"Grand Theft Auto IV"

Det är fortfarande ett spel helt i den undre världen, med uppdrag att döda, stjäla och utpressa för snabba stålar. Men det är samtidigt en kamp för frihet och - hur absurt det än låter - vackra drömmar. Anledningen är huvudpersonen, Niko Bellic, som kommer till Liberty city från ett krigshärjat Balkan med ett lika härjat samvete.

Med drömmar om ett bättre liv anländer han till Liberty city, en Rockstar-version av verklighetens New York, men upptäcker snart att det förlovade landet mer liknar ett förljuget land och att hans kusin Roman som lockat honom till det främmande landet är upp över öronen i pengaskulder. Motvilligt dalar han i brottsligheten för att långsamt klättra mot sina drömmars mål. Men till skillnad från sina föregångare i de tidigare "Grand theft auto"-spelen så speglar Niko Bellic ett samvete. Hans detaljrika ansikte skvallrar om empati och han har moraliska gränser, även om de är uttöjda.

Niko Bellic tävlar om huvudrollen i "Grand theft auto IV" med självaste Liberty city. En smutsig, rispad stad men som trots sina många fläckar ändå sjuder av liv och rörelse. Varje gata känns verklig, varje förbipasserande människa unik. De tidigare städerna spelserien har besökt har mer gett känslan av att vara en kuliss, men Liberty city känns levande - det andas ånga ur gatornas avloppssystem och bultar i takt med trafikljusen. Staden är en smutsig men kärleksfull hyllning till New York, vilket några av verklighetens New Yorkers är föga förtjusta i.

I det fantastiska Liberty city finns oändligt mycket att göra. Konceptet med "Grand theft auto" har alltid varit att spelaren får plocka uppdrag från färgstarka karaktärer någorlunda fritt och rulla runt i staden på eget bevåg. Nu fungerar det bättre och mer varierat än någonsin. Den nyanserade storyn - som i de tidigare spelen kunde haka upp sig i små men retliga gropar - flyter sömlöst och även de uppdrag som inte är elementära för att föra storyn framåt målar upp ytterligare en del av berättelsen och låter personligheterna lysa ännu starkare.

Den nya spelmotorn "rage", som utvecklats för denna generations bättre presterande spelkonsoler, har gjort underverk för spelserien. Visst har "Grand theft auto" alltid varit utmärkta spel, men de har aldrig varit snyggast, aldrig felfria. Spelens styrka har i stället legat i deras förmåga att sätta pricken över i:et på alla plan. Utvecklarna Rockstars oslagbara fingertoppskänsla har gjort spelarna enormt förlåtande mot brister som kamerakludd och rena buggar. Nog för att "Grand theft auto IV" på det tekniska planet framstår som rena mästerverket i jämförelse med de tidigare spelen, men det är långt ifrån felfritt. Hur man kan välta en bil för att man kör på en soffa när effekten av att bränna rakt in i bastanta lycktstolpar blir en lite lätt knuff är över mitt förstånd.

Detta är utan tvekan Rockstars mest ambitiösa projekt hittills. Det finns ingen hejd på det arbete som lagts ner under de fem år spelet varit under utveckling. På de flesta svaga punkter som spelserien genom åren har haft finns nu snillrika lösningar som minimerar eller eliminerar bristerna. Alla delar känns moderna och smidiga. I synnerhet det närmast magiska onlineläget där upp till 16 spelare kan välja på mängder av sätt att spela med och mot varandra, bara ett par knapptryckningar bort i ett lika levande Liberty city som man vant sig vid.

Utvecklarnas ambition visar sig även i det gigantiska utbud av aktiviteter som finns i spelet och de val man kan göra som förändrar stora delar av vilken väg Bellic tar mot sina drömmar. Bowla, dejta, kasta dart eller dricka för mycket och köra rattfull är bara några alternativ. Underhållning finns så det räcker och blir över. Varje bit av vår vardag känns kartlagd och efterapad, inget lämnat åt slumpen. Radiokanalerna, klädbutikerna, komediklubbarna. På flera håll flyter verkligheten in i fiktionen, Karl Lagerfeld, Iggy Pop och Ricky Gervais är några som antar mer eller mindre diffus digital form i spelet.

"Grand theft auto IV" innehåller som väntat en stor skopa samhällskritik i lagom diskret förpackning. För den som vill se finns den överallt, som om den vore mjölkförpackningen vid frukostbordet. Små saker som tv-programmen som rullar på kanalerna hemma i lägenheten, Internetcaféts många webbtjänster eller radioreklamerna. Galghumorn och fräckheten har intensifierats sedan de tidigare spelen och massivt men diskret driver spelet med såväl populärkultur och politik. De karikatyrer som målas upp lämnas inte själlösa och fungerar därför lika mycket som komiska element som de fungerar som kommentarer till våra fördomar.

Rockstar känner sin publik väl. De, liksom vi, har mognat och blivit äldre vilket också syns i "Grand theft auto IV", som är ett mörkare och dystrare spel än något annat i serien. Drygt tio år sedan första spelet vet de att spelarna numera förväntar sig något mycket mer än bara slumpmässig brottslighet och allmän oordning, som det finns så många efterapningar av spelet som levererar. Nej, "Grand theft auto IV" lyckas få spelserien att följa med sin publik, utvecklas och ge en spelupplevelse som rymmer otroligt mycket mer än brottslig busighet.