpence som ligger idylliskt inne i en passage vid Broad Street kan man nämna Tilleys Bistro, The wife of Bath, Woods och puben Crystal Palace. För en del är ett besök på Sally Lunns kafé, öppnat på 1700- talet, ett måste för att smaka på de speciella bullar som serveras där, och som anses vara ett kännemärke för Bath.

Ett museum, värt att se som motvikt till det flärd- och lättjefulla Bath är Bath at Work.

Det visar bland annat det slitsamma livet i stenbrotten där materialet till stadens fina hus togs fram.

Man ser också att inredningssnickarna från 1700-talet gav upphov till eleganta miljöer på allt från tåg till atlantångare.

Jane Austen har ett museum som en del ser som omistligt, och under The Assembly rooms finns ett ko­stymmuseum där man kan följa de eleganta kreationernas förvandling genom seklen.

Ett blad från turistbyrån som annonserar Free walking tours of Bath frågar själv litet misstroget: Are the tours really free? och ger själv svaret: Absolutely free: no charges, no tips. Promenaderna börjar utanför The Pump room halv elva och två varje dag. På somrarna finns en kvällstur klockan sju. Guiderna är frivilliga entusiaster som älskar sitt Bath, och ger allt i sin framställning.

Bath har natursköna omgivningar med många besöksmål. Ett enkelt tips är att promenera längs den kanal som löper mellan floderna Avon och Kennet, och som börjar bakom stationen i Bath. Längs en slusstrappa når man en stig vid kanalstranden, som man kan följa tre fyra kilometer till klassiska puben The George i Bathhampton. Den har trevliga utrymmen både inne och i trädgården och förutom öl även god och varierad kost.

Och nu, när det äntligen finns ett spa i Bath, har man goda skäl att ägna det några timmar när fötterna ömmar efter väl förrättade expeditioner. Efter 2000 år kan vi möta romarna på lika villkor som badgäster i Bath.

Resa dit: Flyger gör man till London

Resa dit: Flyger gör man till London Heathrow med BA eller SAS för t o r-priser från c:a 1.800 kr Man kan också flyga till London City Airport med SAS/Transswede för 1.300 kr och uppåt t o r, eller från Skavsta med Ryanair till Stansted för varierande priser. Från Heathrow går direktbuss på tre timmar till Bath, eller buss till Reading och tåg därifrån. Från London City tunnelbana till Paddington; därifrån direkttåg eller direktbuss från Victoria coach station. Från Stansted tåg in till London, sedan buss eller tåg. Det går att flyga via Amsterdam till Bristol, en halvtimme från Bath. Biljettpris från c:a 4.000 kr t o r.
Boende: Hotell eller Bed and breakfast hittar man på www.visitbath.co.uk/site/where-to-stay
Dubbelrum för allt mellan 35 och 100 pund natten.
Sevärdheter och tips på www.visitbath.co.uk

Bild

I bassängen i spaets bottenvåning står fyra pelare som bär upp övriga våningar inklusive takbassängen.