När DN är på besök en fredagskväll räknar vi in 22 tjejer som kör stenhårt i en och en halv timme, under ledning av tränaren Per Nilsson. Vid sidan av står Kjell Pedersen, som nyligen lämnade över tränaransvaret. Men det var han som drog i gång satsningen.

– Jag startade tjejgruppen för sex år sedan. Men det var mest för att vi skulle få tjejer i träning ute i kommunen över huvud taget. Det var väldigt mycket stillasittande, inget intresse för att träna. Och en del fick inte ens träna för föräldrarna.

Hur fick du idén?

– Idén har jag alltid haft. Jag kommer från tjejgrupper från början, inom innebandyn, där jag varit elittränare. Så jag vet ju att får man i gång dem så kör de. Det gäller bara att hitta dem. 

– Så jag tänkte: Vi går ut i skolorna, testar lite, ser om det finns något intresse. Och det kom 8–10 stycken första träningen. Och sedan har det varit självgående i sex år. 

– Det var varit mellan 20 och 30 tjejer här, varje träning. Och skulle jag annonsera skulle vi nog inte få plats här, säger Kjell Pedersen och sveper med blicken över boxningslokalen i Botkyrkahallen.

Men hur hög är omsättningen på deltagare?

– Vi har en kärngrupp här nu, som varit här ett par år. Men i början hade vi också en grupp som var ganska frekvent. 

– Det är många som kör några månader, och sedan försvinner de av olika anledningar. Men det är ju så, tjejer kommer upp i den där åldern, liksom killar, när det andra könet drar lite grann. Och då tappar man bort dem.

– Men det är också en del som varit borta ett tag och kommit igen när de blivit lite äldre. 

– Men under de här sex åren har vi haft runt 400 tjejer som provat på boxningsträningen.

Vad säger tjejerna till dig? Vad har träningen gett dem?

– De har sagt väldigt mycket, faktiskt. Framför allt att träningen fått dem att växa som individer, det handlar väldigt mycket om självförtroendet. En del kör för att de är överviktiga, en del vill bygga på lite muskler. Men framför allt det att man känner att man vågar gå ute själv, att man kan nypa till om det skulle behövas, om man hamnar i en situation. 

– Sedan tycker jag det är jättekul att vi når ut brett, till tjejer med olika ursprung. När det kommer till killar har det alltid varit många med invandrarbakgrund som sökt sig till kampsporter.

– Men vi var lite oroliga med den här satsningen, Botkyrka är en invandrartät kommun, men vi har verkligen nått ut till alla nationaliteter. Och det är så skönt, för alla är ju välkomna. Är du bara tio år eller äldre så är du välkommen att börja.

– Och föräldrarna verkar väldigt trygga med vår verksamhet. Problemet var väl nästan att de kunde bli för bekväma med att jag var här nästan jämt.

Botkyrka kommun betalar medlemsavgiften till boxningsklubben för de som ansluter till träningen. Kommunen står också för lokalhyran.

I vilket läge gick kommunen in?

– Ganska tidigt faktiskt. Kommunen har alltid sagt att de vill satsa på tjejer i kommunen. Men vi såg det inte riktigt tidigare. Men när vi tog upp det här fick vi en tät och bra kontakt med kommunen. Och det gick ganska smidigt att få med dem. Det innebär att alla tjejer som är med här har två dagar helt gratis träning i veckan.

Rauda, 20 år, Pia, 20, och Eva, 19, är tre av tjejerna som boxas.

Vad har tagit er till boxningen?

– Jag ser det som en utmaning, tränar och blir bättre, säger Eva.

– Det är kul, säger Rauda. 

Har ni valt bort något annat för att köra här?

– Jag tror inte att vi väljer bort. Vi kör lite olika: basket, lite dans och boxning, säger Pia.

– Vi varierar, men det här är typ något vi verkligen gillar, säger Eva.

Vad lockar? Boxningen eller träningspasset i sig?

– Det var tränaren (Kjell Pedersen) som inspirerade oss och fick oss att fastna för sporten, säger Pia. 

– Man har ett driv när andra gör samma sak som du gör, säger Eva.

– Samtidigt utvecklas man, och man ser resultat, man blir starkare, säger Rauda. 

Hur hittade ni hit? Eller var det Kjell Pedersen som hittade er?

– Det var en kompis som sade att det fanns tjejboxning, och hon ville att jag skulle följa med. Sedan slutade hon, men jag fortsatte, säger Pia och skrattar.

– Och de kom förbi i olika skolor och berättade, säger Eva.

Vart ska det leda?

– Vi ska prova match, säger alla tre. 

Har ni sett boxning live?

– Nej, inte live, bara tv. Men vi måste gå någon gång, säger Rauda.

Det är en tuff sport ni valt.

– Man blir lite immun, tror jag. Får jag ett slag tänker jag att jag måste hålla garden. Tekniken fastnar, man får reflexer, säger Rauda.

– Dessutom tror jag det är nyttigt (med träningen), för man vet inte vilka situationer man kan hamna i, säger Rauda. 

Känner ni er säkrare i vardagen eftersom ni lär er grunderna i självförsvar?

– Ja, säger Rauda. Man får ju också lite mer självförtroende. 

– Man stärks mentalt, säger Pia.

Vad säger era föräldrar om boxningen?

– De var kanske lite skraja. Men de tycker att det är bättre att träna än att vara utsatt ute.

Har de varit och kollat träningen?

– Nej, de är nog inte så intresserade. Och vi är ändå vuxna, så jag tror de tycker det är kul att vi gör något som vi tycker är kul.

Läs mer: Laget bevisar att sport inte måste betyda tävling