Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/bilbranden-tog-hennes-hastar-fastet-under-fotterna-forsvann/

Sport

Bilbranden tog hennes hästar: ”Fästet under fötterna försvann”

Sara Algotsson Ostholt är djupt skakad efter den brand i hästtransporten som för två och en halv vecka sedan kostade två av hennes hästar livet. Foto: Janerik Henriksson/TT

För första gången hade det klickat ordentligt på tävling mellan tioåriga stoet Peggy och Sara Algotsson Ostholt.

Nu var vägen fram mot OS i Tokyo klar.

Men när transportbilen fattade eld på den polska landsbygden dog OS-drömmen i dubbel bemärkelse.

– Man behöver en danspartner när man ska dansa. Det är svårt att dansa själv, säger Sara Algotsson Ostholt med tårar i ögonen.

Tävlingarna i fälttävlan i polska Sopot hade gått bra. Sara Algotsson Ostholt och hennes häst, tioåriga stoet  Arpertina, ”Peggy” kallad, hade visserligen inte placerat sig.

Men det var medvetet.

– Jag red lugnt för att få ett OS-kval och EM-kval, och det fick jag där egentligen. Men nu spelar ju inte det någon roll, säger OS-silvermedaljören från London 2012 och försöker le mitt i bedrövelsen.

För hemresan hem till Tyskland i den stora lastbilen natten mot måndagen för två och en halv vecka sedan, skulle på bara några minuter förändra allt.

Klockan var runt halv fem på morgonen och Sara hade precis tankat bilen. Hennes fyraårige son Eric låg och sov och hennes hästskötare Roberto satt bredvid henne.

Vid stoppet på bensinstationen hade de kontrollerat att allt var lugnt med de två hästarna, Chackos Crack och ”Peggy”, som stod i transporten.

Plötsligt, när hon tittar i sidospegeln, ser Sara hur tjock rök bolmar ut från bakluckan. Hon stannar direkt och Roberto rusar ut och öppnar där bak, han får ner rampen och lyckas trots elden och röken få loss ”Peggy” som stod längst bak.

Han lyckas få ut henne, men Chackos Crack brinner och dör på platsen.

De får ut lille Eric ur lastbilen och när en polsk lastbil stannar vid vägkanten för att hjälpa dem får han ta hand om den fyraårige sonen.

I dag, två och en halv vecka, efter den fruktansvärda händelsen är Sara Algotsson Ostholt fortfarande djupt skakad och tårarna blänker i ögonen när hon på ett hotell på Arlanda träffar media för att berätta om händelsen.

– Det var fruktansvärt. Jag stod med ”Peggy” som hade förstört hornhinnorna så hon stod där med vita ögon och såg blind ut. Hon var i väldig chock och stod och skakade. Jag stod och skakade och var i chock och höll fast henne samtidigt som jag ringde till SOS för att redogöra för var vi stod någonstans.

– Våra vänner hade organiserat en transport som skulle komma och plocka upp oss, men det tog en timme innan den kom, berättar hon och fortsätter:

– Sedan står vi där och alla bilar kör förbi och ingen vill stanna och hjälpa oss. Det ligger en häst på vägen och en som står upp och lastbilen i full brand och vi står där hjälplösa. En lastbil stannade och han tog emot min son.

– Nu fick han sitta inne i värmen i lastbilen och sitta i en annan riktning så han inte såg det som hände. Men det är klart att han förstår allt som hände, men jag tror att han har, än så länge, överlevt det hela bra.

När väl ”Peggy” hamnat på en hästklinik såg det länge ut som om stoet skulle klara sig. 

– Prognosen blev bättre och bättre för varje dag. Jag hade pratat med veterinären två, tre gånger varje dag och fått bilder. Hon repade sig väldigt fint.

– De trodde hon skulle kunna komma tillbaka som tävlingshäst till och med. Så det är klart att i allt elände såg jag ändå att det fanns en liten chans att hon i alla fall skulle kunna komma tillbaka som avelssto och kanske till och med som tävlingshäst.

Då kom chock nummer två.

– På tisdagen för en vecka sedan hade hon ingen feber på morgonen och jag fick tummen upp och det kändes jättebra, berättar Sara Algotsson Ostholt och rösten blir allt tunnare:

– Men så skulle de se hur hon såg ut inuti. Jag väntade hela dagen på att få ett besked och sedan vid niotiden på kvällen ringde veterinären och sa ”tyvärr Sara, för tio minuter sedan dog hon”.

Beskedet om att ”Peggy”, stoet Sara trodde de räddat ur den brinnande hästtransporten, var död drog bort fästet under fötterna på henne, berättar hon. Foto: Janerik Henriksson/TT

Det blir tyst en lång stund innan hon fortsätter.

– Det var att riktigt dra bort fästet under fötterna, säger hon med tom blick.

”Peggy” var inte vilken häst som helst. Det tioåriga stoet var hästen Sara Algotsson Ostholt skulle rida på i OS i Tokyo 2020 och även i OS:et efter det.

Och tävlingarna i Sopot hade visat att hon valt rätt häst. Tre och ett halvt års träning hade äntligen betalat sig.

– Vi hade hittat varandra. Det hade tagit lång tid, hon var inte så lätt som jag trott. 

– Och så på denna tävling i Polen hade polletten trillat ner och det var helt fantasiskt. Det var flera som kom fram till mig och sa ”Sara, det här är den bästa häst du någonsin haft”.

Nu är frågan vad som händer med hennes OS-satsning.

– Man behöver en danspartner när man ska dansa. Det är svårt att dansa själv.

Ridsportförbundet och SOK (Sveriges olympiska kommitté) har inte stängt dörren än, men att hitta en ny häst blir inte lätt. Och tiden är kort.

– Jag har chansen om jag skulle hitta min danspartner, men vi måste lära känna varandra och det tar sin lilla tid, men om livet kan vända så på en dag, så kanske det kan vända åt andra hållet, så jag stänger inga dörrar, säger hon. 

Nu tar Sara Algotsson Ostholt en dag i taget. I Sverige är hon i två dagar för att träna unga ryttare. Något hon inte trodde hon skulle klara för en vecka sedan, men som hon nu ser som en möjlighet.

– Nu har det gått två veckor och jag känner att det är ganska bra att få komma ut och träffa unga glada människor och hjälpa dem.

– Och få tänka på något annat.