Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 02:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/22-svenskar-spelade-franska-oppna-samma-ar-det-ar-absurt/

Sport

22 svenskar spelade Franska öppna samma år: ”Det är absurt”

Mats Wilander vann Franska öppna mästerskapen tre gånger under sin karriär. ”Vicht”-tecknet snodde han från Niclas Kroon.
Mats Wilander vann Franska öppna mästerskapen tre gånger under sin karriär. ”Vicht”-tecknet snodde han från Niclas Kroon. Foto: Bildbyrån

På söndag den 24 maj skulle Franska öppna mästerskapen ha inletts, men den klassiska tävlingen är flyttad till september. Troligen med två svenskar i startfältet. 

Det här är historien om när 22 tennissvenskar gjorde resan till Paris 1987.

– När man tänker tillbaka känns det nästan absurt att vi var så många, säger förre världssjuan Joakim Nyström.

På grund av coronakrisen har årets Franska öppna flyttats till 20 september–4 oktober, bara en vecka efter att US Open avslutats.

Arrangören satte ett nytt datum utan att förankra det bland spelare och andra turneringar och det krockar dessutom med Laver Cup, Europa mot övriga världen. De största stjärnorna är kritiska och Rafael Nadal, världens bäste grusspelare, har hotat med bojkott.

Men Jocke Nyström ser inga problem med att ha två Grand Slam på så kort tid.

– Tänk på en spelare som är 40–50 på rankningen, eller vår Mikael Ymer, som kanske inte tjänat en krona under krisen. De vill nog väldigt gärna spela franska efter US Open.

– Nu är det bara att hoppas att tävlingarna över huvud taget blir av, säger Nyström.

Rebecca Peterson och Mikael Ymer är tack vare sina rankningar (44 och 68) givna i årets Franska öppna, och storebror Elias Ymer kan kvala in. Två-tre svenskar har varit det normala i Grand Slam de senaste åren. 

Annat var det på 1980-talet. Rekordåret 1987 pratades det svenska som aldrig förr i omklädningsrummen på Roland Garros. 22 svenskar – 18 herrar och 4 damer – hade kvalificerat sig för tennisklassikern. 

En siffra som är svår att ta in i dag.

I herrklassen stod Sverige och USA för mer än en tredjedel av de 128 spelarna. Tennisvärlden häpnade över hur ett så litet land kunde få fram så många toppspelare.

Hur var det egentligen möjligt?

Amerikanerna körde mycket serve och volley, men vi var löpstarka och bollsnåla.

Jocke Nyström nämner det svenska sättet att spela som en av många förklaringar.

– Vi hade en fantastiskt bra spelstil. Björn Borg kom först med sin dubbelfattade backhand och vi andra tog efter. Vi kunde därför slå toppspin från båda sidor. När vi mötte spanjorer, italienare och sydamerikaner så hade de en bra forehand, men en enhandsbackhand med mycket slice. I slutändan var det vi som vann, även om vi var pressade. Då styrde vi över spelet mot deras backhand, berättar Jocke Nyström och får det att låta väldigt enkelt.

– Amerikanerna körde mycket serve och volley, men vi var löpstarka och bollsnåla.  Det var framför allt under tidigt 80-tal som vi vann mycket på vår spelstil, men även många år efter det.

Nyström är ett år äldre än Mats Wilander som skrällvann i Paris som 17-åring 1982.

– När jag såg Mats vinna så tänkte jag ”va, hur kan han vinna? Vad håller jag på med, det är ju jag som ska göra det”.

– Det där tänket genomsyrade alla, vi sporrade varandra. Du var svensk och du visste att du kunde ta dig högt på rankningen, säger Nyström som tog 13 ATP-titlar och har dubbelsegern med Wilander i Wimbledon 1986 som sin största Grand Slam-merit.

Inför Davis Cup-finalen mot USA 1984 var Jocke Nyström rankad tia i världen, men blev inte ens uttagen i laget.

– Och det var ju rätt. Just då var det fyra spelare som var bättre, säger han.

De fyra var Mats Wilander, Stefan Edberg, Henrik Sundström och dubbelspecialisten Anders Järryd.

– Vi hade en väldigt stark sammanhållning och vi kunde vara 10–15 svenskar som gick och käkade tillsammans. Nu är det mer som att spelarna har ett eget team som man umgås med, säger Jocke Nyström som i dag jobbar med tennisakademin Good to great.

Joakim Nyström, till höger, fick ge sig mot Ivan Lendl i åttondelsfinalen i Paris 1987.
Joakim Nyström, till höger, fick ge sig mot Ivan Lendl i åttondelsfinalen i Paris 1987. Foto: Bildbyrån

Svenskåret i Franska öppna 1987 gick Jocke Nyström till åttondelsfinal. Det blev förlust i en femsetare mot Ivan Lendl, som då fortfarande representerade Tjeckoslovakien. Men bara två veckor tidigare hade svensken besegrat Lendl i Rom. En seger med en speciell bakgrund.

– Inför matchen mot Lendl i Rom kom John McEnroe fram till mig och Mats Wilander och sa: ”Vi tre ska äta middag, vi ska diskutera hur vi ska slå den där jävla kommunisten.”

Middagen blev tydligen lyckad, för Nyström vann mot Lendl, för första och enda gången.

– Efter matchen var McEnroe och Mats nästan lika glada som jag.

– Lendl skulle alltid straffa sig själv efter en förlust och eftersom han hade en cykel i Rom så sa McEnroe ”nu kommer han att cykla till Paris”, säger Nyström med ett skratt.

Väl i Paris var det dock ”Ivan den förskräcklige” igen. Lendl gick hela vägen och besegrade Mats Wilander i finalen med 3–1 i set. Lendl vann tre av fyra Grand Slam det året. 

Året efter var det Wilander som vann tre. Den fjärde – Wimbledon – togs hem av en annan smålänning, Stefan Edberg.

Idrottsläkaren sade att jag hade ”gräshoppsknäskålar” och att jag inte skulle räkna med någon lång karriär.

Den kanske märkligaste karriären av de stora tennissvenskarna hade Eskilstunakillen Kent Carlsson. Han tog sin första ATP-titel som 18-åring 1986. Drygt två år senare hade han vunnit nio ATP-titlar, men vid blott 22 års ålder var karriären över på grund av sargade knän.

Redan i unga tonår fick han höra att han inte hade en kropp för att bli elitidrottare. Det var framför allt knäna som inte skulle hålla.

– Janne Ekstrand (känd idrottsläkare) sade att jag hade ”gräshoppsknäskålar” och att jag inte skulle räkna med någon lång karriär.

– Därför bestämde jag mig för att chansa lite. Jag spelade Orange Bowl i 18-årsklassen i stället för 15-årsklassen och vann den, och jag fick komma ut tidigt på ATP-touren.

1988 var Kent Carlsson rankad sexa i världen och hade det året den högsta segerprocenten på touren. Turneringen i Bologna vann han efter att bara ha tappat tio game – på fem matcher.

Hur ofta har du funderat över hur långt du hade kunnat gå?

– Inte så ofta faktiskt. När jag blev skadad igen 1990 var det ett enkelt beslut att ge upp, jag ville inte riskera framtida men. Men hade jag haft Wilanders kropp, så...

Carlsson fick dispens från ATP för att enbart tävla på grus, annars hade han inte kommit upp i det antal tävlingar som normalt krävdes.

– Knäna höll inte för hardcourt. Det var synd för egentligen trivdes jag bättre där. På gruset kändes det som att jag mest sprang runt och slirade, säger Carlsson som sedan många år tränar travhästar.

I Paris 1987 nådde Kent Carlsson åttondelsfinal, men fick ge sig mot franske hemmafavoriten Yannick Noah efter fyra stenhårda set.

– Jag hade setboll i fjärde och hade haft stor chans i ett avgörande set eftersom han var så trött. Mats Wilander ringde och tackade mig för att jag hade kört slut på Noah, säger Carlsson och syftar på att Wilander i omgången efter vann mot just Noah.

Kent Carlssons kropp höll bara för grusspel. Efter nio ATP-titlar på två år tvingades han lägga av.
Kent Carlssons kropp höll bara för grusspel. Efter nio ATP-titlar på två år tvingades han lägga av. Foto: Arne Forsell/Bildbyrån

Kent Carlsson har en teori om vad som blev början till slutet för svensk tennis på den allra högsta nivån.

– Jag minns att jag blev bekymrad under ett tränarsymposium 1991. Bland tränarna var det inte längre fint att spela ”svensk tennis”, det skulle inte hålla på sikt. Nu skulle vi slå hårdare på bollen, mer likt brännboll. Jag var frågande till varför vi skulle gå ifrån det som vi var bra på, och jag tycker nog nu att jag fick rätt.

– Jag hade inget emot att vi skulle utveckla serve och volley, men det var fel att släppa på det vi var bra på: Vi var vältränade, bollsäkra, hade bra spelförståelse. Vi var taktiskt skickliga och hade en strategi i spelet. Gnettennis kallades det. Men Nadal har inte lyckats så dåligt, och han spelar ganska likt som vi gjorde då.

– När jag har tränat någon ung spelare har jag fått känslan av att jag efter en halvtimme skulle kunna ställa frågan om motståndaren är vänster- eller högerhänt, utan att få rätt svar. En del unga spelare i dag är lite för inriktade på sitt eget spel, de har inte en aning om vad som händer på andra sidan nätet.

Carlsson beskriver Mats Wilander som ett geni på tennisbanan:

– Jag skulle möta Henri Leconte i Davis Cup i Frankrike och var lite orolig för hans servar. Mats sa till mig, ”titta på hur han studsar bollen när han ska serva. När han studsar lite snabbare kommer det en flack serve. När han studsar lite långsammare kan det komma en kickserve”. Men vi pratar så små detaljer att jag inte fattade någonting först. ”Du lär dig”, sa Mats efter första gamet. Och det stämde ju, men jag hade aldrig listat ut det själv. Då pratar vi genier.

Kent Carlsson vann matchen i tre raka set. 

Magnus Gustafsson i Paris 1988.
Magnus Gustafsson i Paris 1988. Foto: Bildbyrån

För en annan spelare i den gyllene generationen, Magnus Gustafsson, var 1987 det stora genombrottsåret. Men samtidigt som Franska öppna avgjordes spelade han på den svenska satellittouren i Stockholm. 1988 gjorde ”Gusten” debut i Paris, bland 14 svenska herrar.

– Att ett så litet land kunde vara så bra i en så stor sport... det tror jag inte kommer hända igen, säger ”Gusten”.

Han fanns med i ett Göteborgsbaserat team under ledning av tränarlegendaren Tim Klein. De andra var Jonas Svensson, Christian Bergström, Lars Jönsson och David Engel. Alla nådde topp 100 i världen.

– Tim körde runt med oss i sin bil på satellittävlingar och senare ATP-touren. Men vi åkte inte alltid tillsammans, alla fick ju inte plats i bilen, säger ”Gusten”.

– Alla vi svenskar som höll på då var bästa kompisar, men på banan var det krig. Jag var bara femma-sexa som junior i Sverige, det betydde att jag hela tiden kunde jaga de andra. Utan den konkurrensen hade jag inte varit i närheten av att nå så långt som jag gjorde, säger göteborgaren som var rankad tia i världen 1991.

”Gusten” anser att Mats Wilander, Jocke Nyström och tränaren Jonte Sjögren visade vägen för de andra.

– Mats och Jocke kunde ju ha varit hur kaxiga som helst mot oss, så stora som de var. Men de hjälpte oss andra med detaljer. De lade grunden med sitt exemplariska sätt att uppföra sig.

– Om någon gick över gränsen eller misskötte sig så fick man sig en skopa. Jocke och även Magnus Tideman var bra på att säga ifrån, och de har ju blivit duktiga coacher också.

Om någon gick över gränsen eller misskötte sig så fick man sig en skopa.

”Gusten” vill inte låta som en bakåtsträvare, men tycker att mycket av 80-talets idéer kan appliceras även i nutid.

– Vi måste hitta det som vi är bra på. Sammanhållningen, att kunna lära av varandra. Vi var jäkligt bra på att få våra bästa kompisar bra och det drar man själv nytta av i längden. Om både föräldrar och spelare kan tänka på det, så är jag övertygad om att den gruppen blir bättre. 

– Jag upplever det som att det är en annan stress på juniortävlingar i dag, säger Magnus Gustafsson som i dag leder tennisprojekten ”Små lirare” och ”Klein lirare”.

Han tycker ändå att Sveriges position i tennisvärlden just nu är normal.

– Konkurrensen är mycket tuffare. I dag ska vi kanske bara ha två-tre svenskar i en Grand Slam, något annat är orealistiskt. Tennisländer som Frankrike, Spanien och England har helt andra ekonomiska muskler.

Den starka svenska bredden höll i sig hela 1990-talet med omkring tio svenskar varje år i Paristurneringen. Sedan tunnade det ut i början av 2000-talet. 

Robin Söderling blev till slut ensam svensk. Han var finalist två år i rad, 2009 efter att sensationellt ha besegrat Rafael Nadal i åttondelsfinalen. Söderling är tillsammans med Novak Djokovic den ende som besegrat Nadal på Roland Garros där spanjoren har 93–2 i matchkvot. 

Efter att Söderling tvingats sluta var det tre år i rad utan svenskt deltagande i Paris, innan Elias Ymer kvalade in 2015.

De svenska tennisundrens tid är sedan länge förbi. Nu står hoppet till Rebecca Peterson och Mikael Ymer som strax innan coronakrisen bröt ut nådde sina karriärhögsta rankningar.