Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Tyst vandring i historiska spår

DN:s Maria Schottenius begav sig ut på pilgrimsvandring i fjällen tillsammans med journalistvänner, många vana att prata mycket. Men här gällde det att vara tyst långa perioder – en stark upplevelse för dem alla.

Det känns märkligt. Här går vi. Ett litet sällskap kvinnor med kaffetermos, smörgåsar, sittunderlag och prasslande regnskydd i våra ryggsäckar. Vi har rustat oss för en vandring, men vi visste inte att vi skulle vara med om något mycket större. Att vi redan efter några minuter på den mjuka, gungande stigen så tydligt skulle känna oss som del i ett sammanhang som sträcker sig över tusen år.

S:t Olavsleden som vi ska vandra på i sex timmar är en pilgrimsled från hav till hav mot Nidaros-domen. Från Östersjön (Selånger) till Atlanten (Trondheim). Den var först stor och betydelsefull, fylld av människor med heliga mål. Sedan, från reformationen på 1500-talet, förbjuden. Och nu, från 2013, är den 564 kilometer långa leden invigd och öppnad igen.

Vår sträcka som är 17 kilometer går på den del av S:t Olavsleden som också kallas Karl Johans väg, eftersom den rustades upp åt Karl XlV Johan, krönt till Norges kung i Trondheim 1818. Karl Johans väg börjar vid Skalstugan, en timmas bilresa från Åre mot Trøndelag i Norge. Den danska kungen Kristian lV hade sett till att två stugor skulle byggas för att underlätta vägen över Kölen: Skalstugan och Stalltjärnsstugan.

Vi vandrar alltså Skalstugevägen över norska gränsen till Ådalsvollen. Leden är en hemlig skatt av grönskande ängar, små svarta tjärnar, stenvalvsbroar, sträckor där höga bergssidor reser sig, fjällvidder och dalgångar. Helt förtrollande.

Här har människor vandrat i riktning mot Nidarosdomen och Olof den heliges grav i Trondheim i snart tusen år.

Av honom får vi under första pausen pilgrimens sju nyckelord: Frihet, Enkelhet, Bekymmerslöshet, Tystnad, Långsamhet, Delande och Andlighet.

Olav Haraldsson landsteg i Selånger i Medelpad 1030, han hade flytt till Ryssland efter en konflikt med jarlarna i Trøndelag. Nu kom han tillbaka och med sin här vandrade han mot Norge för att återta makten som kung. Han hade som alltid med en egen biskop i hären. Men Olav stupade i slaget i Siklestad. Den isländske historikern och författaren Snorre Sturlasson har tecknat ner berättelsen om vilka mirakler som skedde på slagfältet i ”Sagan om Olav den helige”.

I hemlighet fördes kungen till Nidaros, dagens Trondheim, för att begravas.

Olav hade varit en framgångsrik vikingahövding, men hade 19 år gammal låtit sig döpas till kristen. När Olav slutligen blev kung i Norge under åren 1015-1016 hade han rest från ting till ting och låtit sig väljas till kung, den förste som hade blivit vald av alla fylkena i en sorts demokratisk ordning. Och 1024 genomförde han en lagstiftning utifrån kristna principer. Norge kristnades.

Omedelbart efter Olavs död började det talas om hans sällsamma krafter och redan ett år efter det att han hade begravts öppnade man graven, även det har Snorre beskrivit. Kung Olav blev martyr och helgonförklarades 1031, ett år efter sin död.

Hans reliker placerades i kyrkan som byggts på hans grav och dit människor omedelbart började vallfärda för att få hjälp för sina sjukdomar och bot för sina synder. Det är alltså denna kyrka och den magnifika domen från 1100-talet, Nidarosdomen, som blev det stora målet för alla pilgrimer i Norden.

Men inte bara Norden. Sankt Olavsleden var en av de fyra stora katolska pilgrimslederna, tillsammans med vandringsleden till Jerusalem, till Rom och till Santiago de Compostela.

Även om vi alla i vårt lilla sällskap hade vandrat olika leder förut, och några av oss även på leden till Santiago de Compostela, var det något som slog till under denna vandring. Kanske berodde det på skönheten, stillheten eller på det magiska i att leden låg där i sådan hemlighet. Den har genom åren slingrat i all tysthet vid sidan av en högljudd skidort som, nu när det inte är säsong, består av enorma stålställningar i skalade backar och branter. Det finns inte mycket som är fulare och sorgligare än ett liftsystem på sommaren.

Vi har med oss vandraren och journalisten Lotta Byqvist. Hon leder nu oss tillsammans med Åreprästen Phär Karpas, som älskar denna väg och går den så ofta han kan. Han väljer att ligga lite lågt med den kristna profileringen på just den här vandringen med oss. Det är nog klokt. Han berättar lite om pilgrimsleden, om Sankt Olav och om hans tid, men det är sparsamt med andra kristna uttryck.

Av honom får vi under första pausen pilgrimens sju nyckelord: Frihet, Enkelhet, Bekymmerslöshet, Tystnad, Långsamhet, Delande och Andlighet.

Det känns fint att låta alla sju orden skölja igenom kroppen, men särskilt bra känns ordet bekymmerslöshet.

För Camilla Lundberg, en av de vandrande väninnorna och den i särklass mest musikkunniga av oss, är bekymmerslöshet det ord som fastnar och bestämmer mycket av stämningen under våra timmar tillsammans.

– Jag känner en ny, vänlig mindfulness hela tiden, skallen blir ren, inga tankar.

Phär Karpas förbereder oss på att vi med jämna mellanrum ska vandra helt tysta. Det krävs absolut en regel för att få detta gäng på mer eller mindre professionella pratare tysta och en befrielse för oss att gå tillsammans i denna enkla gemenskap, befriad från annan prestation än den fysiska, som leden kräver.

Vi vandrar över broar byggda av stenar satta i valv i mitten av 1800-talet. Bara de är värda en vandring. Det finns 21 valvbroar bevarade på den svenska sidan.

Marianne Brandt säger att hon njuter särskilt av tystnaden i gemenskapen.

– Det är så skönt. Och vi får höra att vi ska höja blicken, det ger verkligen något.

Även om sex timmar tar på lårmusklerna är det en lätt väg att gå. Jag minns från de franska Alperna att leder brukar klassificeras i tre grupper, enkel, medel, sportig. Den här är definitiv enkel. Några stigningar och backar, men inte det minsta krånglig eller äventyrlig.

På den svenska sidan består naturen mest av skog, dungar, ängar med ängsull och hjortronmarker.

Men efter landsgränsen och EU-gränsen väl att märka, blir den mer dramatisk. Ett svindlande vackert fjällandskap öppnar sig, de mörka molnformationerna och dimmorna som jagar vid bergsfoten känns som de ville vara i en målning av den romantiske tyske målaren Caspar David Friedrich. Luften är lätt att andas. Sedan slår hela färgskalan om. Från det mörka, grå och dova, kommer en allé av björkar. Smäckra, vita stammar, som lyser upp vår väg. Från svartvit film till färgfilm.

Vi vandrar över broar byggda av stenar satta i valv i mitten av 1800-talet. Bara de är värda en vandring. Det finns 21 valvbroar bevarade på den svenska sidan enligt Bo Oscarsson, som gjort en inventering och beskrivning av dem. Sex stycken lyckades han själv rädda från att rivas och ersättas med plåttunnor vid ett vägbygge från året till riksgränsen 1991.

Andra märkvärdigheter på vår väg är alla de stenblock som ligger som stora klossar kastade av jättar. Vi ser ner i bråda djup och upp mot branta väggar. Det blir mörkt omkring oss.

Så kommer det myrmark och mossa. Och vandringen får färg igen.

När vi gått länge och det börjar bli lite stumt i benen märker jag hur tv-journalisten Malou von Sivers, som går bredvid mig, plötsligt drar iväg in i skogen mot en tjärn. Vi andra fortsätter och Malou kommer ikapp oss efter en stund. När vi är framme vid Ådalsvollen, dagens mål, berättar hon att hittat sin sjö.

– Det var i en meditation som jag fann denna tjärn. Det är egentligen inte alls mitt landskap. Men nu såg jag den plötsligt. Mörk och blank. Den fanns. Och mossan, färgerna. Jag började nästan gråta och hade egentligen velat stanna där och vila en stund.

Vi ser inte så många djur under vår vandring. En näbbmus är det hela. Journalisten Monica Gunne tittar efter björnspillning, fast utan att riktigt veta hur björnspillning ser ut. Men hon är lycklig.

– Det gav en extra dimension att gå där tillsammans med gamla och nya vänner i en gemenskap. Det var bra att man fick prata ibland och inte ibland. Inte gå och pladdra hela tiden.

– Jag tror det här var den vackraste led jag någonsin gått. Djupen, stenarna, vägen som var bred och mjuk, de knotiga björkarna. Den slår Santiago de Compostela hundrafalt.

Vi lagar mat tillsammans på kvällen. Och smälter vår vandring. Morgonen efter gör vi yoga och kör små turer med vår minibuss till olika attraktioner i trakten. När vi är tillbaka hemma fortsätter vi kontakten per mobil med foton och recept. Den här vandringen vill inte riktigt ta slut.