Strandhugg i Söderhavet

I stillheten spritter kvittret från den lilla öns palmer och snår. Enligt sjökortet heter den Tapana och är obebodd. Luften på däck är ljum och doftande. Det dagas över Vava'u, konungariket Tongas norra ögrupp, en tropisk skärgård av gröna öar, korallrev och kanaler som är ett omtalat eldorado för seglare.

Vattnet speglar himlens puderrosa. Snart blandas kvittret med tuppens galande på en ö längre bort, och i fjärran anas klockringningen till dagens första gudstjänst. Sannolikt är det också världens tidigaste gudstjänst denna dag, eftersom vi här befinner oss omedelbart väster om den internationella datumgränsen. Inför nyårsafton 1999 käbblades det om vilken nation som egentligen var närmast linjen, men Tonga kallar sig alltjämt "landet där tiden börjar".

Nu kommer skepparen Lepa Kupu upp på däck, en vänlig och tystlåten sjubarnsfar som har seglat bland dessa öar i arton år. Han pekar mot färjan från huvudstaden Nuku'alofa som ännu bara är en prick på horisonten.

- Jag var med och hämtade henne från Bremen, säger han.

Efter frukost lättar vi ankar. Jag står vid rodret och känner seglet fånga vinden. Så länge Lepa håller uppsikt och ger instruktioner kan jag låtsas vara Jack London eller Robert Louis Stevenson eller någon annan av alla de främlingar som har kajkat runt i Söderhavet och hållit liv i föreställningen om ett tropiskt paradis.

Den uppstod efter européernas expeditioner på 1700-talet. Kapten Cook kallade Tonga "Vänskapsöarna", men öbornas vänlighet den gången ingick sannolikt i en plan för att småningom slå ihjäl besökarna. Planen gick om intet, men namnet bestod och utnyttjas numera med fog av turistbyrån.

Det var också i Tongas vatten som myteriet på "Bounty" skedde 1789. Kapten Bligh sattes i sjön i en liten barkass tillsammans med arton av sina trogna, varpå upprorsmännen vände åter mot det lockande livet på Tahiti och för alltid uppgick i den stora söderhavsromantiken. Bligh visade sitt mästerskap som navigatör genom att segla 3.700 sjömil till Timor i holländska Ostindien, och kunde småningom ge sig ut på jakt efter myteristerna.

Öarna vi passerar är gröna och hemlighetsfulla. Flygfiskar flyr i gnistregn av droppar. Ölflaskan är immig, den lätta, varma vinden fyller genuaseglet, farten är fem sex knop och det finns just inget mer att önska.

På Cooks och Blighs tid var seglatser till Söderhavet livsfarliga företag under ibland vidriga umbäranden, med trängsel, skörbjugg, ruttet vatten och maskstungen mat. Vi, däremot, seglar "Elangeni", en tolvmeters Moorings 383:a (en specialanpassad version av Oceanis 381), med bland annat toalett, dusch, kylskåp, välfyllt skafferi, GPS och autopilot. Men också här finns prövningar, exempelvis är toaletten så trång att det krävs både list och smidighet för att kunna torka sig.

Plåttaken på ön Taunga blänker i solen. Plåten gör husen till ugnar i gasset, men är tåligare och kräver inte lika mycket underhåll som palmbladstaken på de traditionella, vägglösa och svala hyddorna, "fale tonga". Sådana byggs numera bara i ceremoniella sammanhang eller för turisternas skull.

Utanför den vida stranden skiftar vattnet i nyanser av lysande babyblått och turkos. Längre ut fiskar en man tillsammans med sina söner. Pojkarna snorklar och spetsar färggranna fiskar med enkla harpuner eller dyker ned och hämtar kammusslor stora som barnhuvuden.

Det ter sig som en tropisk idyll, men det räcker med ett strandhugg för att förstå att detta inte är något Söderhavets Sörgården. Kullfallna träd och ärrade hus; orkanen Waka som slog till för en tid sedan var den värsta sedan 60-talet. Hus blåste bort, kokosplantager förvandlades till plockepinn-spel och papaya, jams, taro, bananer och brödfrukt måste för en tid ersättas med hjälpkonserver.

Mirakulöst nog blev ingen dödad, men för en nybörjarseglare stämmer det till eftertanke att de värsta vindarna här kan komma upp i 60 sekundmeter. Redan 32,7 räknas ju som orkan.

Fiskarens hustru heter Violani Piukala och berättar att havet under stormen vräkte sig ända upp till huset, 200 meter från stranden. Döttrarna Pelenaise och Sofia säger att man måste hälla socker och citron i dricksvattnet för att få bort saltsmaken.

- Regeringen gör inte tillräckligt för oss här ute på öarna, säger Violani.

Regeringen i Tonga, det är i första hand den 83-årige, imposante men numera rätt sjuklige kung Taufa'ahau Tupou IV med familj. Trots några försiktiga eftergifter i demokratisk riktning regerar de över vad man skulle kunna kalla ett mjukt feodalsamhälle. Epitetet "Söderhavets sista kungadöme", och inte minst det pittoreska träpalatset i Nuku'alofa, leder tankarna till sagoböcker och Pippi Långstrumps Kurrekurredutter. Men här som på så många andra håll är elitens vurm för traditioner ofta också ett sätt att skydda sina privilegier. Just denna ö ägs för övrigt av ätten Akau'ola, vars förfader någonstans i historiens dis var konungens navigatör.

Det finns en flora av rykten om solkiga affärer med kungafamiljen och adeln inblandade. Vart de många miljonerna från försäljningen av tonganska pass till asiatiska affärsmän tog vägen är fortfarande en gåta. Och är det sant att kungen i hemlighet har en groteskt stor förmögenhet?

Skeppare Lepa tror att det mest är illasinnat förtal, han är övertygad om att kungafamiljen verkar för folkets bästa. Och inte heller de mer framträdande regimkritikerna anser att monarkin bör skrotas; det tar tid att byta politiskt system i en så traditionsbunden nation som Tonga. "Palangi", som de vita kallas, tror alltför ofta att deras eget system passar överallt.

Men samhället förändras drastiskt på andra sätt, på grund av utflyttningen och övergången från storfamilj till individualism. Internet och satellitkommunikation omdanar livet i Stilla havets enorma glesbygd.

Lepa har ölabyrintens sjökort i huvudet och föreslår olika rutter och lämpliga ankringsplatser. Vi lägger till vid Nukus idylliska sandstrand och plockar snäckor. Platsen används ibland för officiella mottagningar med överdådig picknick. Prins Edward hör till dem som har plaskat i detta ljumma vatten.

Inne bland snåren finner vi ett stormskadat, övergivet hus. Ett gäng fiskande pojkar flyter förbi med den starka tidvattenströmmen. Dess kraft kan vara både överrumplande och skrämmande stark och kan föra en ovaksam simmare vart som helst.

Tongas 170 öar, av vilka 71 hör till Vava'u-gruppen, omfattar bara 671 kvadratkilometer, men ligger utspridda över nära 700.000 av Stilla havets 180 miljoner kvadratkilometer, en vidd så ödslig att man som till exempel den 55-årige tahitiske fiskaren Taiurea Raioaoa kan driva i fyra månader utan att sikta land om man råkar fara vilse. Han överlevde på rå fisk och regnvatten, och hade gått ned från 70 till 49 kilo när han räddades.

I denna svindlande vattenrymd gav sig Lepas förfäder ut i stora kanoter och hade för tusen år sedan befolkat den polynesiska triangeln Hawaii - Påskön - Nya Zeeland. Under gång slipades deras navigationskunskaper. "Soluppgångens vikingar" lärde sig att läsa stjärnhimlen, att tolka vindar, strömmar, vågmönster och fåglarnas flykt.

Trots kompass, GPS, radar och ekolod finns de som av stolthet håller de gamla kunskaperna vid liv. Att de faktiskt fungerar har bevisats under flera spektakulära seglatser. Mästernavigatören Mau Piailug, till exempel, seglade utan navigationsutrustning dubbelkanoten "Hokule'a" 4 250 kilometer från Hawaii till Tahiti.

Vi, däremot, ska mellan klockan 16.00 och 16.30 rapportera till basen om vår position och planerade natthamn. Över kortvågsradion sprids också reklam för kvällens fest på Ana's Waterfront Café i Vava'u- gruppens huvudort Neiafu.

Sedan solnedgången brunnit ut och medan stjärnorna tänds lagar vi languster på en liten grill fiffigt upphängd på relingen. När månen går upp bakom palmkronorna och lägger en glittrande gata av guld på vattnet blir romantiken nästan kvalmig. Men kanske beror det bara på att vi är tre män i en båt som skulle kunna tänka oss annat sällskap i denna magiska natt.

Lepa talar stolt om att hans äldsta dotter ska börja på University of the South Pacific i Fiji. Det gjorde inte söderhavsflickorna på Gauguins och Stevensons tid.

Senare vaknar jag av skyfallet. Att ligga i kojen på en vaggande och fullkomligt obetydlig liten båt i Stilla havets oändlighet, att lyssna till regnets ursinne i det varma, täta mörkret, ger en egendomlig känsla av trygghet.

När vi nästa dag närmar oss Euakafa tar Lepa över innan vi når myllret av korallgrynnor. Vi snorklar i vatten så klart att man tycker sig sväva i luft. Stormen har gått brutalt fram också bland korallerna, men man ser ändå mängder av kirurgfisk och papegojfisk och stora stim av små lysande blå fiskar som rör sig så synkront att man kan tro att de har en gemensam hjärna.

Från luften ser somliga av korallformationerna faktiskt ut som gigantiska hjärnor nedsänkta i denna varma, salta näringslösning.

- Många vill simma med knölvalarna som kommer till våra vatten, säger Lepa när vi står på stranden. De är snälla, men man måste akta sig för fenorna.

Euakafa är obebodd, om man inte räknar sagotärnorna och kokoskrabborna och Tongas berömda flygande hundar som flaxar mellan palmerna. De är stora, fruktätande fladdermöss som kivas med leksaksläten där de hänger upp och ned med vingarna svepta om sig som slängkappor. Lepa säger att de smakar rätt okej.

Vindsus och fräset från bogsvallet och enstaka tärnor är det enda som hörs när vi fortsätter. Blicken sveper över det blå i jakt på en hajfena eller rentav en sköldpadda. Trots kräm med solskyddsfaktor 40 svider skinnet i ansiktet och på händerna.

Genom en långsträckt fjord når vi småningom tillbaka till basen i Neiafu, en sömnig håla som ännu rymmer ekon av söderhavslitteraturens sol- och regndränkta utposter. Många av de storvuxna tonganerna på marknaden går liksom dröjande med de traditionella flätade mattorna svepta kring höfterna. Men efter friden på småöarna känns även detta en smula hektiskt.

- Det här är som Karibien för 30 år sedan, säger kvinnan på charterbåtfirman. Men i högsäsong kan vi ha 70 yachter här utanför.

Hamnen anses som en av Söderhavets bästa, döpt år 1781 till Puerta del Refugio av spanjoren Francisco Mauralle som var den förste europén i Vava'u. Nu kommer folk från många håll, långseglare på egen köl såväl som sådana som hyr på plats.

Man träffas kring ölflaskorna på Ana's Waterfront Café och byter erfarenheter och kryddade skrönor. Seglare blandas med öbor, bland polynesierna finns också åtskilliga ättlingar till de tyska handelsmän som flyttade hit från Samoa på 1800-talet.

Ett slags seglare som inte är så ovanlig är den amerikanske mannen som i mogen ålder vämjs vid sin civilisations ytlighet och lyckas locka med sig hustru och ibland också barn på en mycket lång seglats mot drömmen om ett annat liv. Mannen i Hemingwayskägg vid Ana's bardisk har vid det här laget bott på sin båt i 12 år.

På kvällens föreställning väntas gästerna fästa sedlar på dansösernas inoljade hud. Dansen är stillsam och har mycket lite av den erotiska laddning man finner i exempelvis Tahitis "tamuré". Maten är stabbig med taro och brödfrukt och fläsk, men där finns också läcker "ota ika", rå fisk som marinerats i lime och chili.

Senare på Mermaid Bar dånar Abba-låtar så att det blir sjögång i glasen. Flera av gästerna är "fakaleiti", män som klär sig och som kvinnor, ett rollspel som funnits länge och är accepterat i den polynesiska kulturen.

Vi återvänder till Nuku'alofa för att invänta flyget hem. Detta måtte vara en av världens mest fridfulla huvudstäder. På gamla Royal Nuku'alofa Club håller en handfull män liv i den koloniala herrklubbstraditionen, på International Dateline Hotel hörs dragspel och sång, vid piren ligger en svårt rostäten skorv som väl illustrerar den fatalism som man så ofta stöter på bland öarna.

I lågvattnet går en man med kastnät, smyger sakta mot fisken och utan ett plask. Det skulle kunna vara för hundra år sen, eller två hundra.