Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Resor

Hysterisk avkoppling till havs

Det fanns en tid när havskryssningar var stillsamma tillställningar för stenrika pensionärer med flygskräck. En sorts flytande servicehus i mahogny och mässing med shuffleboard och varma filtar på däck.

I matsalen gnistrade juvelerna i kapp med kristallkronan och på dansgolvet virvlade siden- och chiffongklädda damer runt rakryggade män i frack eller smoking till wienervals, charleston och Sinatra.

2000-talets kryssningar är betydligt mer schizofrena. De senaste fem åren har kryssandet ökat med 70 procent i USA. Rederier och reseföretag rider på "Titanic"-vågen och "Queen Elizabeth"-romantiken, men alla som tillbringat en vecka på något av de stora kyssningsfartygen i Karibien vet att det bara är en nostalgisk maskerad som man kan välja att delta i eller inte. Klädsel och umgängeskoder är ungefär desamma som på Finlandsbåtarna.

När det gäller gästerna är det egentligen bara storleken som skiljer - feta bankkonton och mycket sittfläsk finns det i överflöd bland de ständigt växande passagerarskarorna. Storleken verkar också vara ett av de viktigaste konkurrensmedlen för rederierna. Slaget om marknadsandelar är stenhårt, framför allt mellan rederier som Royal Carribean Cruise Lines (RCCL), Carnival och Cunard.

Den stora trendsättaren är RCCL:s "Voyager of the Seas", världens största passagerarfartyg som kan ta ombord över 3.200 passagerare plus cirka 1.200 personal. Det är en semesterort med helpension som råkar röra på sig, en flytande nöjesstad där du får skylla dig själv om du blir uttråkad. På 15:e våningen finns till och med ett bröllopskapell för den som bara får kickar av att gifta sig. Här finns en lika stor risk för att bränna ut sig som att bota utbrändhet.

"Voyager" är så långt från Agatha Christie man kan komma. Här handlar det om action - dygnet runt. När rederierna ska ragga nya resenärer är det hyperaktivitet som gäller - vare sig man är fitnessfantast, kasinoräv, festprisse eller hetsätare. Tråkstämpeln ska tvättas bort med hjälp av skridskobanor, klätterväggar, basketplaner, inlineåkning, gymkomplex, spacenter och fullskaleteatrar.

Redan när jag kryssar över Port of Miami-Bridge i en bensinmissbrukande taxi i centrala Miami faller bitarna på plats. Det var här Don Johnson rensade halva stan i slingblekt hår, rosa linne och vit dansbandskostym med axelvaddar. Miamis skyline och Karibiska havet är rena nyckelretningen och signaturen till 80-talsserien "Miami Vice" börjar pulsera i huvudet.

Men nu är det Miamis nya ikon som regerar. Kryssningsvärldens nya drömfabrik som ska ta resandet till en "ny dimension" enligt rederiets pr-konsulter. För att ingen ska glömma bort budskapet står det skrivet längs hela det 1.020 fot långa skrovet med jättebokstäver: "Like no vacation on earth".

Och visst är det en makalös uppvisning i overkill:
142.000 ton av fåfänga, hybris och teknisk triumf.
142.000 ton av billiga hyrsmokingar, överviktiga kristallkronor och hysteriskt kasino.

Man behöver inte vara smakfascist för att bli sjösjuk av all eurokonst, den kitschiga arkitekturen och en inredning som spänner från disko med väggar klädda i plåt över romerskt bad med bamsiga stenlejon till engelska stilmöbler i cigarrloungen. För jänkarna är ju alltid den perfekta fejken bättre än originalet. Men för en nordbo med lång tradition av enkelhet, oavsett klass och stil, kan det bli både extremt och påfrestande.

Detta finska skrytbygge är dubbelt så stor som kändiskollegan "Queen Elizabeth II" och gör den amerikanska flottans regalskeppet "Vasa" - hangarjätten "USS Nimitz" - till en dvärg med sina sketna 100.000 ton. "Voyager" är som att välta omkull Empire State Building och skicka ut den i rombältet runt Castros Kuba - via Haiti, Jamaica och mexikanska Cozumel.

Fast egentligen spelar det ingen roll var man lägger till - för flertalet passagerare på "Voyager" är det skeppet som är destinationen. Så var det inte under första halvan av 1900-talet när de västliga stormakterna tävlade om att ta resenärer över Atlanten på kortast möjliga tid. Även för de bortskämda förstaklasspassagerarna som levde lyxliv ombord var målet viktigare än vägen dit.

Under veckan ombord på "Voyager" ska ingen få en chans att glömma storleken - från informationsvideons stolta "This lady is big!" till de välrepeterade skämten från norske kaptenen Johnny Faevellen, en morsom Dizzy Tunes-gutt: "This ain't no Toyota". Till och med japanerna skrattar. "No fucking Toyota, haha." Här ska jävlarimej bli åka av.

Den sportige Faevellen är förstås en golfspelande HD-ryttare. 2000-talets kryssarkapten ska inte bara kunna fickparkera sin flytande nöjesstad vid den specialbyggda kajen utan också vara en smidig underhållare. Karibiens Micke Bindefeld fortsätter att förklara skillnaden mellan ett fartyg och en båt:

- Fartyget har kapten, medan båten har en frustrerad make.

Fruarna har roligt på sina mäns bekostnad.

Stämningen är på topp. Premiärkvällens Disneyinspirerade Mardi Gras-parad har hottat upp de redan förfriskade passagerarna. Bleckblåsarna bräcker på för fullt med slagdängan "When the Saints Go Marchin In". Inte ens eftermiddagens snabba katastrofövning har kunnat sänka humöret. Kanske för att den påminner mer om Basil Fawltys brandövning i "Pang i bygget" än om dramatiken på "Titanic". Kanske för att vår personlige katastrofledare är en fjollsminkad italiensk showdansare som direkt efter övningen förvandlas till Herr Hummer och uppträder hand i hand med Herr Purjolök. I Disneys värld kan allt hända.

Det är med denna typ av lockbeten som rederiet ska stjäla dollarstinna landkrabbor från Las Vegas. Fartygets centrum och hjärta är promenadstråket Royal Promenade. Det är en fyra däck hög, E4-bred paradgata som är längre än en fotbollsplan - inspirerad av Burlington Arcade i London och Bourbon Street i New Orleans. Här trängs engelska pubar med italienska kaféer, en art deco-deli, sportbar, yoghurtmaskiner med kryssningsbranschens största kasino och självklart affärer som säljer de vanliga taxfreevarorna: alkohol, souvenirer, solkräm, parfymer och lite festkläder för akutbehov.

Konceptet är precis så spretigt som det ska vara. Ingen ska behöva ge avkall på sin livsstil bara för att man råkar vara ombord. Varken de megafeta hetsätarna som hinner sluka två frukostbufféer före lunch, de smokingklädda Wall Street-killarna som kollar aktieportföljen i cyberbiblioteket fram på småtimmarna, eller den som har för vana att lyxurinera på en pissoar som säkert kostat mer än Haitis BNP.

Det är en valfrihet in absurdum - man kan till och med välja bort havet hela veckan. Om man vill känna pulsen av en stad som aldrig sover, bokar man en insideshytt med utsikt över Royal Promenade - ett perfekt sätt att bli av med kryssningsoskulden utan att behöva spypåse eller komma för nära havet. "Voyager" är så gigantisk att skrovet bara skrattar när det krossar havet i en toppfart på 22 knop. Metodiskt äter sig fartyget genom Karibiens azurblå havsvågor. Ett lätt vibrato någonstans djupt därnere är det enda man förnimmer av den superstarka maskinparken.

För den som tycker att detta känns lite väl konstlat erbjuds stillsamt förortsliv i utsideshytt med ljumma brisar som sveper in från den insynskyddade balkongen. Och visst är det läkande för både kropp och själ att luta sig tillbaka i däcksstolen, insvept i rederiets vita frottérock och med taxfreebrillorna på näsan. Jag försöker hålla undan de värsta skuldkänslorna över detta välbärgade i-landssvineri i tredje världen med lite reaktionär retorik av märket P J O'Rourke, författare och legendarisk kolumnist i Rolling Stone. Hans politiska satir "Eat the rich" är så halsbrytande att det kan droga ner även den mest inbitne världsförbättrare.

Men när den röda solen sänker sig ned i havet kan inga smarta cynismer i världen rädda mig från hypnosen. Brisen är ljummen även när det sammetssvarta mörkret inträder. Stjärnorna på himlen och ljus från andra avlägsna kryssningsfartyg är enda orienteringspunkterna när jag väcks av att magen råkurrar.

En snabbkoll på internteven rekommenderar mig att svida om till dinnerjacket, stuprör med revärer och propeller under hakan. Så får det bli. Jag har beställt bord på Portofino, en restaurang med italiensk profil. Italienare och andra kräsna gäster och förälskade par fyller varje kväll den lilla lokalen med en inredning värdig Versaces vardagsrum.

Den unge köksmästaren från Venedig är skolad i Frankrike och maten är lagad med en viss passion, till skillnad från den stora matsalens löpande-band-anrättningar där man kan äta hur mycket som helst utan extra kostnad. På Portofino får jag mot ett "servicetillägg" på 50 kronor per måltid en meny i händerna som faktiskt visar sig hålla ungefär vad den lovar och en vinlista med några riktigt intressanta italienare.

Har man minderåriga i släptåg är det säkert svårt att undvika den dygnet runt-öppna 50-talsinspirerade hamburgerbaren Johnny Rockets, pizzeriorna och mjukglassmaskinerna. Men för mig som är på rymmen från både tonåringar och småkids är det inte svårt alls, ens vid lunchtid.

Rumsservicen är förnämlig och frukt- och grönsaksbuffén i lunchmatsalarna mycket fräsch och generös. Frånsett skandalen att en flaska Evian kostar 25 spänn (!), så snålas det inte på någonting. Detta kan tyvärr vara en viktig anledning till att just din bordsgranne valt den här semesterformen. Första dagen råkade jag slå mig ner på glufsavstånd från ett par med var sitt berg av amerikanska plufsiga pannkakor och lönnsirap, kycklinggryta, rökt lax, ravioli och bacon på sammanlagt sex tallrikar.

Genom en blixtsnabb nödmanöver lyckades jag gira ut från matsalen och söka upp en stendöd vinkel på akterdäck med min ceasarsallad och ett mindre fyrverkeri av exotisk frukt och en sorbet.

I stora matsalen äter vi i skift - 1.500 åt gången. Här gäller också strikt klädkod (smoking eller kostym) alla dagar utom den sista då det gick bra att äta i golfdressen (leisure). Fast egentligen är det bara på låtsas - de som kommer i soltopp eller t-tröja och säckiga kamouflagebrallor blir ändå servade med samma bomullsvantar och bländvita leenden. Och "Captains dinner" med tiotalet prominenta gäster är inte alls den statustyngda magnet som under lyxkryssningens fornstora dar, trots att kristallkronan över kaptensbordet i matsalens mitt väger ton och kostar miljoner.

Den franska menyn utlovar gastronomiska sensationer men vem som helst förstår att det är en del av illusionen. Ett enda kök, om än aldrig så stort, kan inte servera tusentals gäster samma kväll något annat än kantinmat. Fyra nya förrätter, lika många huvudrätter och desserter erbjuds varje kväll men efter bara ett par dagar lär man sig att variationen är en chimär. Det mesta är svalnat och smakar förvillande lika. Servitörerna är förprogrammerade till att möta varje beställning med ett hurtigt "Excellent choice, sir!", tätt följt av ett "Enjoy!" på bruten turistengelska. Proceduren när patentdressingen till standardsalladen serveras ur snipor med vita vantar är komiskt omständlig.

Denna afton landar därefter en halv hummer, av veckoransonens tre tusen djupfrysta djur, på just min tallrik. Den är inte glad och kan inte göra mig lycklig heller. Biffen är knappt ljummen liksom såsen på frystorkad köttbuljong. Nå, men en Key Lime Pie ombord på världens största kryssningsfartyg i Karibien ska väl kunna smaka nästan som hos Rosie på Key West?
Svar: Nej. Medan jag stirrar på den ljusgröna pulvermixmassan på skeden grubblar jag över hur mycket konserveringsmedel, sötningsmedel och konsistensmedel jag kommer att få i mig under denna konstgjorda resa.

Det är nu inget som redovisas av rederiet som annars gärna skryter med mängderna av råvaror som går åt ombord. Under en vecka konsumeras bland annat 1,5 ton kyckling, drygt 18 ton ägg, knappt ett ton bacon och nära tre ton nötkött. Detta sköljs bland annat ner med 20.000 flaskor öl, 5.000 vinpavor, 9.000 burkar läsk.

Den unge tyske köksgeneralen Klaus Hundt berättar gärna om sitt sjå med att hitta råvaror på nätet. Under en smått chockerande rundtur i köket, som mest liknar en bilfabrik, utdelar han korthuggna order till kockar, kallskänkor, servitörer och diskare. Han verkar ha örnkoll på sin armé samtidigt som det avgörande slaget för hans del utkämpas framför datorskärmen. Där går han dagligen på jakt över halva världen efter kött och potatis till fem tusen personer per dag. Fast besättningen äter mest vegetarisk curry - och det visar sig även vara Klaus Hundts livrätt ombord.

Curryn lagas av personalens malaysiske kock och smakar utmärkt, hävdar han. Köksgeneralen kan tänka sig en fiskstjärt då och då men absolut inte en köttbit. När en av passagerarna frågar lite nervöst om orsaken klipper han till med att kött inte är passande människoföda, rent näringsmässigt. Sedan hastar han vidare för att kolla att bageriet spottar ur sig bröd i rätt takt och att den dagliga saneringen av kylarna sker enligt reglementet.

Ett annat ständigt bekymmer är åtgången på färskvatten. Där som i allt annat har han företagets controllers i Miami på ryggen. Veckans värsta huvudvärk för Klaus är annars hur han ska få tag på tillräckligt mycket sjögräs till vip-japanernas rumsbeställningar av sushi. I ett desperat försök att tillfredsställa sina gäster rakar han rent hela Los Angeles-distriktet på sjögräs genom att köpa småposter av lokala agenter. Rynkan i pannan finns kvar - kvaliteten kommer inte att vara jämn, konstaterar han irriterat.

Under veckan stöter jag på Klaus på de mest osannolika ställen, vid barnpoolen, utanför skönhetssalongen, på löparbanan - alltid i oklanderlig vit rock och en mobil som han använder för att deala med grossister på fastlandet. För mig behöver han inte göra sig besväret. Jag skulle också föredra en hederlig curry framför frosseriet i låtsasmat. Klaus Hundts personal är bara en del av besättningen som består av 60 olika nationaliteter, ungefär lika blandat som gästernas ursprung. Men det handlar givetvis inte om samma nationaliteter. En främlingslegion av filippiner, malaysier och östeuropéer jobbar som myror i hotelldelen, restauranger, barer, kasino och i svärmen som ständigt lackar och rostskyddar skrov, räcken och däckshus.

Precis som de flesta passagerarna har skeppet grym åldersnoja. Dygnet runt putsas det bländvita skrovet för att släta över rynkor, pormaskar och dålig hy. Det är en sorts gigantiska floursköljningar där varje rostfläck måste sminkas över i en evig profylaxkampanj mot kryssningens Karius och Baktus.

"The locals" som befälen kallar västindierna, företrädesvis jamaicaner, är däremot grus i motorn. Tycker befälen. Själv finner jag de kaxiga västindiernas oberäkneliga stil uppfriskande i det annars så väloljade maskineriet. Coolast av alla är nog ändå snubbarna i poolbaren som serverar tequila sunrise i hawaiiskjortor med lättsam hiphopattityd.

Men handen på hjärtat - vem kan tacka nej till en rumsbetjäning som liknar villkorslös kärlek? Din mamma jobbar här. Eller kanske Britney Spears - någon som föddes för att göra dig lycklig. Och denna alltid lika osynliga supermamma från Filippinerna eller Malaysia städar upp efter dig hur du än skräpar ner.

Så fort jag lämnar rummet har någon varit där och gjort en flyttstädning. När jag släntrar in för en stunds svalka efter några drinkar i eftermiddagssolen eller för att fräscha upp mig mellan middag och kasino hittar jag alltid hyttvärdarnas visitkort någonstans: origami av handdukar, en gång med snabel, en annan med mina solbrillor mellan kaninöronen. En ordlös flirt som en västerlänning med stel överläpp har svårt att stå emot.

Över huvud taget betyder styrkeförhållandet knappt tre passagerare per anställd att du kan sluta tänka. Något som man absolut inte kommer att kunna göra som pensionär i ett framtida Sverige med dagens födelsetal på en och en halv bebis per kvinna. Det är bäst att vila medan man kan. Här behöver man bara vara tillräckligt smart för att hålla koll på det vita plastkortet som fungerar som ett kreditkort ombord.

Jag är mitt i den västerländska nöjesvärldens Noas ark. Perfekt för den som vill slå av storhjärnan och låta sig vallas runt en vecka, insvept i Karibiens lena havsbris. Som rehabilitering för utmattade småbarnsföräldrar, maniska IT-miljonärer och blaserade pensionärer fungerar konceptet.

Den riktigt snobbiga överklassen semestrar inte längre på jättefartyg, åtminstone är de så få att de inte märks. Den sociala rangordningen är inte särskilt påfallande - som förr i tiden. Snarare råder en känsla av "här sitter vi i samma båt och har du råd med biljetten, är du i alla fall inte luspank". Typiskt amerikansk attityd som kan kännas rätt befriande för en europé utan adligt namn.

Men den speciella sorts lättja som gör att man hellre ror i en fast förankrad maskin ombord på en lyxkryssare än i en riktig båt på sjön, har nog dagens resenärer gemensamt med det förra seklets lyxkryssare som sopade däcket med sina "shuffles". Flykten från en smutsig och skrämmande social verklighet till ett ordnat och bekymmerslöst liv ombord är kanske en ännu tydligare likhet mellan då och nu: Varje gång vi stävar ut från en ö akterseglar vi moderna syndafloder av knark och kriminalitet, ynklig fattigdom och jobbiga naturkatastrofer.

För den rastlöse globetrottern och socialantropologen är det väl mycket skyddad verkstad. Till och med de dagslånga strandhuggen i Karibien är som en Skogsmulleutflykt med dagis - fast helt utan äkthet. Här är det "get in and get out" som gäller. Snabbsmaka på främmande kulturer med skyddsnät och säkerhetslina, köpa lite guldkedjor eller krimskrams i taxfreebutikerna längs kajerna och sedan tillbaka till moderskeppet. Som en hord med aliens gör vi snabbvisit på jorden.

Inget får hända - särskilt inte ombord.
Ändå var fjolårets jungfrutur som hämtat ur "Miami Vice" eller kanske snarare en deckare av Carl Hiaasen, Miami Herald-krönikören som alltid är på korståg mot människans skrupelfria miljöexploatering. Självaste FBI gick ombord för att gripa en styrman som fick bära hundhuvudet för olaglig dumpning. Rederiet RCCL anklagades inte bara för att ha grisat ner i Stilla havet och Karibiska havet utan också i känsligt naturskyddat område i Alaska. RCCL städade upp sin image genom att erkänna och böta nära 180 miljoner kronor, enligt Miami Herald.

Numera är det bara passagerare som dumpas på stränderna runt om Karibien. Ändå orkar hälften av passagerarna inte lämna bekvämligheten ombord för att slå till mot tredje världens semesterparadis. För oss som ska leka Baywatch på Haiti - ett av jordens fattigaste länder, snorkla vid korallreven utanför Cozumel, göra utflykter till Noël Cowards gamla drömvilla på Jamaica är det bara att mobilisera. Det påminner om D-dagen när våg efter våg av likbleka västlänningar som ger sig in beväpnade med solhattar, dollarsedlar, videokameror och ton av solkräm som smetas ut på fotbollsplaner av kritvit hud.

Efter ett och ett halvt dygn till havs kommer den första invasionen vid Labadee, Haiti. Vi lägger till redan i tropisk gryningssol så att vi kan ta öborna på sängen innan de inser att anfallet är ett faktum. För säkerhets skull har rederiet arrenderat en halvö som spärrats av med staket. Det är ett Robinsonlandskap med mjuk sand, tropiska palmer och förmodligen handplockade lokalbor som har upprättat en ganska provisorisk marknadsplats. Kulturkrocken är total.

Vi kommer för att köpa en del av klimatet, men vill inte ha några problem.
Därför låter Jamaicas nationalslogan "no problem" väldigt lockande. Men Ocho Rios är en turistfälla där alla vill sälja något - inte minst de glansögda langarna som vill truga på mig röka var tionde meter. Jag väljer bort stans överreklamerade vattenfall och gör i stället en tur till en botanisk trädgård som har ett eget Bob Marley-rum, innan jag flanerar på den engelske nöjesdandyn Noël Cowards gamla drömtomt med fantastisk panoramavy. På ditvägen passeras Ian Flemings hus, nära James Bond-piren. På tillbakavägen körs den inhyrda bussen in i det bisarra "Taj Mahal" ett shoppingcenter som är lika charmigt som Rotebro centrum, men bevakas som om det vore ett Fort Knox. Här ska dollarkryssarna tokköpa dyra klockor, juveler, souvenirprylar, hawaiiskjortor och krimskrams.

I rederiets ögon är Ocho Rios något av en säkerhetsrisk. Därför vill det inte ha några halvpackade kryssare som irrar runt i haschdimmorna efter mörkrets inbrott. Det skulle inte jag heller vilja.

Då känns det mer tryggt med Las Vegas-feeling i kasinot, naturligtvis topprustat (behöver jag säga att det är det största till havs?). Efter bara några timmar ombord har speldjävulen satt sin högaffel i mig. Black Jack, roulette, tärningsspel och den lokala specialiteten: Carribean Stud Poker. Jag har blivit en pavlovsk hund som reagerar på de skräniga vinstklockorna från de enarmade banditerna. Självklart får jag lätt hybris efter några lyckade kvällar på plus. Ända tills jag lär mig resans mest dyrköpta läxa:
Never fuck with István.

Han är en ungersk croupier som ser ut som grannkillen, men i själva verket är en skrupelfri pokerhaj. Med ett lömskt passive-aggressive-leende på läpparna plockar han av mig 20-dollarsedlar lika fort som pojken med guldbyxorna drog fram sina tior i teveserien från 70-talet.

Men för de flesta spelar det ingen roll hur spelet går. En uttyckslös IT-japan, fullutrustad i Armani, ger likgiltigheten ett ansikte som fortfarande är min referens till den totala ledan. Han spelar bort 2.000 dollar på tre minuter medan han tittar på NHL-hockey med tom blick. Bortom hjälp. Game over.

På en sådan kille biter ingenting. Varken massage, bingo eller galaunderhållningen som pågår varje kväll på den La Scala-inspirerade teatern med 1.348 platser. Även om jag inte är någon inbiten musikalråtta, blev jag faktiskt överraskad över kvalitetsnivån på underhållningen. (Och då menar jag inte de fåniga poollekarna på dagtid där vuxna män tävlar om vem som kan göra det värsta magplasket.) Jag som hade förväntat mig käcka, gymnasiala Up With People-övningar fick skämmas över mina småskurna fördomar. Jag som hade väntat mig billiga garv på andras bekostnad fick till exempel New York-komiker som Two Funny Guys. Men okej, jag skulle aldrig boka resan enbart för underhållningen, men utbudet av raj-raj och snälla musikalpotpurrier är helt okej efter en middagssittning.

Mest spektakulär är förstås isrinken mitt i tropikerna - "Karibien on the rocks". Men det är förstås inte själva showen som är sensationen - före detta ukrainska mästare och kanadensiska juniormästare voltar i en proffsigt Holiday on Ice-paket - utan snarare detta mänskliga trots mot naturlagarna. Det är en tanke som bara kan födas i styrelserummen när vuxna män med pengar får ägna sig åt pojkdrömmar och en brainstorming där alla förslag bejakas med powerrepliken "Make it happen!".

Tänk stort är ledstjärnan när kryssningsjättarna ska segla mot framtiden. Kryssarkaptenernas pittmätning fortsätter. Tidigare i höst började systerfartyget "Explorer of the seas" trafikera östra Karibien. Hon har visserligen samma dödvikt som "Voyager" men är någon halvmeter längre för att kunna bära mästarbältet. Nästa sommar sjösätts deras euro-syster "Splendour of the seas" i Medelhavet.

Men ingen av de tre systrarna kommer att få behålla tungviktstiteln särskilt länge. Redan år 2003 har konkurrenten Cunard lovat spränga 150.000-tonsvallen med "Queen Mary". Men Cunardbossen Larry Pimentel är inte lika sugen på att haka på trendsättaren "Voyager" utan lovar en "Titanic"-inspirerad nostalgitripp: "Jag kan säga med säkerhet att ni inte kommer att hitta en skridskorink eller klättervägg någonstans ombord." Det kanske är receptet för att locka välbärgade charterturister som drömmer om den gamla världen, snarare än den nya. Men shuffleboard och promenaddäck i trä räcker inte för att ge resan mål och mening. Sånt kan inte köpas för pengar.

Fritidsresor säljer november-mars

Fritidsresor säljer november-mars en veckas kryssning i västra Karibien med "Voyager of the Seas" i kombination med en vecka på hotell i Miami.

Pris från 14.000 kronor per person i insides dubbelhytt/rum, inklusive helpension på fartyget.

Maj-oktober nästa år kostar samma upplägg från 16.500 kronor. Då byggs också programmet ut med en veckas kryssning i östra Karibien med systerfartyget "Explorer of the Seas" i kombination med en vecka i Miami, pris från 16.500 kronor.

Globetrotter är agent för ett 20-tal internationella kryssningsrederier.
En veckas kryssning med "Voyager of the Seas" kostar från 7.000 kronor i insides dubbelhytt med helpension. Då tillkommer flyg till Miami, cirkapris 4.700 kronor, och en natt på hotell i Miami, från 360 kronor per person.

Även "Explorer of the Seas" kan bokas till ungefär samma pris.

Bild