Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Allt hände 1994. På vägen mot bronset i fotbolls-VM.

Nästa vecka släpps fotbollsjournalisten Robert Börjessons bok ”Sverige år noll”, en berättelse om en fantastisk fotbollsresa och ett landslags betydelse för en vacklande nation. DN kan i dag publicera ett längre utdrag boken.

Ingvar Carlsson använde fotbollsliknelser under valkampanjen sommaren 1994. Det var självklart på många sätt.

Han satt uppe hela nätterna och tittade på VM-matcher på tv och kom ofta sömndrucken och trött till torgmöten. Det var så uppenbart att han ägnat natten åt fotbollssändningarna från USA att han brukade inleda valtalen med ett skämt.

”Det är väl många av oss som tittade på matchen och jag är mer förvånad att ni frivilligt kom hit. Jag måste ju stå här!” skojade Ingvar Carlsson. Väljarna skrattade. Fotbollen var en bra isbrytare.

Carlsson tyckte att fotboll fungerade bra som liknelse för hur Sverige måste ta sig ur sin ekonomiska kris. Lilla Sverige hade oddsen emot sig, men kunde ändå kämpa sig ur tuffa tider om alla arbetade tillsammans som ett fotbollslag, förklarade han för väljarna.

Krispaketen 1992, då Socialdemokraterna slöt upp bakom den Carl Bildt-ledda regeringen för att återupprätta förtroendet för den svenska kronan, övertygade honom om att samarbete över de politiska blockgränserna var rätt väg för framtiden. Situationen hade varit mardrömslik med konkursmässiga banker och 500 procents ränta, men det första krispaketet hade lett till att Riksbanken sänkt räntan till 50 procent redan dagen därpå. Samarbete gav resultat, tänkte Carlsson.

”Titta, här finns individuellt skickliga fotbollsspelare, men det är när man fungerar ihop som man når resultat. Ingen klarar det här på egen hand”, sa Carlsson under valmöten.

Ingvar Carlsson kände samhörighet med Sveriges förbundskapten Tommy Svensson. Han hade aldrig pratat politik med tränaren, men gillade hur den före detta läraren Svensson betonade kollektivets styrka i Radiosportens intervjuer. Det kändes som om de hade samma grundvärderingar. Han såg hur den elva år yngre Svensson även fick bänkvärmare och vattenbärare att acceptera sin roll i kollektivet. Alla hade ett värde. Han tänkte att tjugotvå fotbollsspelare i VM kunde visa resten av Sverige vägen ur den ekonomiska krisen.

Ingvar Carlsson insåg vidden av Sveriges problem när han promenerade hemma i lummiga Trollbäcken i Tyresö. Socialdemokraternas partiledare räknade mäklarskyltar och kom fram till att en tredjedel av villorna i hans kvarter var till salu. Grannarna hade inte klarat räntechocken och sålde nu sina hem för att komma ur en skuldfälla. Han tänkte på hur villorna som var till salu på gatan återspeglade hur djupt krisen hade gått in i svenskarnas bankkonton. Bilden av alla till salu-skyltar kom att förfölja honom i många år.

Det var i den stunden, bland de fina grannhusen i Tyresö, som Ingvar Carlsson bestämde sig för att göra upp så mycket som möjligt med andra partier. ”Om folk känner att vi av taktiska skäl inte vill vara med och ta ansvar kommer de att straffa oss”, resonerade Carlsson.

Men det var en kontroversiell ståndpunkt inom partiet. Inte ens i sin riksdagsgrupp hade han ett överväldigande stöd för samarbetsviljan, men Ingvar Carlsson var ”bergsäker” på att det här var en tid då man inte kunde ta billiga politiska poäng. Folk måste känna att han tog ansvar, annars skulle det leda till politikerförakt. Carlsson, erfaren i grenen blockpolitiska spel, ville dessutom göra upp med folkpartiet och centern efter nästa valseger, och då gällde det att inte stänga dörrar. Han kunde inte vägra att samarbeta då han befann sig i opposition och tro att andra senare skulle ställa upp för socialdemokratin.

Valförlusten 1991 hade varit jobbig, trots att han varit förberedd på att förlora regeringsmakten. Socialdemokraterna hade befunnit sig i en djup svacka. Novemberrevolutionen 1985 – då Riksbanken beslutat sig för att avreglera den svenska kreditmarknaden – hade släppt loss en enorm köpkraft. Bankerna kunde plötsligt låna ut obegränsat med pengar och gjorde det också utan att Sveriges riksbank tog ansvar för konsekvenserna. Ekonomisk överhettning, massarbetslöshet och skenande inflation hade följt. Carlsson uppfattade det som att Riksbanken bara gick åt sidan, pekade på kaoset och sa: ”Det där ska finanspolitiken hantera.”

Sverige hade plötsligt en statsminister som upplevde vanmakt. Ingvar Carlsson tyckte att det under åren efter avregleringen kändes som om regeringen försökt ösa vatten med små spadar när en hel vall rasade. Det fanns ingen chans för finanspolitiken att stoppa den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

När vallen brast släppte den igenom mycket obehagligt. Rapporter om främlingsfientlighet och rasism blev vardag. Ian Wachtmeister och Bert Karlssons högerpopulistiska parti Ny Demokrati hade inte bara kommit in i riksdagen 1991 utan dessutom fått en vågmästarroll med 6,7 procent av rösterna. Flyktingförläggningar attackerades och ”Lasermannens” rasistiskt motiverade mord och attacker fyllde kvällstidningarnas förstasidor.

Just John Ausonius dåd tog hårt på Carlsson. Han hade blivit statsminister efter att hans nära vän Olof Palme mördats på Sveavägen i Stockholm 1986. Nu tvingades han se hur Sverige skakades av våld på nytt. Senare skulle han beteckna det som en av de mörkaste stunderna i sitt liv.

Rasism och främlingsfientlighet hade blivit ett sådant allvarligt problem att det även genomsyrade fotbollssändningarna under fotbollslandslagets VM-kval inför VM i USA. När SVT:s Ken Olofsson rapporterade om den viktiga VM-kvalmatchen mot Bulgarien i Sofia kände han sig till och med tvungen att läxa upp tittarna, sina landsmän. Olofsson använde Sveriges målskytt i 1–1-matchen, Martin Dahlin, som undervisningsmaterial.

”Tio vita och en svart väger lika mycket när den ende avgör matchen”, förklarade SVT-reportern med allvarlig röst.

När matchen skulle summeras förklarade Olofsson: ”I Sverige växer rasismen, men rasister råder inte över leken, kampen och glädjen på fotbollsplanen och därför överlistar Martin Dahlin dem allihop. En färgad spelare blir nationens hjälte.”

Martin Dahlin hade varit målkung under VM-kvalet. Mot Frankrike på Råsunda hade han iskallt gjort mål på en fantastisk genomskärare av Jonas Thern. I Bulgarien hade han stulit en felpass och kyligt slagit in kvitteringen till slutresultatet 1–1. Målet var så viktigt att han behövde poliseskort för att kunna lämna plan, skyddad från besvikna hemmafans som kastade saker mot honom. Innan han gick in i spelargången hann han dock pussa in i kameran hem till Sverige.

Kanske kunde en fortsatt succé under VM motverka främlingsfientlighet och få tyst på alla som skrek ”Sverige åt svenskarna”.

”Vi måste vinna tillbaka den svenska flaggan från de mörka krafterna”, tänkte Ingvar Carlsson. ”Framgångarna hjälper en del att komma över sina fördomar. Andra blir stärkta i övertygelsen om att vi håller ihop i Sverige.”

Tommy Svensson hade redan 1991, i lugn och ro, börjat bygga grunden till det landslag som skulle spela VM i USA. Fotbollslandslaget han ärvt hade just upplevt ett klassiskt VM-trauma i Italien med tre raka 1–2-förluster. Sverige var redan direktkvalificerat till EM på hemmaplan 1992 och hade inga tävlingsmatcher. Svensson kunde satsa på ungdom och tänka nytt.

Han testade uppställningarna 3–5–2 och 3–4–3. Han öppnade dörren för unga spelare som Martin Dahlin och sitt syskonbarn Joachim Björklund.

Ingvar Carlsson hade satsat på samma sätt, på ungdom och nytänkande, när han insett att han skulle förlora regeringsmakten 1991 och att det skulle dröja innan nästa politiska tävlingsmatch. Innan valförlusten ens var ett faktum började han bygga för framtiden. Han bytte ut en del äldre statsråd och tog in nya så att de fick regeringserfarenhet. Dessutom togs tuffa beslut om EU och Öresundsbron. Det gav resultat direkt. Opinionssiffrorna gick upp och även om socialdemokraterna förlorade regeringsmakten hade man inte gjort ett lika uselt val som befarat.

”Vi förlorar valet, men istället för att spela de sista trettio minuterna defensivt och uppgivet så satsar vi allt framåt. Ska vi ändå förlora kan vi ta opinionsrisker”, löd Carlssons fotbollsinspirerade taktik.

Tommy Svensson byggde ett nytt landslag för fotbolls-VM 1994. Ingvar Carlsson byggde ett nytt parti för riksdagsvalet samma år. Båda jagade revansch.

Klas Ingesson har en fatalistisk livsfilosofi. ”Vi har alla varsin dag. Det är bara att köra. Han kommer väl en dag ...” Alla människor har ett av Gud förutbestämt datum då livet tar slut, menar han.

Tisdag den 10 maj 1994 såg det ut som om hans dag hade kommit på länsväg 1009 mellan fotbollsstjärnans hus i Ödeshög och väntande kompisar på Norraby golfbana nära Tranås. Med bara fem veckor kvar till VM-premiären i Los Angeles körde Klas Ingesson på en älg. I passagerarsätet satt kompisen Kenneth Zettervall.

När polis och ambulanspersonal kom till olycksplatsen vid Bäckstuga i Stora Kungshult, några kilometer från Tranås, möttes de av en overklig syn.

Landslagsmannens Opel, som han lånat av en vän, hade blivit en cabriolet av kollisionen. Taket hade slitits av när bilen träffade älgen. På motorhuven fanns en krater formad efter djurets kropp.

Bromsspåren var över sjuttio meter långa. Ambulanspersonalen hade sett sådana här bilvrak tidigare. De signalerade dödsolycka. På vägkanten stod dock föraren, en av Sveriges mest kända mittfältare, PSV Eindhoven-proffset Klas Ingesson, lutad över älgen. Han hade just avlivat det skadade djuret med en kniv. Nu var jägaren Ingesson i gång med att planera styckningen.

Efteråt tänkte Ingesson att det var tur att älgen inte blev kvar i baksätet. En älg sparkar hårt. ”Han levde fortfarande. En spark hade kunnat döda oss”, sa Ingesson till sig själv.

Han fick stopp på bilen i ett dike. Det första Ingesson tänkte när bilen äntligen stannade var att han bländades av ett starkt vitt ljus. Kunde det vara ljuset i slutet av tunneln?

”Fan, jag ser solen”, sa kompisen Kenneth. ”Ser du solen? Herregud, då har vi inget tak”, svarade Ingesson.

Han var blodig av skärsår i ansiktet.

Polisen anlände bara en kort stund efter ambulansen. En polisman frågade hur fort Ingesson kört.

”Åttio”, svarade Ingesson, trots att han kört mycket fortare och långt över hastighetsgränsen.

”Hade du bälte på dig?” undrade polismannen. ”Ja”, svarade Ingesson bestämt, även det en lögn. Han tänkte inte erkänna en fortkörning. Indraget körkort var inte den extra krydda han vill ha utöver en kvaddad bil och de krigsrubriker som han visste skulle komma i kvällstidningarna.

En ambulanssjukvårdare som lyssnat på samtalet hade dock inget tålamod med Ingessons lögner.

”Du har inte hållit under hundratio och du har inte haft bälte”, sa sjukvårdaren bestämt och fortsatte: ”Hade du haft bilbälte hade du inte fått åka ambulans med mig nu, då hade du åkt med något annat.”

Älgen hade flugit bara centimeter ovanför Ingessons blonda bakhuvud när den långa överkroppen, byggd lika mycket för skogsarbete som fotboll, kastats framåt. Ingessons kropp hade vikts ihop som en schweizisk armékniv samtidigt som hans huvud kastats mot ratten. Kenneth Zettervall som suttit på sidan vänd mot Ingesson, som om han satt i en damsadel på en häst med båda benen till vänster om kroppen, fick inte värre skador än ett jack i pannan. Han klarade också livhanken tack vare att bilbältet inte låst fast honom vid sätet. Huvudet hade träffat växelspaken, men älgen hade missat hans huvud.

När adrenalinet släppte och Ingesson stod tyst och tittade på bilvraket tänkte han på att de skulle ha blivit halshuggna om de suttit upprätt när älgen flugit genom framrutan. Han hade svårt att förstå hur de överlevt:

”Det ser ut som om någon öppnat en konservburk. Det borde inte ha funnits en chans att det skulle kunna finnas en överlevande i den bilen”, tänkte mittfältaren.

Men Ingesson hade ont i nacken och måste föras till Universitetssjukhuset i Linköping, och det var bara sex dagar kvar till landslagssamlingen inför fotbolls-VM i USA.

Det är svårt att förstå hur viktig turneringen var för Ingesson. Det hade redan varit ett så tufft år att han hade tvingats söka hjälp hos psykolog. Debutsäsongen i PSV Eindhoven hade varit en mardröm. Han hade blivit utstött och utmobbad av tränaren Aad de Mos. Därför var det inte konstigt att han ljög för Tommy Svensson när förbundskaptenen ringde efter krocken och frågade hur han mådde.

”Det är lugnt, det är lugnt”, sa Ingesson.

Men på universitetssjukhuset hade han fått beskedet att han hade en utbuktning på en disk mellan tredje och fjärde nackknotan. Han måste bära nackstöd tills vidare. Osäkerheten kring skadan gjorde att Svensson gav Ingesson ett ultimatum: ”Vi kör San Diego, om det inte går där så får du åka hem.”

Redan då bestämde sig Ingesson för att spela VM-genrepet mot Rumänien i San Diego två veckor senare till ett pris många andra spelare inte skulle vara beredda att betala.

Läkaren försäkrade Ingesson om att han inte behövde oroa sig för att förlora sin rörelseförmåga om han spelade VM, men varnade samtidigt att han kunde få problem, men för livet till och med, om han spelade.

”Skit samma, kan jag inte bli invalid är det lugnt”, sa Ingesson till sig själv.

Sveriges förbundskapten i fotboll, Tommy Svensson, assisterande förbundskapten Tord Grip och fotbollslandslagets presschef Hans Hultman landade i Los Angeles den 17 januari 1994. De kunde inte ha valt en sämre dag. Trion hade rest till den amerikanska västkusten för att leta hotell inför VM, men samma dag hade storstaden drabbats av en av de värsta jordbävningarna i historien.

Den startade i mörkret klockan 04.31 på natten, vilket gjorde skalven extra fasansfulla för de Los Angeles-bor som tvingades fly från brinnande hem.

Los Angeles var en stad i kaos. Med hjälp av värmesökande kameror i helikoptrar letade man efter människor som begravts under kollapsade hus. Sextio människor dog, sju tusen skadades och tjugo tusen människor blev hemlösa. Fyrtio tusen byggnader skadades.

Från planet kunde Grip se att den stora leden Santa Monica Freeway var avskuren. Det brann på flera ställen i storstaden. De fick senare veta att borgmästare Richard Riordan hade utlyst utegångsförbud och deklarerat att Los Angeles var ett katastrofområde.

På flygplatsen väntade ändå trestegshopparen Willie Banks. VM-arrangörerna, måna om att jordbävningen inte skulle påverka den svenska landslagsledningens syn på arrangörslandet, hade fått specialtillstånd att skicka världsrekordhållaren i tresteg för att hämta duon. Svensson, Hultman och Grip tyckte att det var lite häftigt att mötas av friidrottsstjärnan, men i bilen på väg mot hotellet i Manhattan Beach kunde de inte skaka av sig känslan av att ha kommit till en spökstad. Det var tomt på gatorna. Det var förstörda hus överallt.

Grip kunde inte förstå hur det skulle kunna spelas ett VM i fotboll i staden bara fem månader senare. På hotellet var personalen märkbart trötta eftersom de var inne på sitt andra arbetspass i rad. Deras ersättare hade inte kunnat åka till hotellet på grund av utegångsförbudet. Maten var slut.

På kvällen kom efterskalven. Hultman sov oroligt på grund av jetlag och efterskalv. När det plötsligt knackade på dörren visste presschefen inte om han sovit eller varit vaken de senaste timmarna. På andra sidan ytterdörren stod en rädd Tord Grip och undrade vart de skulle ta vägen.

”Det var ett sådant efterskalv så jag är fan helt förstörd”, sa Grip.

Hultman var så bortdomnad av jetlag och sömnbrist att han först inte förstod varför hela rummet skakade. Han tänkte att ett plan måste ha passerat väldigt lågt eller att ett tåg åkt förbi precis utanför hotellet.

När han vaknat till insåg han att ytterligare skalv antagligen väntade. Stora och till synes stabila byggnader kunde rasa samman. Det hade de redan sett flera exempel på. De lämnade hotellet tillsammans med Tommy Svensson.

Tord och Tommy var kända för att promenera tillsammans inför stora matcher. De har båda samma intresse för kultur. Ofta diskuterade de poesi eller litteratur och inte sällan hittade de en dikt eller ett politiskt tal som de trodde att spelarna kunde ha nytta av. De insåg naturligtvis att spelarna inte var vana vid tränare som reciterade poesi, men nådde budskapet bara en enda spelare var det en framgång och det kostade inget att ruska om dem lite med något oväntat. Den här gången tog de en promenad för att lugna nerverna, men Tord Grip såg för många raserade hus för att han skulle kunna bli lugn.

Den här gången hjälpte det inte ens att prata med Tommy.

Så gick det i VM

Sveriges matcher i VM 1194

Gruppspel

9 juni, Rose Bowl, Pasadena

Kamerun–Sverige 2–2

Sveriges mål: Roger Ljung, Martin Dahlin

24 juni, Pontiac Silverdome, Detroit

Sverige–Ryssland 3–1

Sveriges mål: Martin Dahlin, 2, Tomas Brolin (straff).

28 juni, Pontiac Silverdome, Detroit

Brasilien-Sverige 1–1

Sveriges mål: Kennet Andersson

Åttondelsfinal

3 juli, Cotton Bowl, Dallas

Saudiarabien–Sverige 1–3

Sveriges mål: Kennet Andersson 2, Martin Dahlin

Kvartsfinal

10 juli, Stanford Stadium, Stanford

Rumänien–Sverige 2–2 efter förlängning

Sverige vann straffsparksläggningen med 5–4

Sveriges mål: Tomas Brolin, Kennet Andersson

Straffmålskyttar: Kennet Andersson, Tomas Brolin, Klas Ingesson, Roland Nilsson, Henrik Larsson

Semifinal

13 juli, Rose Bowl, Pasadena

Sverige–Brasilien 0–1

Match om tredje pris

16 juli, Rose Bowl, Pasadena

Sverige–Bulgarien 4–0

Sveriges mål: Tomas Brolin, Håkan Mild, Henrik Larsson, Kennet Andersson

Sveriges VM-trupp 1994

Målvakter

1. Thomas Ravelli, IFK Göteborg

12. Lars Eriksson, IFK Norrköping

22. Magnus Hedman, AIK

Utespelare

2. Roland Nilsson, Helsingborgs IF

3. Patrik Andersson, Borussia Mönchenglad.

4. Joachim Björklund, IFK Göteborg

5. Roger Ljung, Galatasaray SK

6. Stefan Schwarz, SL Benfica

7. Henrik Larsson, Feyenoord

8. Klas Ingesson, PSV Eindhoven

9. Jonas Thern (kapten), SSC Napoli

10. Martin Dahlin, Borussia Mönchengladbach

11. Tomas Brolin, Parma AC

13. Mikael Nilsson, IFK Göteborg

14. Pontus Kåmark, IFK Göteborg

15. Teddy Lucic, Västra Frölunda IF

16. Anders Limpar, Everton FC

17. Stefan Rehn, IFK Göteborg

18. Håkan Mild, Servette FC

19. Kennet Andersson, Lille OSC

20. Magnus Erlingmark, IFK Göteborg

21. Jesper Blomqvist, IFK Göteborg

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.