Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 05:00 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/birgitta-sjobergs-egen-berattelse/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Birgitta Sjöbergs egen berättelse

Birgitta Sjöberg.
Birgitta Sjöberg. Foto: Joakim Roos
Några dagar före julafton 1975 klev Viljo Nousiainen in i min hall och jag blev blixtförälskad.

Mitt och mina barns liv tog därmed en vändning, som inneburit en del glädje, men framför allt en mycket stor sorg. Den smärta jag själv burit på sedan dess har i dag blivit avgrundsdjup. Hur kunde jag vara så blind, så naiv, så korkad? Om jag hade möjlighet skulle jag vrida klockan tillbaka till hösten 1975.

Eller kanske inte...

Vårt hem i bostadsrätten på återvändsgatan Flöjtgatan i Kaverös var på ytan en riktig idyll.

Små bergknallar, frodiga buskar, välklippta gräsmattor och vinrankor (!), som växte upp längs fasaden brukade inhösta förtjusta utrop från tillfälliga besökare. Barnen kunde släppas ut redan i tidiga år för att klättra i träd, jaga varandra i bergsskrevorna, gräva i sandlådan, kuta till Bondesons livsmedelsaffär tvärs över grässlänten för att köpa godis. När det blev skoldags stod Kaverösskolan intill med sina små envåningshus för en mjukstart in i vuxenvärlden.

Hösten 1975 kunde jag se tillbaka på ett ganska tillbakadraget liv efter en misslyckad relation några år tidigare. Det enda som hände var att jag avslutade mina studier på journalisthögskola och universitet, återigen började heltidsjobba och varje kväll umgicks i mitt hem med mina söner (nästan 10 resp. 12,5 år) och ett äldre par, som bodde grannar med oss. Återigen började jag längta efter en vuxen mans kärlek. Problemet var bara att jag inte hade en susning om hur denna kärlek borde se ut. Mina föräldrar skildes när jag var två år, sedan såg jag aldrig min far. Min mor, som var bitter och led av en hjärnskada efter en svår buss-olycka, såg sitt liv som förstört och mig som en börda.

Mina söner hade alltid varit lite stökiga, men väldigt charmiga. På skämt hade jag antagit mottot ”Vänd dem inte ryggen” för då kunde vad som helst hända. Och det hände en del och i skolan var lärarna inte alltid helnöjda. Men erfarenheterna från min egen uppväxttid var kristallklar:

Ställ alltid upp på dina barn när det stormar! Det var tvärtemot vad min egen mor hade gjort.

Under hösten 1975 hade det varit uppståndelse i Kaverösskolan och Patrik och ett gäng skolkamrater i 10–12 årsåldern fick efter en rad busstreck av lärarna stämpeln ”kriminella”. Jag rustade genast för motattack och efter ett möte med lärare och föräldrar lugnade lynchstämningen ner sig. Den ende manlige läraren på skolan, magister Henkelman, tog med bråkstakarna till Slottsskogsvallen i akt och mening att få dem att intressera sig för annat än busstreck.

Ett högst lovvärt initiativ, vars konsekvenser i min familjs liv han absolut inte kan lastas för.

Under de följande veckorna kom Patrik hem helt lyrisk över träningen på Slottsskogsvallen.

Tränaren Viljo nämndes tre gånger i varje mening och jag undrade vad det var för en sorts Messiasfigur, som så totalt upptog min yngste sons intresse. Jag började ställa frågor om vad som var så fantastiskt (han och hans bror hade sysslat med ett antal idrottsgrenar, men alltid tröttnat efter ett tag). När jag fick veta att Viljo efter varje träning körde hem ett gäng småkillar i sin vita Volvo växte bilden av en tuggummituggande, småfet idrottsfantast utan vyer utanför idrottsarenan fram. Det visade sig att jag hade totalt fel, men ändå rätt.

Några dagar före julafton 1975 steg Viljo Nousiainen in genom dörren till min bostad på Flöjtgatan 15 i västra Göteborg. Detta på en direkt uppmaning från mig via Patrik. Jag ville verkligen träffa denna person öga mot öga. Tyvärr såg jag inte det jag borde ha sett. I stället blev jag träffad av blixten. In trädde en leende, vältränad man med blixtrande mörkbruna ögon. Jag föll som en fura.

Efter varje träningskväll visade det sig att alla småpojkar utom Patrik lämnats av och nu var det dags för kaffe hos familjen Sjöberg. Veckor och månader gick och jag blev allt mer förtjust i de glittrande ögonen. Patriks entusiasm smittade av sig. Jag undrade varför Viljo alltid undvek kroppskontakt och han skrev på en lapp ”Sinun täytyy odottaa” (”du måste vänta”).

Jag utgick från att han varit utsatt för något förfärligt, var förstående och trodde jag skulle kunna hjälpa honom tillbaka till livet.

Trots att alla varningsklockor borde ha ringt övertalade jag Viljo att flytta med mig till vår nya femrummare en bit bort. Under en tid var vi fullt sysselsatta med att måla om och inreda lägenheten. Idyllen bredde ut sig i vårt nya, gemensamma hem. Det fanns bara en viktig hake: Vi hade inget samliv och jag lade märke till att Viljo faktiskt undvek mig samtidigt som han byggde upp en allt starkare pakt med enbart Patrik.

För att förbättra situationen tog jag mig in i friidrottsvärlden. Inom kort var jag ständig funktionär, invald som sekreterare i ÖIS fri­idrottssektions styrelse, utbildade mig till starter och konstaterade att man tydligen kunde fördriva ett helt liv på Slottsskogsvallen utan kontakt med resten av verkligheten. Jag reste med som ledare på tävlingar landet runt, övernattade på hårda golv i olika gymnastik­salar och såg till att ÖIS-killarna (och en tjej) fick uppmuntran samt saft och bullar mellan tävlings­insatserna.

På ett träningsläger i Formia utanför Rom blev jag tvärförbannad när jag hittade en ledare, som satt tillbakalutad och bjöd 15- och 16-åringar på sprit. Jag läste lusen av honom och viftade bort hans invändningar om ”att det är bättre att dom lär sig umgås med alkohol i vuxnas sällskap”, hällde ut spriten och arrangerade saftkalas med barnvisor för samtliga yngre förmågor.

En händelse som i efterhand har visat sig bli ett oförglömligt minne för många. När jag krävde ledarens avgång skruvade man på sig i styrelsen och saken tonades ner. Var det något mer ni inte ville se?

Utåt sett var vi den perfekta, unga, sportiga familjen i ständig rörelse. Vad du inte såg var en familj i sönderfall. Jag led av att leva tillsammans med en man som satt i sitt arbetsrum långt in på kvällarna sysselsatt med att ringa runt till ”adepter”, föräldrar, idrottsledare, företrädare för friidrottsförbundet och föreningar runt om i Sverige. Själv ägnade jag mig, efter mitt heltidsjobb, åt att sköta hemmet i väntan på att Viljo skulle lägga ner arbetet för dagen.

Jag försökte ställa lite mer närgångna frågor och med tiden växte en gripande story fram. Viljo sa att han hade lämnat sin lärartjänst i Sodankylä efter det att hans fru varit otrogen och gift om sig med en ny man som adopterat hans son. Nu fick han inte längre ha kontakt med sonen, som var jämnårig med Patrik. Jag led med Viljo och förstod att detta satt djupa spår. Vid ett besök i Finland ett par år senare upptäckte jag att samtliga fakta överensstämde på pricken med en av hans åtta systrars familj! När vi besökte hans mors grav upptäckte jag att han ljugit om sin ålder. Han var inte född 1946 utan 1944. (Viljo hade berättat att hans mor dog när han var åtta månader. Då hade han fyra äldre systrar. Hans far gifte snabbt om sig och han fick fyra halvsystrar. Detta satte kanske djupa spår i hans kvinnosyn.

Sakta men säkert byggde Viljo upp en allt högre mur mellan mig och min yngste son. Viljo skämde bort Patrik, gav honom vad han pekade på. Peter stod bredvid och såg allt mer ledsen ut. Alla försök att förklara för Viljo att det var helt oacceptabelt att behandla barn på ett orättvist sätt föll platt till marken. Jag talade för döva öron. I stället för en vuxen man vid min sida hade jag fått ytterligare ett barn i huset. En på många sätt löjlig figur som ständigt bekymrade sig för sitt utseende, som ljög som en häst travar och som uppenbarligen inte hade en aning om hur man beter sig som vuxen.

Det märkliga var att hela (fri-idrotts-) Sverige gjorde vågen. Alla under 18 år på Slottsskogsvallen formligen dyrkade detta underliga geni, som drack 30–40 koppar kaffe om dagen samtidigt som han rökte två-tre paket cigaretter. Han var ständigt dödssjuk i en eller annan åkomma och vi tröttnade alla på att höra om hans sjukdomar och föreslog att han skulle halvera sin kaffe- och cigarettkonsumtion.

Efter närmare fyra år med Viljo var jag känslomässigt knäckt och meddelade att jag ville att han flyttade. Jag skaffade en andrahandslägenhet (genom min dåvarande arbetsgivare) några hundra meter bort och riktade in mig på att bygga upp mitt och mina barns liv igen. Då vägrade Patrik att stanna hos mig! Under årens lopp hade han fått uppfattningen att 1) jag favoriserade hans bror, 2) jag tyckte mindre om honom 3) var elak mot Viljo, som var en så snäll och god person. Jag fick en chock.
För att göra en lång och plågsam historia kort: jag insåg att Patriks liv nu helt utspelade sig inom fri-idrotten. Om jag med lagliga medel tvingade honom att bo kvar hos mig skulle det inte fungera i praktiken. Han skulle varje dag försvinna ner till Slottsskogsvallen och sannolikt inte komma hem efter träningen. Jag såg sanningen i vitögat och Patrik flyttade med Viljo. Under de närmaste två-tre åren sågs vi väldigt sporadiskt och då faktiskt mest tack vare Viljo, som, fantastiskt nog, ansåg det viktigt att vi träffades.

När Patrik var 19 år hände massor. Patrik bodde nu med Viljo på Hökegatan i Olskroken, men efter att ha tagit silvermedalj i OS flyttade han med flickvännen Lena till egen lägenhet i Majorna.

Viljo uppförde sig som en frustrerad hönsmamma och hotade med att skaffa sig en lägenhet vägg i vägg med Patrik och Lena.

Trots att jag bröt med Viljo redan 1979 fanns han länge med i vår familj. Han (och älskade hunden Jesse) var ständiga gäster på middagar hos mig söndagar, påsk, pingst, jul, nyår. Vi gav Viljo en storstilad överraskning på hans fyrtioårsdag, men det stod klart att han blev allt mer ensam och isolerad. När jag flyttade ihop med en ny man 1989 ville han inte längre komma på besök.

Fram till den 27 april 2011 var jag helt ovetande om att Viljo utnyttjat Patrik sexuellt. Jag visste att Patrik skrev en bok tillsammans med Markus Lutteman och att den skulle innehålla en hel del avslöjanden om idrottsvärlden. Jag reste på mitt livs resa till den amerikanska södern tillsammans med goda vänner den 11 april och kollade inte särskilt noga vad som hände hemma i Sverige. När jag fick samtal på nätterna från de svenska kvällstidningarna förstod jag ganska snabbt att boken innehöll sprängstoff. Det var med bävan jag följde händelseutvecklingen via internet. Mitt budskap via sms till alla redaktioner var att jag inte tänkte svara på frågor och inte ställa upp på några intervjuer. Jag ville först läsa boken.

Det var en spark rakt i maggropen när jag i slutet av april 2011 fick klart för mig vem Viljo egentligen var och vad han gjort min son – och andra små pojkar.

Jag tycker att Patrik och Markus har skrivit en helt fantastisk bok. Den handlar om väsentliga saker inom såväl idrottsvärlden som livet självt. Min eloge till Patrik för att han tagit bladet från munnen – även om det gör ont i mig! Jag borde ju ha förstått, jag borde ha satt stopp för denna relation. Eller kanske inte ändå...

Trots all skit fick Patrik ett fantastiskt liv som idrottare på världselitnivå. Utan Viljo hade hans liv antagligen blivit betydligt mer mediokert. Men priset har varit högt.
”Till sist: varje berättelse mår väl av fler än fyra nyanser av brunt:

Patriks pappa blev utmanövrerad av Viljo. Han var absolut inte sämre än någon av 60- och 70-talets söndagspappor. Några krav på delaktighet i vårdnaden av barn var ännu inte uppfunnen.

Viljo var inget monster. Ingen är enbart god eller ond. Han gjorde betydelsefulla insatser inom friidrottsvärlden. Han var en skadad människa, som fastnat i ett sjukt beteende, som mer påminner om en virrig tonårings sexuella experimenterande. Jag lider med hans systrar som måste genomleva detta."

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.