Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 23:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/amanda-lind-idrotten-har-en-hemlaxa-att-gora/

Sport

Amanda Lind: Idrotten har en hemläxa att göra

Idrottsminister Amanda Lind i sitt arbetsrum på kulturdepartementet. På väggen hänger en matchtröja från favoritlaget Luleå hockey. Foto: Eva Tedesjö

Svensk idrott har en rad tunga samhällsfrågor att hantera. Det som är viktigast för rörelsen själv att lösa är ojämlikheten, menar idrottsminister Amanda Lind.

– Det är alldeles för många barn som känner att de inte har en plats i idrottsrörelsen, säger hon.

Amanda Linds arbetsrum på kulturdepartementet går i milt ljusrosa och grått. Konsten på väggarna väljer statens kulturråd ut, hon får låna tavlorna som byts ut ibland. En sak har hon däremot satt upp själv på väggen, och det är en röd matchtröja från Luleå hockey som hänger bakom skrivbordet. 

Hon har särskilt goda minnen från SM-guldet 1996.

– En sak med Luleå hockey är att de jobbar så bra med jämställdhet. Man kan vara stolt som Lulebo, säger hon medan fotograf Eva Tedesjö tar bilder.

Miljöpartisten tillträdde som kultur- och demokratiminister när den nya regeringen bildades i januari förra året, och fick då också hand om idrottsfrågorna, som fram till dess legat under socialdepartementet.

Den svenska modellen innebär att idrottsrörelsen, i form av Riksidrottsförbundet (RF), är självständig, och får bidrag från staten för att sköta vissa uppdrag. Men rörelsen når inte alla.

Det här blir en ohälsoklyfta, och det är en rättighetsfråga.

Forskningsprojektet Ung livsstil har sedan 1939 undersökt deltagandet i föreningsidrotten, det vill säga det som ryms inom Riksidrottsförbundet. I projektets rapport från 2019 konstateras att ojämlikheten utifrån socioekonomisk bakgrund har ökat i de flesta kommuner där upprepade studier genomförts.

– Den största utmaningen som idrottsrörelsen har i dag skulle jag säga är att nå alla barn. Alla barn ska ha en möjlighet att idrotta, både känna det, och ha en praktisk möjlighet att delta, säger Amanda Lind.

Riksidrottsförbundet får ett anslag på två miljarder om året från staten, vilket innebär att jämlikhet också ingår i uppdraget.

– Här har man en hemläxa att göra. Man har ett uppdrag och ett ansvar att försöka nå alla barn. Och det här är en av våra absolut största utmaningar. Det här blir en ohälsoklyfta, och det är en rättighetsfråga. Jag vet att idrottsrörelsen också har en medvetenhet om detta. Att se över hur man till exempel fördelar bidragen till olika idrotter, för att de ska främja både jämlikhet och jämställdhet, säger Amanda Lind.

– Sedan har jag ett ansvar att se vad vi från statens sida kan göra. Där har vi till exempel utökat antalet idrottstimmar i skolan.

”Den största utmaningen som idrottsrörelsen har i dag skulle jag säga är att nå alla barn”, säger Amanda Lind. Foto: Eva Tedesjö

Det finns också andra aspekter av frågan om barns rätt att idrotta, som bristen på hallar och planer i storstäderna. När nya bostäder byggs ritas inte alltid fritidsytor in.

– Staten har inte varit så aktiv i anläggningsfrågan hittills, eftersom det är ett kommunalt ansvar, men i somras kallade jag till mig representanter från idrottsrörelsen, från Sveriges Kommuner och Regioner och från andra aktörer för att diskutera både att från statens sida bli mer aktiv, men också ta ett samlat grepp kring detta, säger Amanda Lind.

Vilka metoder polisen använder och hur de jobbar med att uppfylla lagen, det är inte min uppgift som idrottsminister att recensera.

En av frågorna som präglade idrottsåret 2019 var konflikten mellan fotbollen och polisen, där klubbar och supportrar ser myndighetens ändrade strategi mot pyroteknik som ett hot mot publiksporten, och RF-ordföranden Björn Erikssons oberoende i ämnet ifrågasattes.

Amanda Lind har mött representanter från fotbollen, forskningsorganisationen Enable Sverige och supporterunionen SFSU för att diskutera frågan, säger hon. Partikamrater till henne har lagt fram en motion och klubbarnas intresseorganisation Sef tillsammans med SFSU bad regeringen att tillsätta en nationell samordnare.

– Det är ett intressant förslag. Vi har inte tagit ställning än till det. Det återstår att se om det är bästa vägen för att få till en dialog, säger ministern.

Inrikesminister Mikael Damberg följer polisens arbete. Men supporterskapet beskrivs också som en kultur, som kan tänkas särskilt beröra Amanda Linds övriga ministeransvar, kultur och demokrati.

Finns det en yttrandefrihetsaspekt av att polisen begränsar banderoller och tifon?

– Först vill jag säga att jag tycker det är helt fantastiskt med all den kreativitet som supportrarna visar upp, med tifon på läktarna, banderoller och ramsor, det är verkligen något som samlar ett stort engagemang. Och med väldigt stor idérikedom och kreativitet. Men vilka metoder polisen använder och hur de jobbar med att uppfylla lagen, det är inte min uppgift som idrottsminister att recensera. Utan här måste polisen själv göra ett utvärderingsarbete för att se hur man kan göra för att uppnå en trygg läktarsituation, men också i nära dialog med både idrottsrörelsen och fotbollen.

En fråga som svenska politiker har att ta ställning till just nu är de ökade krav på självständighet för antidopningsorganisationer som internationella byrån Wada ställer i sina nya regler, den så kallade världsantidopingkoden, som börjar gälla 2021. 

Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig bildat en oberoende antidopningsorganisation. Arbetet sköts i stället av RF.

Den nya formuleringen i Wadakoden, som Sverige förbundit sig att följa, är mer detaljerad än förut, men det är inte uppenbart huruvida den kräver en fristående organisation eller ej. RF utreder nu frågan tillsammans med regeringen. Men de har bara ett år på sig.

I december var Wadas generaldirektör Olivier Niggli i Stockholm, och träffade då Amanda Lind. 

Amanda Lind tycker att det hade varit bra för Sverige om OS 2026 hade placerats i Stockholm och Åre. Foto: Eva Tedesjö

Finns det uppe på bordet att bilda en fristående antidopningsorganisation?

– Det är det som analyseras just nu. Det som är viktigt för mig är dels att vi måste ha en organisation som uppfyller kraven, men jag tycker också att det är viktigt att vi har en organisation som inger förtroende. Men vi får återkomma till det när vi har analyserat vilka olika vägar som finns i det här. När jag talade med Olivier Niggli så uttryckte han ett förtroende för att Sverige kommer att kunna lösa det här. 

Den första fråga som Amanda Lind fick ta tag i som ny minister var Sveriges OS-ansökan. Medan förhandlingarna pågick om att bilda en ny regering efter valet förra vintern var OS-kampanjerna från Sverige och Italien inne på slutspurten, utan att Svenska olympiska kommittén (SOK) hade fått besked om hur en svensk regering skulle ställa sig till ansökan, och till den säkerhetsgaranti som krävdes från staten.

Jag tycker fortfarande att det hade varit väldigt bra för Sverige om vi hade fått OS.

Samtidigt stöttade Italiens regering ansökan för Milan och Cortina. Det svenska alternativet var Stockholm/Åre, trots att Stockholms stad inte ville skriva under värdstadskontraktet. 

Regeringen bestämde sig för att ställa sig bakom ansökan, men internationella olympiska kommitténs (IOK) val föll på Italien.

– Jag tycker fortfarande att det hade varit väldigt bra för Sverige om vi hade fått OS. Jag har fortfarande en besvikelse med mig från omröstningen i Lausanne, säger Amanda Lind.

Varför tror du att det blev nej?

– Det finns olika spekulationer i det naturligtvis. Vi uppfyllde de formella kraven och det är viktigt för Sverige att det inte skulle finnas krav på ekonomiska garantier från staten för spelen, och det var också vad som sades. Sedan vet vi att Italien hade ett annat tänk kring den delen. Nu vet jag inte om det kanske påverkade i slutändan. Sedan hade vi en stark opinion bakom oss från Åre, Östersund, Jämtland. Inte lika starkt folkligt stöd från Stockholm. I vilken mån det påverkade delegaterna låter jag vara osagt.

I år blir barnkonventionen lag, något som en del har menat får stora konsekvenser för idrottsrörelsen, men hur den påverkas är inte helt enkelt att veta. 

Amanda Lind tycker att man ska se lagen som en möjlighet att ytterligare utveckla metoder för att se till att barn inte far illa i idrottsrörelsen. 

Alla barn ska ha det bra inom idrotten. Samtidigt så är ju tävling och elitidrott också en del av idrottsrörelsen.

Det är staten som är bunden enligt lag att följa barnkonventionen. I och med att Riksidrottsförbundet och dess föreningar agerar på uppdrag av stat och kommun, så kan krav ställas även på dem. Men kommer lagen att påverka sådant som akademier, tävlande i unga år och toppning av lag?

– Jag förstår att det blir en diskussion inom idrottsrörelsen, för det handlar om principen att alla barn ska ha det bra inom idrotten. Samtidigt så är ju tävling och elitidrott också en del av idrottsrörelsen. Jag upplever inte att det finns några stora konflikter vad gäller det, eller att barnkonventionen skulle hindra en tävlingsverksamhet. Det är inte tanken bakom det här, utan syftet är att barn inte ska fara illa. Att barn inte ska bli utsatta, och också att barns röst ska höras, säger Amanda Lind.

Johan Esk: Alla ungdomsledare riskerar att begå lagbrott