Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Anja Pärson: ”Det hetsades om vem som kunde ta på mina bröst”

00:38. Idrottare, supportrar, förbundsanställda och sportjournalister samlas för att bryta tystnaden kring machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp inom idrotten. 2290 kvinnor samlas nu under #timeout.

Över 2.000 idrottskvinnor har skrivit under #timeout, idrottens upprop mot sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp. Anja Pärson, Thelma Ernst, Irma Helin, Maja Reichard, Ida Björnstad, Helen Alpstig och Nilla Fischer är sju av dem. Här förklarar de varför de står bakom uppropet.

Foto: Nicklas Thegerström

Anja Pärson, fd alpinstjärna, numera tv-kommentator

Varför ställer du dig bakom uppropet?

– Jag tycker det är viktigt att man fortsätter belysa problemet och att det aldrig tystnar. Jag vill ge mina barn en möjlighet, för det är den nya generation som ska efterleva det här och det tror jag kan ske om vi fortsätter vara obekväma och göra vår röst hörd.

Tror du att idrottsvärlden skiljer sig från andra delar av samhället vad det gäller sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp?

– Nej, kolla hur stor procent kvinnor det är bland tränarna och som sitter med i styrelserna? Under den tiden jag åkte i världscupen så dök det kanske upp en eller två kvinnliga tränare. Många slutar på grund av den kultur som är och det förtryck som finns, att man nedvärderas och inte ses som kunnig helt enkelt.

Har du själv varit med om situationer där du känt dig kränkt?

– Under en tid blev det en sport bland vissa män att hetsa varandra om vem som kunde ta på mina bröst eller rumpa på dansgolvet eller i baren. Jag slutade helt att gå ut. Det blev en vardag att män tog sig friheten att pussa på mig när de ville ha en bild och när de även tog nackgreppet log jag bara för att slippa tjafs. Det händer än i dag att speciellt äldre herrar greppar tag i min nacke när de vill ta en selfie. Det går kalla kårar i hela min kropp!

Varför är det så svårt att anmäla övergrepp?

–  Jag tror det största problemet är att det tillhör vår vardag så mycket att man inte reagerar på de övertramp som finns. Det finns uppenbarligen ett maktbehov hos män, så det känns som det är dags för kvinnorna att äntligen få sin röst hörd.

Finns det en risk att de här uppropen bara dör ut?

– Nej, det här får inte sluta med tystnad, utan det måste fortsätta i det dagliga. Det här är ingenting som går att vända på en hashtag, men det är en fantastisk början.

Foto: PETTER ARVIDSON
Det är viktigt att det tas upp.

Thelma Ernst, ordförande MFF Support

Varför ställer du dig bakom uppropet?

– För att det är viktigt att det tas upp, att man äntligen pratar om det, och det är dags för idrottsrörelsen att gör sin röst hörd.

Tror du att idrottsvärlden skiljer sig från andra delar av samhället vad gäller sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp?

– Nej, vi har ju senaste dagarna sett att det är ett problem i alla branscher, och man stärks av varandra när man pratar om det med sådan kraft. Idrott för oss är en livsstil, byggd på ett enormt intresse. Och då ska man kunna känna sig trygg.

Kan du ge exempel på situationer där du själv stött på det här inom idrotten?

– Jag vill inte kommentera det jag varit med om, eller enskilda situationer. Men i breda drag har jag läst och hört om berättelser om allt från idrottslärare i skolan som vägrade lämna tjejernas omklädningsrum och bara stod och tittade när tjejerna duschade. Det kan också vara att man blivit tafsad på när man stått på läktaren. Eller om man varit på en basketmatch och stöttat sitt favoritlag och sedan skriver ett hyllningsinlägg till en av spelarna och får och därefter får ett privat meddelande från spelaren med en sexuell invit.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON
"Att en spelare tappar sin handduk några meter från mig är ingen slump"

Ida Björnstad, sportjournalist

Varför ställer du dig bakom #timeout?

– Ända sedan #metoo började har jag varit som paralyserad och inte vetat i vilken ända jag ska börja. Inte för att jag inte varit med om sådana situationer utan för att de varit ett stort spektrum från A till Ö och jag har inte vetat var jag ska börja och därför hamnade jag lite på sidan av kampanjen utan att själv dela med mig. Men nu känner jag att jag vill vara en del av det och att det var dags att ta ställning.

Tror du att idrottsvärlden skiljer sig från andra delar av samhället när det gäller sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp?

– Jag tror att machokulturen inom vissa idrotter speglar av sig i samhället. Den är en stor del av mångas uppfostran och jag tror därför att den har en viktig roll. Så länge du befinner dig i ett omklädningsrum kan du ta till uttryck som annars inte är accepterade i samhället. Jag tror att vi måste ändra uppfostran i omklädningsrummet.

Finns det några särskilda situationer där du känt dig kränkt?

– Jag har bevakat JVM i ishockey för TV4 och CMores räkning i några år och det börjar redan i de åldrarna. De kan gå bakom mig och säga: ”titta på hennes sexiga rumpa” eller ta kontakt med mig i sociala medier. När de är i grupp kan de vara rätt nedlåtande, och se mig som ett objekt och inte en kvinna som utför ett professionellt arbete och det är direkt kränkande. 

– Det har varit så många gånger som jag fått en hand på rumpan innan sändningar. Attityden hos några manliga kollegor har varit ”hon fick bara jobbet för att hon är kvinna”. 

Varför tror du att det är så svårt att anmäla?

– För att machokulturen har blivit normaliserad. Många gånger är det inte stora grejer, det är subtila saker. Att en spelare står några meter ifrån mig och ”tappar” handduken är ingen slump tror jag, men det är subtilt. Det är svårt att anmäla någonting man är så van vid. Vi är uppvuxna i en värld där det är okej om en kille beter sig illa ibland.

– Man blir frustrerad och förbannad över alla historier som kommer fram, men det känns som en revansch för oss kvinnor att det kommit fram i ljuset och svept över världen. Men man får inte glömma bort att vi behöver jobba vidare med det här. Vi måste börja i yngre åldrar samtidigt som vi försöker ändra de äldres attityder. 

Foto: KENTA JÖNSSON
En man kysste mig på munnen på Fotbollsgalan utan förvarning.

Irma Helin, fotbollsspelare Linköping/Djurgården

Varför ställer du dig bakom uppropet?

– För att det inte är en dag för sent, med ett upprop mot orättvisor. Jag ser det som min skyldighet att nå ut till fler, och alla som har modet bör följa efter, för det är allas kamp.

Tror du att idrottsvärlden skiljer sig från andra delar av samhället vad gäller sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp?

– Nej, det tror jag inte. De punkter du tar upp ser vi absolut i idrottsvärlden.

Kan du ge exempel på situationer där du själv stött på det här inom idrotten?

– Gud ja. Nu senast på Fotbollsgalans efterfest. Då kom en man, som vi kan kalla fotbollsintresserad, fram och kysste mig på munnen utan förvarning, och förklarade att han var glad för att jag bytt klubb. Han var säkert 30 år äldre än mig, och det var absolut inte okej. Tror aldrig han hade gjort så mot en herrspelare.

Finns det särskilda situationer där du känt dig kränkt?

– Jag spelade med killar tills jag var 15-16 år. Och man fick höra ”vad gör en tjej på planen”, eller ”du kan ju inte spela”.

– Och jag har varit på föreningsfester där män tagit mig på rumpan. Och det är ju mest män som har positioner som tränare, ledare eller sitter i styrelser.

Bör det enligt din mening finnas fler kvinnliga ledare inom damfotbollen?

– Ja, absolut. Det finns kvinnliga ledare som skulle kunna göra det hur bra som helst, extremt bra. Jag hoppas verkligen fler vill ta chansen.

Foto: Marc Femenia
Det är mycket kommentarer som: "Har du sett hennes rumpa?"

Maja Reichard, simmare

Varför ställer du dig bakom uppropet?

– I mitt liv har idrotten betytt så himla mycket och jag tycker det är jätteviktigt att alla tjejer ska känna sig trygga inom idrotten, både som aktiva och ledare. Du startar ofta som liten och du ska fortsätta hela ditt liv.

Tror du att idrottsvärlden skiljer sig från andra delar av samhället vad det gäller sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp?

– Uppenbarligan finns det överallt, det är det vi sett nu. Men det är så accepterat i vissa lägen så man tänker inte ens på det. Jag håller på med simning där alla går runt i baddräkt och badbyxor och man får kommentarer om folks kroppar. Det blir på något sätt okej att kommentera som "Har du sett hennes rumpa? Och den där baddräkten?".

Har du själv stött på det?

– Inte överdrivet mycket, men då och då. Folk kanske inte kommenterar mig när jag är med, men man vet att diskussionerna pågår där bakom någonstans.

Varför är det så svårt att anmäla övergrepp?

– Du måste ha så mycket bevis och har du inte det så blir du utpekad som den där som anklagade. Nu pratar jag utifrån en aktivs perspektiv och säg att du anklagar en tränare, har du inte bevis, vad händer då?  Andra kanske tycker om den här tränaren, du blir undantryckt av de andra aktiva och du får kanske inte chansen att vara med på det där landslagslägret för att den här personen har makt.

Foto: MELI PETERSSON ELLAFI
Det är svårt att veta när man ska koppla in polisen.

Helen Alpstig, sakkunnig barn- och ungdomsfrågor och samordnare för värdegrundsfrågor på Stockholmsidrotten

Många av de som vittnar om övergrepp inom idrotten utsattes som barn. Helen Alpstig hoppas att #timeout ska göra att barn vet att de har någon att vända sig till.

– Jag tror att det kommer att bidra till en bättre idrott och att vi kan ägna oss åt idrott och inte annat. Att man ska kunna känna sig trygg, säger Helen Alpstig om varför hon ställer sig bakom #timeout.

Som Sakkunnig barn- och ungdomsfrågor och samordnare för värdegrundsfrågor på Stockholmsidrotten hoppas Alpstig att uppropet ska föra med sig att barn och ungdomar kan säga ifrån om de tycker att en tränare beter sig på ett jobbigt sätt.

– En tränare får inte använda sin tränarroll för att få kontakt med barn utanför idrotten, till exempel på snapchat. Det är inte alla barn som vet det.

Hon tror också att det är svårt för många att veta var gränsen går.

– Jag tror att det är väldigt få som anmäler eftersom de inte vet att det är fel. Det finns ett kunskapsglapp, för ibland är de ju egentligen bara puckade och tror att de är lite roliga. Det är svårt att veta när man ska koppla in polisen.

Alpstig menar att det finns olika relationer mellan tränare och ungdomar men att det finns sätt att förebygga de som är osunda.

– Fler vuxna ska känna till relationerna mellan tränare och ungdom för att barnen ska vara trygga.

Men om ungdomarna ändå känner sig otrygga eller osäkra finns det hjälp att få.

– Jag vill att de ska känna att de kan höra av sig till exempel till mig om de är osäkra på en tränares beteende, säger hon.

Foto: CARL SANDIN
Den manliga idrottaren hyllas, och som tjej får man inte vara som man vill.

Nilla Fischer, fotboll, VfL Wolfsburg och landslaget

Varför ställer du dig bakom uppropet?

– Först och främst tycker jag att det känns extremt viktigt att göra motmakt på alla sätt jag kan mot orättvisor och diskriminering. Idrotten ska vara en demokratisk folkrörelse, där ska det inte finnas trakasserier eller övergrepp i någon form. Idrott ska fostra, där ska alla kunna känna sig trygga och fria. Och jag hoppas därför att uppropet ska leda till förändringar.

Tror du att idrottsvärlden skiljer sig från andra delar av samhället vad gäller sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp?

– Ja, det tror jag. Jag anser att sexism och machokultur sitter ihop, och framför allt inom idrottsrörelsen hyllas den manliga idrottaren som ett ideal. Det blir problematiskt inom idrotten då utövaren främst bedöms utifrån prestationer, så länge macho-mannen presterar så behöver laget honom, eller det idrottsförbund han representerar. Kulturen lämnas oberörd och utövaren likaså. Machokultur för mig innebär att deltagarna inte får vara som de vill och att männen ska uppnå eller iklä sig vissa stereotypa ”manliga” egenskaper. Inom idrottsrörelsen innebär dessa egenskaper ofta nedvärderande och sexistiska åsikter mot kvinnliga idrottare eller så kallade "dam"-sporter. Även machokultur och sexism genomsyrar våra strukturella förutsättningar att utöva idrott och inga särskilda kontrollorgan eller myndigheter som kanske finns i andra delar av samhället kan korrigera detta.

Är du överraskad över det genomslag #metoo fått?

– Både ja och nej, vi lever ju trots allt tyvärr i ett patriarkat. Men kvinnor stärker varandra. Jag tror många känner att de inte behöver känna skam, utan vågar stå upp för sig själva och varandra. #metoo är positivt, men samtidigt skrämmande, med tanke på omfattningen. Jag hoppas att uppropen leder till förändring. Män måste lyssna och ta kollektivt ansvar. Jag hoppas och tror att det blir så också.

Kan du ge exempel på situationer där du själv stött på det här inom idrotten?

– Jag har fått dödshot både hemskickat och via sociala medier bland annat. Även utsatt för andra trakasserier där män skriver att "jag inte borde spela fotboll utan hellre borde vara hemma i köket”, och att bli utsatt för att andra härskartekniker är vardag för oss kvinnor på männens arena. Män vill skydda det som är deras, damlag prioriteras bort när det kommer till planer, budget och omklädningsrum. Men vi är värda det vi har, och oändligt mycket mer.

Finns det särskilda situationer där du känt dig kränkt?

– Att få dödshot för att jag utövar mitt arbete räcker och blir över tycker jag.

Läs mer: #timeout – idrottskvinnornas upprop mot sexism och övergrepp – vittnesmål om trakasserier och våldtäkter