Skuggsamhället mitt ibland oss

• Kapitel 1: De osynliga.
• Kapitel 2: Fakta.

En sen kväll på McDonalds vid Slussen lägger en 23-årig svetsare armarna över bordet och sjunker ner med huvudet. Ingen som känner Abir vet att han tillbringar natten här, på hamburgerrestaurangens bruna soffa.

I Italien talar de fortfarande om honom som ett av de lyckade exemplen. Abir från Marocko, som äntligen lyckades kravla sig ur arbetslösheten och lämna den sargade italienska arbetsmarknaden bakom sig. Familjens äldste son har både jobb och lägenhet i det välstädade landet i norr.

Tror föräldrarna. Abir har slutat höra av sig till dem. Om hans syster skriver till honom på Facebook och ber att han ska komma hem svarar han inte.

Han skäms.

Ett gäng festglada killar i hans egen ålder släntrar in genom dörrarna till hamburgerkedjan. Abir följer dem med blicken.

– Det där var jag, förut.

Han blir tyst.

– Jag hade också bil, en flickvän och rena kläder. Den som sitter här är en annan person. Jag känner inte igen mig själv i honom.

I april i år drunknade över tusen migranter när överlastade båtar kapsejsade i Medelhavet. I Sverige och i resten av EU handlade diskussionen efteråt nästan uteslutande om de migranter som har flyktingskäl, som syrier och eritreaner.

Så är det ofta i debatten om migration. Det är enklast att prata om dem som frustrerade Röda korset-anställda kallar ”de fina migranterna”: de som flyr krig och omedelbar förföljelse. De ska få humanitära visum, kunna bli kvotflyktingar, ges lagliga vägar in i Europa.

Men många som kommer till Europa på båtarna över Medelhavet eller med flyg på EU-visum som de köpt dyrt av korrupta ambassadtjänstemän tillhör en annan grupp: ekonomiska migranter. Fattiga människor som saknar formella flyktingskäl, som tar sig till Europa i hopp om arbete och ett uthärdligt liv.
– De här människorna är osynliga. Europa måste erkänna att de finns och ge dem en plats i samhället, säger FN:s särskilde rapportör för migranters rättigheter, juridikprofessorn François Crépeau.

Blicken halkar lätt. Många av oss vill inte se. Men invånarna i skuggsamhället finns överallt i Sverige, mitt bland oss.

Här lever Kanya från Kambodja, som jobbar på skönhetssalong i Stockholm, sex dagar i veckan för 7 000 kronor i månaden. Nigerianska Rose, som städar åt en stor svensk hotellkedja och inte vågar protestera mot lönen på 37 kronor i timmen. Rumänske Andrei: daglönare i köket på en av Stockholms italienska restaurangkedjor med en timlön på 35 kronor.

Människorna i det parallella samhället är ofta rädda: för chefen, för Migrationsverket, för att mista den lilla inkomst de lyckats knapra åt sig.

Vi har träffat dussintals människor som först velat prata med oss, drivna av ilska över usla villkor och övergrepp – men som sedan ångrat sig för att det känts för farligt. De är livrädda och vill inte att vi konfronterar deras chefer. Villkoren de jobbar under skulle aldrig accepteras av svenskar, men de finner sig i det eftersom andra alternativ ter sig värre.

Därför kan en grisfarmare i Västsverige ha papperslösa män från Afrika och Mellanöstern som skyfflar skit för femton kronor i timmen. Därför kan en bilverkstad låta Muhammed från Egypten slita gratis i två månader – för att sedan säga: tyvärr, din tjänst var en provanställning, du får inga pengar av oss. Därför finns ett skrymsle på en byggarbetsplats på Östermalm, där papperslöse rivaren Federico från Bolivia ska krypa in och gömma sig om polisen dyker upp.

Fattiga migranter är inte korkade, understryker FN:s rapportör François Crépeau. De skulle inte riskera livet för att ta sig till Europa om det inte fanns jobb

– Jag vet att européer ibland säger ”det finns inga jobb ens till våra egna medborgare”. Men det är helt enkelt inte sant.

Det finns jobb, påpekar François Crépeau. Jobb som är en del av vår ekonomi. Extremt lågbetalda svarta arbeten i jordbruket, i restaurangkök, på bilverkstäder, på städfirmor.

Och i livsmedelsbranschen.

Abir har varit i Sverige i snart ett halvår. Han kommer ursprungligen från Marocko. Han har permanent uppehållstillstånd i Italien och kan röra sig fritt mellan EU-länderna.

De första månaderna höll han humöret uppe. Han bodde på härbärge och tänkte på det han hört alla säga: Sverige är det enda landet utan söndertrasad ekonomi. På dagarna sökte han jobb: först som svetsare, sedan som byggnadsarbetare.

Efter många nej tvingades han göra som många andra i samma situation: åka till grossistområdet Årsta partihallar.

I en jubileumsskrift från Stockholms stad kallas Årsta partihallar “Stockholms gröna skafferi”. Härifrån distribueras nästan all frukt och grönsaker som konsumeras i storstadsområdet. “Hanteringen gör att priserna hålls nere och kvalitén höjs på produkterna”, skrev tidigare finansborgarrådet Carl Cederschiöld (M).

Arbetslösa marockaner, libyer, algerier och egyptier har ett annat namn för Årsta partihallar: “sista anhalten”. Hit går man för att få ett daglönejobb när man är pank och inte har något annat val.

Abir känner sig lika förnedrad varje gång. Efter tretton timmars arbete brukar han få ett par hundralappar i handen. Femton kronor per timmes slit.

Sista gången, tänker han på tunnelbanan på väg till Årsta partihallar, detta är sista gången. Han spelar in samtalet med chefen. De talar arabiska.

Abir:

– För jobb från klockan fyra på morgonen till klockan fem på eftermiddagen så är 250 kronor för lite, jag lovar det är för lite. Jag är en människa, inte en del av ett träd.
Chefen:

– Vi får prata om det och komma överens. Vare sig du gillar eller inte. Jag bryr mig inte om du har papper eller inte, jag behandlar dig bara som människa.
Abir:

– Det finns inte en människa här i Sverige som jobbar för 250 kronor per dag.
Chefen:

– Fråga dina kompisar hur mycket de jobbar för.
Abir:

– 250 kronor är för lite. Man får mer i Italien.
Chefen:

– Det är Italien, det här är Sverige. Om du vill ha bättre jobb så är det väl bara att gå runt och fråga var du kan få bättre.

Efter nattpasset slänger Abir23-årig svetsare från Marocko sin värkande kropp i underslafen i en våningssäng på ett härbärge han lyckats få plats på. I tretton timmar har han burit brödkartong efter brödkartong från lastbilar och in på lagret. Sedan ut till nya lastbilar igen.

Efteråt fick han 250 kronor, 19 kronor per timme.
– Chefens sedelbunt var så tjock att fickan höll på att gå sönder. Alla får och tar betalt med cash. Det är som en enda stor svartmarknad, säger Abir.

Abir har funderat på varför hans arbete värderas så lågt. Han har sin uppfattning klar.

– Titta bara hur det ser ut i affärerna och det som säljs på torgen, det är mycket som är billigt och många som vill handla billigt. Våra löner sätts utifrån att det är så.

François Crépeau, FN:s rapportör för migranters rättigheter, menar att många svartarbetande migrantarbetare kommer fortsätta hamna i exploatering och förtryck så länge deras existens inte erkänns av samhället.

– Många européer är nöjda med hur det är idag, med lågpristomater och billiga städerskor. Och migranten som sliter för 20 kronor i timmen saknar röst idag.

Varför är det så?

– Migranter röstar inte i val. Att misstänkliggöra migranter och migration är standard i europeisk politik. Den nationalistiska och populistiska retoriken dominerar numera även bland mainstreampolitiker.

François Crépeau anser att politiker som säger att gränserna kan stängas vilseleder sina väljare. Globaliseringen är en kraft som inte går att stoppa, menar han, och människors rörlighet över gränserna är en del den.

– Gränser är porösa. Det är en illusion att tro att vi kan stänga dem. Migranterna kommer att fortsätta komma oavsett vilka åtgärder som sätts in, det har visats om och om igen. Istället för att kämpa emot och blunda för utvecklingen borde vi hantera migrationen. Göra den laglig.

I Sverige och flera andra europeiska länder finns en oro för att välfärdssystemen ska braka samman om gränserna öppnas.

– Ofta tänker folk inte på att det blir fler skattebetalare som bidrar till ekonomin om de svarta jobben blir vita. Européer måste också vänja sig vid att varor kostar vad de borde kosta, säger François Crépeau.

FN:s rapportör pekar ut en bransch där svartarbetet och exploateringen av migrantarbetare ökar i Europa.

– Omsorgen om gamla och sjuka.

Så fort han lyckas skaffa ett turistvisum till Danmark så sticker Bhola Man Jimee från Nepal. Han tänker inte återvända, åtminstone inte utan pengar. Året är 2010, Bhola är trettio år och jobbar som bilmekaniker. Han tjänar tusen kronor i månaden och klarar sig knappt. Nepal, det är fattigdom, misär och hopplöshet.

I Europa – där finns framtiden. Helst vill Bhola till Sverige. En kompis som redan gjort resan har berättat om det nordeuropeiska landet. Det är tufft i Sverige, säger kompisen, men det går att få jobb. I så fall kan man skicka hem ganska mycket pengar till familjen i Nepal. Bli en lyckad man i ett rikt västland, istället för att slita hund hemma.

I slutet av 2010 söker Bhola asyl i Sverige. Samtidigt hör han om ett jobb. Man ska vara en sorts betjänt åt en rullstolsburen man i ett hus i en ort som heter Vallentuna. Städa, tvätta, laga mat. Hjälpa mannen att gå och handla.

Bhola träffar den rullstolsburne, en svensk-afghansk man som vi i detta reportage kallar för Farook. Farook talar hindi, så Bhola och han kan förstå varandra. Nepalesiska och hindi är närbesläktade språk, lite som svenska och norska.

Farook var en gång egenföretagare. 2001 tog han emot en fin utmärkelse för sitt entreprenörskap i Stockholm. Prisjuryn ville lyfta fram goda exempel och förebilder bland personer med utländsk bakgrund i Sverige.

Efter ett kirurgiskt ingrepp blev Farook rullstolsburen. Han har rätt till assistans dygnet runt och får varje månad 333 132 kronor av Försäkringskassan för att anställa personal.

Jobbet är konstigt, tycker Bhola. Man ska inte bara passa upp på Farook utan även på hans hustru och barn, tvätta deras kläder och städa deras rum. Bhola jobbar runt 80 timmar per vecka. Han börjar nio på morgonen och slutar nio på kvällen, oftast sju dagar i veckan. Ibland skriker Farook på honom, klagar på att han städar dåligt och ger honom meningslösa arbetsuppgifter, som att putsa redan rena glas.

Men han får i alla fall pengar. 29 kronor i timmen, 10 000 kronor varje månad före skatt. Han kan börja skicka hem pengar till sin flickvän och föräldrar och syskon.

Så kommer avslaget från Migrationsverket. Bhola saknar rätt till asyl. Men Farook vill inte mista sin hårt arbetande uppassare som inte vet något om svensk arbetsrätt eller vilken lön han egentligen har rätt till. När Bhola avvisas till Nepal säger Farook: jag fixar arbetstillstånd till dig.

I början av 2012 är tillståndet klart. Bholas formella arbetsgivare är inte Farook utan assistansbolaget Närkraft, som står skrivet på Farooks vuxna dotter. Dottern är fälld för flera brott. I en dom från 2013 uppger hon att hon saknar arbete och försörjs av sin sambo – samtidigt som hon alltså är företagare i assistansbranschen.

En ombudsman på fackförbundet Kommunal kallar dottern för en målvakt som ”inte kan någonting om att driva företag”. Allt tyder på att det i själva verket är Farook som styr.

För Bhola och hans arbetskamrater är detta självklart: Farook må vara rörelsehindrad, men han är bossen. Farook och hans vuxne son möter Bhola på Arlanda när han återvänder till Sverige.

Några månader senare har Farook och hans familj tagit Bholas pass. Familjen har öppnat ett personkonto i Bholas namn och fått honom att skriva på en fullmakt: Farooks dotter har nu rätt att fritt ta ut pengar på Bholas konto.

– Du behöver inte veta varför, du ska bara skriva på, säger Farook när Bhola frågar om syftet.

Bhola lyder. Han kan ingen svenska, vet inget om hur saker fungerar i Sverige. En tanke börjar gro: kanske är det just så Farook vill ha det?

En sommardag samlar Bhola mod och ber sin arbetsgivare om att få tillbaka sitt pass. Farook blir irriterad. Han fräser:

– Jag kan skicka tillbaka dig till Nepal på två minuter.

Ingen av assistenterna som Försäkringskassan träffat har någonsin fått något lönebesked. De har alltid fått skriva under sina tidrapporter blanka, dvs deras arbetstider har inte varit ifyllda, vilket innebär att de inte vet vilka arbetstider som redovisats till Försäkringskassan.

Ur Försäkringskassans rapport om Närkraft Assistans, februari 2013

Försäkringskassan har vid två tillfällen träffat fyra tidigare anställda assistenter med härkomst från Nepal. Företaget anställer i stor utsträckning assistenter från Nepal och nu på senare tid även från Pakistan och Indien. Enligt assistenternas anställningsavtal är deras månadslöner mellan 9 000 och 12 000 kronor inkl. övertid, restid, OB, jour och beredskap.

Ur Försäkringskassans rapport om Närkraft Assistans, februari 2013

Jag är Farooks slav nu, tänker Bhola Man Jimee. Det är sommar 2012 och Bhola jobbar nästan varje dag, elva-tolv timmar om dagen. Farook blir allt svårare att ha att göra med, tycker Bhola och hans assistentkolleger. Bossen är lynnig, får vredesutbrott och ger underliga direktiv. Bhola får en order: räkna småfåglarna i trädgården.

Bhola är folkbokförd på Farooks adress. Ibland kommer brev med hans namn på. Bhola ser sin post – men tillåts inte röra breven. Han får inte ens titta i tidningen. Bhola får intrycket att Farook vill hålla honom ovetande om hur det svenska samhället fungerar.

– Jag tror att det var därför han gillade mig. Jag kunde inte läsa eller skriva svenska eller engelska. Jag var snäll och formbar, säger Bhola.

I augusti 2012 får Bhola en ny assistentkollega: den 25-årige nepalesen Chet Bhujel. Han pluggar freds- och konfliktskunskap på Malmö högskola. En nepalesisk kompis har tipsat om assistentjobbet som ett sätt att tjäna lite extrapengar.

I Malmö har Chet tidigare mött restaurangägare och andra chefer som låter nyanlända migranter slava för usla löner. Han inser snart att Farook är en av dessa chefer som utnyttjar sina anställda grovt. Allra sämst behandlar han Bhola.

– Det var så tydligt att han såg ner på Bhola för att han inte var utbildad. Han tryckte ner honom hela tiden. Mig var han trevligare emot – i början, säger Chet Bhujel idag.

Chet hör Bhola be Farook om att få gå på SFI för att lära sig svenska. Farooks svar: ”du är här för att arbeta, inte för att studera.” Han säger till Bhola: Farook utnyttjar dig. Han utnyttjar oss alla. Vi tjänar för lite. Han har tagit ditt pass. Och bankkontot han har öppnat i ditt namn? Du har ju inte ens fått ett bankkort!

Bhola, Chet och de andra nepalesiska kollegerna bestämmer sig för att ta strid. De vänder sig till fackföreningen Kommunal och blir medlemmar. Kommunals ombudsmän reagerar med bestörtning på arbetsvillkoren hos Farook.
– De behandlades som djur. Som boskap. De bodde i en lägenhet som kontrollerades av familjen och jobbade nästan jämt, säger Peter Jonson, ombudsman vid Kommunal.
– Nepaleserna var i princip livegna. Arbetsgivaren tog deras identitetshandlingar och låste in dem i ett skåp, säger Jessica Klemetsson, ordförande i Kommunal Stockholms norra sektion.

I början av 2013 hålls en förhandling mellan Närkraft och Kommunal. Närkraft erbjuder fem nepalesiska assistenter kompensation för att de fått för lite lön. Bhola kan få 50 000 kronor, meddelar Närkraft.

Bhola tackar nej. Närkraft är skyldigt honom mer än tre gånger så mycket, enligt Kommunals beräkningar. Han känner sig förnedrad och dum. Jag borde ha genomskådat bluffen tidigare, tänker Bhola, men aldrig att jag ger mig nu. Kommunal anser sig inte kunna driva ärendet vidare – så Bhola anlitar en advokat för att få tillbaka sina pengar.

Närkraft och Farook har nu hamnat i myndigheternas sökarljus. Försäkringskassan hittar oegentligheter. Socialstyrelsen och senare Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) beslutar att dra in Närkrafts tillstånd att bedriva assistansverksamhet. Orsaken: inkompetens.

Den 10 november 2014 fastställer kammarrätten Ivos beslut: Närkraft Assistans förbjuds att bedriva assistansverksamhet.

Hindi speaking housekeeper. Närkraft Assistans. Arbetsuppgifter är bland annat att hjälpa en äldre rullstolsburen man att handla, städa, tvätta, diska, laga mat, följa med på läkarbesök, toalettbesök, duscha med mera. Antal tjänster: 4. Sista ansökningsdag: 1 maj 2015.

Annons som under våren 2015 publiceras på Blocket Jobb.

Flera liknande annonser från Närkraft Assistans publiceras samtidigt på andra jobbsajter.

– Närkraft! Aldrig att jag jobbar där igen.

Mouhammed Dione från Senegal skrattar stort och skakar på huvudet. Han sitter på en av Stockholms mötesplatser för papperslösa och EU-migranter.

– Vi är flera senegaleser som jobbat för Farook. Elak man.

Han är 35 år, Mouhammed Dione. Liksom många jobbsökande afrikaner som anlänt till Sverige den senaste tiden har han jobbat flera år i Sydeuropa.

– Jag bodde i Alicante. Det var bra, jag jobbade på byggen och på restaurang. Så kom krisen. En kompis sa: kom till Sverige, här finns jobb.

En senegalesisk bekant berättade för den nyanlände Mouhammed om betjäntjobbet hemma hos Farook. I januari började Mouhammed jobba för Närkraft – trots att bolaget då förlorat sin rätt att bedriva assistansverksamhet. Farook klagade på att Mouhammed inte strök hans kläder tillräckligt bra.

– Han kunde skälla för allt möjligt. Men första månaden fick jag åtminstone betalt: 10 000 kronor i handen för en månad.

Andra månaden fick Mouhammed bara 5 000 kronor, säger han. Då slutade han jobba. Han tycker sig ha genomskådat Farooks upplägg.

– Farook vill inte ha svenskar som anställda. Har man en svensk flickvän får man inte heller jobb hos honom. Han vill ha nyanlända så att han ska kunna lura oss. Men han lurar inte bara oss – han lurar er alla. Han får massor skattepengar för att anställa assistenter, men stoppar det mesta i egen ficka, säger Mouhammed Dione.

Nepalesen Chet Bhujel bekräftar Mouhammeds bild:

Inga svenskar skulle acceptera att jobba så mycket för de lönerna. Inga invandrare heller, om de varit här ett tag och förstår hur Sverige fungerar. Men nyanlända kan han lura. Farook har satt i system att byta ut sin personal ofta. Få jobbar längre än två månader där, säger Chet Bhujel.

För Chet Bhujel, Bhola Man Jimee och Mouhammed Dione är det viktigt att DN publicerar deras namn och bild i tidningen. De vill visa att de står för sina anklagelser.

– Farook fortsätter att utnyttja folk. Det måste få ett slut, säger Mouhammed Dione.

När DN konfronterar Farook i hans hem tillbakavisar han alla anklagelser, även fackets, som lögner. Han beskriver sig som en bra arbetsgivare. Han uppger att hans personliga assistenter – just nu nio stycken – tjänar mellan 11 000 och 18 000 kronor i månaden. Resten av de 333 132 han får i månaden av Försäkringskassan går till ”administration”, säger Farook.

Vem sköter din administration?

– Ett företag som heter Närkraft Assistans, säger Farook.

Flera som jobbat här säger till oss att de tjänat mellan 5 000 och 10 000 kronor per månad fast de jobbat oerhört mycket mer än heltid?

– Nej, det stämmer inte.

Vi har uppgifter om att du bara vill anställa nyanlända invandrare.

– Nej, det är fel. Men jag är själv muslim. Jag vill helst ha muslimer här, som kan hjälpa mig att be. Som kan laga min mat. Som kan göra det lättare för mig.

Närkraft Assistans annonserar just nu efter assistenter åt dig – trots att företaget förlorat rätten att bedriva assistansverksamhet. Vad säger du om det?

– Närkraft har inte rätt att bedriva assistansverksamhet, men de sköter min administration. Jag har inget med Närkraft Assistans att göra. Det är en annan person som driver det.

Är det en släkting till dig?

– Ja, min dotter.

I de jobbannonser som ligger ute på nätet nu står det ju Närkraft Assistans, adressen till det här huset och så ditt namn?

– Jag vet inte vem som har lagt ut de annonserna. Det skrivs mycket om mig som är fel på nätet.

Om man går till träffpunkter för papperslösa och migranter i Stockholm så pratar folk om dig där, att du utnyttjar nyanlända. Människor som jobbat hos dig känner sig lurade. Facket säger också det. Varför tror du att det är så?

– Se med era ögon, jag är sängliggande. Hur skulle jag kunna vara en slavdrivare, utnyttja människor?

Du uppgav till Migrationsverket att Bhola skulle få avtalsenlig lön – men i själva verket fick han bara tiotusen kronor i månaden för extremt mycket arbete.

– Bhola var inte min anställde. Det var Närkraft Assistans som anställde honom.

Menar du att Kommunal ljuger när de säger att din dotter är en målvakt, att det i själva verket nog är du som står bakom Närkraft?

– Ja. De ljuger. Det är en prestigefråga för dem.

Har du kvar Bholas pass?

– Fråga Bhola om hans pass. Jag har det inte.

Närkraft Assistans erbjöd i en förhandling Bhola 50 000 kronor för att han fått för lite lön hos dig. Varför gjorde ni det om du nu säger att allt gått rätt till?

– Varför pratar ni med mig om det? Jag är inte Närkraft Assistans. Nu får ni gå. Lämna mitt hus, säger Farook.

När DN talar med Farooks dotter, som formellt äger Närkraft, säger hon att det är ”tråkigt” att Närkraft förlorat rätten att bedriva assistansverksamhet. Hon förnekar att nepaleserna utnyttjades. Anställningskontrakten med de låga månadslönerna ”blev fel”, säger hon. ​

Mouhammed Dione från Senegal, som under januari och februari jobbade åt Farook, har hittat ett nytt jobb på ett bygge. Det är hårt slit men lönen är okej, säger Mouhammed. Hundra kronor i timmen. Tyvärr är det bara ett par dagar i veckan, så han letar efter andra arbeten.

Svartjobb? frågar vi. Mouhammed tvekar kort, och svarar sedan nej. Han visar upp ett spanskt id-kort och säger att han har rätt att jobba i Sverige på grund av sin status som permanentboende i Spanien.

Mouhammed tillhör en snabbt växande grupp migranter i Sverige med oklar juridisk status, i gråzonen mellan papperslös och EU-medborgare.

De har ofta sitt ursprung i afrikanska länder som Senegal, Marocko eller Ghana, men har i åratal levt och arbetat i Italien eller Spanien. Deras uppehållstillstånd därifrån ger dem rätt att resa inom EU och stanna i Sverige i tre månader. Om de ska jobba här måste de egentligen ha arbetstillstånd – som endast kan sökas från utlandet.

Den snåriga juridiken kring deras legala status i Sverige gör att de i praktiken blir som papperslösa – med den viktiga skillnaden att polisen inte aktivt jagar dem för att avvisa dem ur landet.

Att gruppen lever utanför samhället och har svårt att bevaka sina rättigheter blir tydligt för Mouhammed när han slutar jobba hos Farook. I ett försök att få ut sin resterande lön vänder han sig till Fackligt center för papperslösa.

Centret är ett samarbete mellan flera fackförbund inom LO, TCO och Saco. Det uttalade syftet är att ”hindra att papperslösa och asylsökande utnyttjas på arbetsmarknaden och ge hjälp till dem som råkat illa ut”.

Mouhammed berättar om vad han varit med om, och Fackligt center för papperslösa lovar att försöka hjälpa. Centret slussar ärendet vidare till Kommunal. Mouhammed lämnar sitt telefonnummer. Flera månader går utan att någon ringer.

När DN kontaktar Kommunal för att undersöka vad som hänt får vi beskedet att Kommunal enbart driver ärenden för sina medlemmar.

– Och den här mannen är ju papperslös. Papperslösa får inte bli medlemmar i Kommunal. Så vi kan inte driva hans ärende med någon energi och kraft, säger Fredrik Johansson från Kommunal Stockholm.

Sten-Erik Johansson på Fackligt center för papperslösa var den som först tog emot Mouhammed Diones ärende. Han grymtar irriterat i telefonen när DN berättar om beskedet från Kommunal, och påminner om att Kommunal faktiskt lovat att driva papperslösas ärenden – det står i centrets stadgar.

Vad är poängen med att vända sig till Fackligt center för papperslösa om facket inte, som i Mouhammeds fall, driver den papperslösas ärende?

Sten-Erik Johansson suckar.

– Det är en bra fråga.

Nej, tänker 36-årige Pape från Senegal när gryningen närmar sig, det här håller inte längre. Vi måste organisera oss.

Han har tillbringat en natt utomhus nära Stockholms Central, försökt sova tillsammans med andra senegalesiska män som kommit till Sverige i jakt på jobb. Pape har en syster som bott i Stockholm i tjugo år. Han skulle kunna sticka hem till henne och sova, men vill inte överge sina landsmän som helt saknar kontakter i Sverige.

Några månader senare Pape bildat ”l’Association des immigrés africains en Suède”. Föreningen har ett trettiotal medlemmar från Stockholms nyanlända. De flesta kommer ursprungligen från fransktalande afrikanska länder och har liksom Pape bott och arbetat länge i Italien eller Spanien.

– Många kommer hit och tror att Sverige är ett paradis. Men har man inga kontakter blir livet snabbt ett helvete, säger Pape.

Själv har han varit i Sverige i ett par år, med ett avbrott på ett par månader i vintras då han åkte tillbaka till Senegal för att hälsa på sin dotter. Just nu har han jobb som diskare på ett hotell norr om Stockholm och brinner för att göra livet lättare för personer som nyss kommit till stan.

– De flesta tvingas jobba svart, de har inget val. De får femtio kronor i timmen på något bygge eller på en städfirma.

Flera kvällar varje vecka går Pape runt på Stockholms Central. De nyanlända sitter ofta på bänkarna nära McDonalds med sina väskor. Pape går fram till dem, börjar prata, berättar lite om hur det funkar i Sverige. Var man kan sova, vilka papper man behöver, hur man undviker att bli alltför utnyttjad.

– De nyanlända är precis som jag. Enda skillnaden är att jag har varit här lite längre. Utsatta måste hjälpa varandra. Ibland hör man ”var och en får klara sig själv” men det fungerar inte.

Papes organisation vill driva frågor som svenskundervisning även för papperslösa migrantarbetare. Om man inte kan svenska blir man lätt utnyttjad.

Pape och de andra medlemmarna i organisationen försöker tillsammans komma underfund med Sverige. Som hur hemlösheten ser ut. I alla länder finns hemlösa, säger Pape.

– Det ovanliga med Sverige är att det inte bara är missbrukare eller folk med psykiska problem som sover på gatan. Det kan även vara människor med arbeten.

Svenskar i gemen har inte upptäckt att Sverige har fått en ny, stor underklass, menar Pape.

– Vi är osynliga för svenskar. De ser inte oss.

De är smutsiga. Härjade. Sju eller åtta män som ser ut att vara mellan 30 och 60 år kliver ut från en vit skåpbil och hastar in i Kristin och Ulf Stenerhags trädgård i Gustavsberg.

Kvar i skåpbilen sitter övervakaren: den man som arbetarna kallar bossen.

– När bossen var på plats vågade de knappt prata med mig, minns Kristin.

Dagen före var Ulf ute i trädgården och påtade när en försäljare dök upp. En kille som pratade irländsk engelska klev rakt in på tomten. Behövde Ulf få något fixat i trädgården, undrade irländaren. Någon stenläggning kanske?

Ulf kände sig stressad och störd: irländaren var framfusig och ställde sig lite för nära. Samtidigt hade han och Kristin faktiskt funderat på att anlägga en liten mur för att skilja av en del av trädgården. Han hörde sig själv nämna det för irländaren, ångrade sig genast och la snabbt till fast vi ska inte göra det nu.

Försäljaren högg direkt. Vi bygger muren, sa han.

– Jag sa säkert tio gånger att jag inte var intresserad, och att jag hur som helst inte hade pengar för tillfället. Man han bara fortsatte: hur mycket har ni? Till sist sa jag att jag kanske kunde få ihop 15 000 kronor, mest för att bli av med honom. En sådan mur borde ju vara mycket dyrare, tänkte jag.

Irländaren sa: bra, vi bygger den för 20 000 kronor. Ulf föll till föga. Han fick försäljaren att lova att jobbet skulle vara vitt och på faktura.

Nästa morgon dyker alltså de tilltufsade arbetarna upp. Ulf är på jobbet men Kristin är hemma. När männen har slitit med murbygget i flera timmar utan paus går hon ut och försöker prata med dem. År ni hungriga? Behöver ni hjälp med något?

– De är då jag märker hur rädda de är. De säger bara the boss, the boss och tittar sig oroligt om.

En av jobbarna berättar att de är rumäner. Kristin börjar fundera kring deras arbetsvillkor och lön. Hon hämtar en dator från huset och använder Google translate för att kunna kommunicera. När bossen tillfälligt kört iväg med sin bil vågar rumänerna prata.

De berättar för Kristin att de betalat 1 500 kronor för resan till Sverige. De bor ute vid en tältplats vid Arlanda flygplats och jobbar tolv timmar per dag för tre irländska bröder. Irländarna ger dem 500 kronor per dag och drar av 150 kronor för mat och boende. De får bara betalt för de dagar då det finns arbete.

– Jag räknar i huvudet och inser att det är en usel lön. Mindre än 30 kronor i timmen.

När bossen kommer tillbaka ser Kristin honom skälla ut en av de äldre rumänerna. Han skriker att rumänen är stupid. Den äldre mannen tittar ner på sina skor.

– Det var så tydligt hur förnedrande han tyckte att det var. Han blev fråntagen all värdighet, säger Kristin.

Erfarenheten med rumänerna muren blev en väckarklocka för familjen Stenerhag. De fick bra kontakt med de rumänska arbetarna, gav dem kläder och mat och hjälpte dem att ringa sina familjer i Rumänien. Ulf ärengagerad i organisationen Not For Sale som kämpar mot människohandel världen över.

– Vi måste ställa frågorna: Var är den här borren producerad? Vad har killarna på min biltvätt för arbetsvillkor? Vad tjänar de som tillverkat den här T-shirten?

Muren står kvar i familjen Stenerhags trädgård. En ständig påminnelse om de utnyttjade lågprisarbetare som finns i vårt samhälle.

– Vi är många som måste öppna ögonen och se dessa människor.

Bhola Man Jimee är idag papperslös. Han lever utan uppehållstillstånd i ett europeiskt land. Det arbets- och uppehållstillstånd han hade när han jobbade åt FarookMan i Vallentuna som anklagas för att utnyttja nyanlända migranter var knutet till Närkraft Assistans. Tillståndet slutade att gälla när anställningen upphörde.

Nu står Bhola utanför samhället. Han måste akta sig för polisen: han riskerar utvisning.

Ändå har han återfått en stolt glimt i ögonen. De senaste fem månaderna har han jobbat med trädgårdsskötsel, trädfällning och markunderhåll. Han har en chef som behandlar honom anständigt.

– Jag var en slav. Nu har jag fått tillbaka mitt liv, sammanfattar han.

Månadslönen är motsvarande 14 000 kronor efter skatt. Jo, Bhola betalar skatt i det land där han befinner sig. Det finns papperslösa som gör det. Varje månad skickar Bhola hem 6 000 kronor till Nepal. Pengarna går till hans flickvän, till hans föräldrar, till hans syskon. Bholas pengar gör att de slipper hungra. Efter jordbävningen har situationen i Nepal förvärrats ytterligare.

Bholas försök att via domstol få tillbaka de pengar som Närkraft och Farook är skyldig honom misslyckades. Tingsrätten avvisade hans stämningsansökan på grund av en teknikalitet. Även Bholas försök att få tillbaka sitt pass och bankkort från Farook misslyckades – polisen lade ner hans anmälan om egenmäktigt förfarande. Farook nekade. Brott kunde ej styrkas, ansåg polisen.

– Det känns som om mitt huvud ska gå sönder när jag tänker på det, säger Bhola Man Jimee.

Bholas arbetskamrat från mardrömstiden hos Farook, Chet Bhujel, bor i Malmö. I januari i år tog han sin examen från programmet för freds- och konfliktforskning på Malmö högskola. Nu jobbar han som städare på Elite Hotel i Lund, ett vitt jobb där han tjänar 115 kronor i timmen. Innan han hittade det gick han runt till massor av restauranger i Malmö.

– Flera erbjöd mig 40 eller 50 kronor i timmen för att diska. Svart. Ofta är det papperslösa som sliter för de pengarna, säger Chet.

Han tillägger:

Jag tror inte att svenskar förstår hur stor den svarta sektorn är eller hur många tusen människor som utnyttjas.

ChetNepalesisk student i Malmö berättar om synen i Nepal på Sverige: som ett drömland utan diskriminering, fattigdom och exploatering. Ett land där alla lyckas, där alla tjänar massor av pengar. Om man däremot har varit i Sverige eller något annat europeiskt land och kommer hem tomhänt – då är man en nolla i nepalesers ögon, säger Chet.

– Ta Bhola: Här i Europa är han utanför samhället och måste gömma sig. Men i Nepal är han en stor hjälte eftersom han skickar hem tusentals kronor varje månad.

Tiden hos Farook och efterspelet har gjort Chet Bhujel mer svartsynt och ändrat hans bild av Sverige. Tillsammans med Bhola tillbringade Chet flera månader med att försöka få rätt mot Farook via olika svenska myndigheter: Försäkringskassan, Skatteverket, tingsrätten och polisen.

Men Närkraft Assistans visade i efterhand upp lönebesked som sa att Chet, Bhola och de andra fått acceptabla löner för sitt arbete, runt 30 000 kronor i månaden.

Skatteverket gick på Närkrafts linje. Trots att det i nepalesernas anställningskontrakt med Närkraft stod att de endast skulle tjäna mellan 9 000 och 12 000 kronor i månaden för heltid plus ob och övertid. Trots att Närkraft tidigare varit villiga att betala tiotusentals kronor ersättning för utebliven lön. Trots att Försäkringskassan i sin utredning konstaterat att varken Chet, Bhola eller någon av de andra nepaleserna ”någonsin fått något lönebesked”.

Både Chet och Bhola tvingades till slut betala skatt baserad på den högre lönen, den som aldrig existerat annat än på papper.

– Så är det i Sverige: finns det på papper, ja då är det så. Myndigheterna litar på papper men inte på människor. Därför kan Farook, som kan systemet, fortsätta att tjäna grova pengar på att bluffa sig fram. Och det finns många som Farook, säger Chet.

Under sina fem år i Sverige har Chet träffat många nyanlända invandrare, papperslösa och andra, som slitit under slavliknande former på svenska arbetsplatser. Han har tänkt mycket på varför Sverige med sina stolta arbetarrörelsetraditioner gör så lite åt den grova exploateringen av utsatta människor.

En förklaring, tror Chet, är att många svenskar gillar billiga restaurangbesök och servicetjänster så mycket att de inte riktigt vill tänka på varför priserna är så låga. Ett annat skäl är att exploateringen ofta sker inom etniska nätverk där alla inblandade, även de utsatta, är angelägna om att hålla tyst.

Men mest tror Chet Bhujel att det handlar om att offren är en grupp utan förankring i samhället, en grupp som få bryr sig om: nyanlända invandrare. Han minns när han följde med Bhola till polisstationen på Kungsholmen för att anmäla att Farook stulit Bholas pass och bankkort.

– De trodde inte på honom. Eller så brydde de sig bara inte.

Chet Bhujel och Bhola Man Jimee gick tysta från polisstationen till Rådhusets T-banestation.

I Chets huvud malde en tanke, om och om igen: Det här landet är inte för oss.

Personer i reportaget

Abir

Svetsare från Marocko med permanent uppehållstillstånd i Italien. Har varit i Sverige och sökt arbete i sex månader.

François Crépeau

FN:s särskilde rapportör för migranters rättigheter. Anser att Europas politiker ljuger för sina väljare.

Farook

Fingerat namn på rörelsehindrad man i Vallentuna som anklagas för att utnyttja nyanlända migranter.

Bhola Man Jimee

Kom till Sverige från Nepal 2010 och utnyttjades som personlig assistent hos den rörelsehindrade Farook.

Chet Bhujel

Nepalesisk student i Malmö som arbetat som assistent hos den rörelsehindrade Farook.

Mouhammed Dione

Kommer från Senegal och har arbetat som assistent hos den rörelsehindrade Farook.

Pape

36-årige Pape kommer från Senegal och har bildat ”l’Association des immigrés africains en Suède”.

Kristin och Ulf Stenerhag

Par i Gustavsberg som upptäckte att de rumänska stenläggarna som byggde deras mur arbetade under slavliknande förhållanden.