Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 12:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/andra-lander-sag-hejande-som-valdigt-svenskt/

SPORT

”Andra länder såg hejande som väldigt svenskt”

Svenska fotbollsföremål, samlade i boken ”Fotbollens kuriosakabinett”, berättar om en rik och ofta motsägelsefull kulturhistoria.
Svenska fotbollsföremål, samlade i boken ”Fotbollens kuriosakabinett”, berättar om en rik och ofta motsägelsefull kulturhistoria. Foto: Göran Ekberg, Edvard Koinberg

En flagga från Nazityskland, en vulkan i plåt, en keps från 1930.

Svenska fotbollsföremål, samlade i boken ”Fotbollens kuriosakabinett”, berättar om en rik och ofta motsägelsefull kulturhistoria.

– Jag håller inte med de som säger att fotbollen speglar samhället. Det är mer en skrattspegel, säger författaren Torbjörn Andersson.

En matchtröja från Maradona kan gå för miljoner nuförtiden, men många av alla de föremål som fotbollen producerat genom historien har förbrukats på vägen, eller glömts bort.

Fotbollsforskaren Torbjörn Andersson och fotografen Edvard Koinberg har samlat ihop affischer, matchprogram, statyetter, vimplar, reklamblad, vykort, sällskapsspel, ölburkar och vinylsinglar för att berätta om en fotbollskultur som vuxit sig allt starkare.

– Om man pratar om kultur i benämningen livsstil så är det helt uppenbart att det är en kulturform för extremt många fler nu. Det går djupare in i din identitet, du kan nästan bena upp all din tid runt det här. Det gjorde man inte förr, säger Torbjörn Andersson.

DN har gjort några nedslag i fotbollsföremålens historia.

Stjärntränaren Lajos Czeizler, som värvades till Milan från IFK Norrköping, fick fotbollsskor uppkallade efter sig: ”Lajos special”. Ett exemplar är sparat på Svenska Skoindustrimuseet.
Stjärntränaren Lajos Czeizler, som värvades till Milan från IFK Norrköping, fick fotbollsskor uppkallade efter sig: ”Lajos special”. Ett exemplar är sparat på Svenska Skoindustrimuseet. Foto: Göran Ekberg

Lajos specialskor

– Det är rörigt i Sverige, för jag tror att det är det enda landet i världen som aldrig officiellt infört proffsfotboll, säger Torbjörn Andersson.

Proffsförbudet präglade länge svensk fotboll. Inför VM 1958 tilläts till slut proffs vara med i landslaget, och 1967 togs amatörreglerna bort, men det var först kring 2000 som pengarna blev så stora att herrspelarna inte längre behövde ha andra jobb.

Men trots andra ideal så visar fotbollsföremålen hur fotbollen växte fram som en del av det moderna samhället.

– Fotbollen finns på alla de här sakerna som kommer med industrisamhällets masskonsumtion – godisförpackningar, samlarbilder, vykort, bokmärken och spel. Det här tillverkar man på 1800-talets slut och samtidigt kommer fotbollen. Man ser att fotbollen direkt blev väldigt stor, och hade en försäljningspotential. Andra sporter hade inte alls det.

Trots förbudet att ta betalt så kunde spelare dyka upp i produktreklam. Men det är oklart om de ersattes eller om man bara tog deras namn.

– Det var jättemycket skor som gjordes av olika fabriker på 30-, 40-, 50-talen. Det finns allehanda Malmö FF-skor och Öis-kängor. Sedan gick hela den produktionen utomlands, säger Torbjörn Andersson.

1958 fanns till exempel skor med läderdobb från Ströms skofabrik i Kumla, ”Lajos special”, uppkallade efter IFK Norrköpings ungerske stjärntränare Lajos Czeizler.

– Man ser ändå att det finns kommersialism kring fotbollen rätt tidigt. Men det finns också det här att svenska spelare inte kan göra reklam. På ett reklamblad (från 1934) gör en engelsk spelare reklam för Läkerol till exempel. Det finns en antikommersialism som på något sätt är kvar än i dag, för vi har ju 51-procentsregeln. Sverige anses vara ett av de mest nyliberaliserade länderna, men i fotbollen är vi kvar i något slags folkhemsstadium ekonomiskt.

Bild 1 av 2 Degerfors IF har en lång tradition av starkt publikstöd. Av någon anledning blev vulkaner en symbol för föreningen. Den här i metall sprutade ut rök när Degerfors gjorde mål.
Foto: Edvard Koinberg
Bild 2 av 2 Föreningarna delade ut blad med hejaramsor till publiken, och anlitade klackledare för att hålla igång hejandet. Här ett blad från Jönköpings Södra till en match mot Kalmar FF 1953. ”Södra visa lejonklorna/genast nu för Kalmarborna.”
Foto: Edvard Koinberg

Plåtvulkanen

Det organiserade hejandet är unikt för Sverige, men samtidigt hämtat från andra länder. Det kom först med nordamerikanska åskådare på OS 1912, som hejade enligt traditionen i sin skolidrott. Det plockades upp av diverse svenska fotbollslag, som började dela ut blad med hejaramsor till sin publik.

– I andra länder såg man det som väldigt svenskt med hejande i samband med fotbollsmatcher, säger Torbjörn Andersson.

Men på 60-talet började supporterkulturen som vi känner den i dag växa fram. Folk började klä sig i sitt lags färger, och allt fler supporterprylar producerades.

På Degerfors fotbollsmuseum finns en liten vulkan i plåt bevarad, som började användas som en gimmick på Stora Valla. Den sprutade rök vid varje mål. Där finns också en rödmålad megafon, som användes av klacken Röda Armén tio år senare.

Det verkliga skiftet inleddes 1970, när pionjärer bland Hammarbys supportrar började sjunga på Söderstadion, inspirerade av den engelska fotbollen som kunde ses på Tipsextra på tv. På 90-talet influerades sedan läktarna av den italienska tifokulturen.

– Man kan säga att svensk supporterkultur består av hundra års lager av organiserat hejande. Lite av det här gamla finns ju kvar, ”andra sidan är ni klara”, och sådär. Det är ett väldigt mischmasch av uttryck.

Bild 1 av 2 Flaggan som firades när Tyskland mötte Sverige på Råsunda 1941 är magasinerad på Riksidrottsmuseet.
Foto: Edvard Koinberg
Bild 2 av 2 Statsministern Per-Albin Hansson var med på banketten på Grand Hôtel när Nazityskland kom till Stockholm för att möta Sverige 1941. På menyn stod bland annat gratinerad gösfilé och brässerad anka. Från Svenska Fotbollförbundets arkiv, Riksarkivet.
Foto: Edvard Koinberg

Nazistflaggan från Råsunda

Den enda flagga som är bevarad från den tid mellan 1937 och 2012 då Råsunda var Sveriges nationalarena, är en hakkorsflagga från Nazityskland.

I dag finns det en diskussion om huruvida det är rätt att delta i årets VM i Qatar. Historiskt har Sverige sällan valt bojkott. Till och med spelades matcher mot Tyskland mitt under kriget, 1941 i Stockholm och året efter i Berlin.

Sportsligt gav mötena en föraning om de stora framgångar som det svenska landslaget skulle ha efter kriget. Det var bland annat tack vare de många centraleuropeiska tränare, många av dem troligen judar, som liksom Lajos Czeizler verkat i Sverige sedan 20-talet. De lärde ut vetenskapliga träningsmetoder och en teknisk och passningsinriktad stil som kom att prägla svensk fotbolls storhetstid.

– Det komiska är att Sverige vann båda de här matcherna, även -42 i Berlin, och extasen var fullständig i pressen. För det är då Sverige verkligen blir bra på fotboll, det är då grunden läggs till OS-guldet 1948 och VM-silvret 1958. Så man märker hur sporten får sin egen logik kontra politik och moral, säger Torbjörn Andersson.

Han är lite förvånad över att Riksidrottsmuseet inte valt att spara andra flaggor, till exempel från nationer som inte finns längre, som Sovjet och Tjeckoslovakien.

– Sverige har alltid haft principen att man ska spela mot alla. Vi har spelat mot Nazityskland, vi spelade tidigt mot det kommunistiska Sovjet. Det är helt i linje med den svenska modellen att ställa upp i Qatar om vi skulle gå dit.

Bild 1 av 2 Fram till 60-talet klädde man upp sig när man gick på fotboll. Den här kepsen från 30-talet är AIK-märkt, men bara på insidan.
Foto: Edvard Koinberg
Bild 2 av 2 Affischer var viktiga för att marknadsföra matcher när allsvenskan kom igång på 20- och 30-talen. Den här från 1937 skulle locka till Råsunda, som just invigts.
Foto: Edvard Koinberg

AIK-kepsen

Både ute i världen och i Sverige var klubbfotbollens guldålder 1950-talet. Publiksiffrorna var otroliga, men alla gick inte på match för att heja på ett visst lag, utan det handlade ofta om ett allmänt idrottsintresse.

– Förr kunde man gå och titta på både Gais och Öis och IFK Göteborg. Det har man ju inte en tanke på nu, säger Torbjörn Andersson.

Men det var vanligt att man kunde köpa en liten klubbvimpel för att visa vilket lag man stödde.

Redan på 30-talet hade AIK ett stort publikuppsving, med snitt på mellan 15 000 och 17 000 åskådare. Det gick att köpa en AIK-keps i brittisk stil, där klubbmärket fanns på insidan.

– Så att man diskret håller på dem, som en liten hemlighet. Det är väldigt stor skillnad från i dag.

Många som gick på AIK:s matcher hejade inte på AIK, utan var inflyttade från landet och höll på motståndarna. I pressen använde man ofta begreppet AIK-hatets vänner.

– Det är rätt spännande i dagens enormt självsäkra Stockholm. Så var det inte förr, utan det var en rätt osäker stad.

När hammarbyarna började sjunga på läktaren 1970 hade publiksiffrorna både i Sverige och världen sjunkit. Men identiteten uttrycktes starkare.

– Klubbarna kontrade med att skapa andra band till publiken. På något sätt började man kanske värna de åskådare som fanns, och man började se en början till den supporteridentitet som exploderade i Sverige runt år 2000.

Läs mer: Mellanöl och rebelltakter – så startade läktarsången i Sverige för 50 år sedan

Ämnen i artikeln

Fotboll

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt