Niklas Edin tar en titt på DN-fotografen Jonas Lindkvists talande bild från prisutdelningen efter den olympiska curlingturneringen i Pyeongchang 2018. Han skakar långsamt på huvudet och konstaterar:

– Det är en bild som säger ganska mycket.

Det var guldmedaljen som han längtat efter så länge.

Men den hänger runt den amerikanske finalmotståndaren John Shusters hals i stället.

Även om vi skulle ta ett OS-guld kommer jag nog alltid känna att jag kunde haft två.

Vissa stenar i en 13 år lång karriär som curlingspelare på heltid lever sig kvar för alltid. Som den där amerikanska i tredje omgången av OS-finalen som Edin, vid ledning 2–0, tidigt såg var misslyckad, men den var dessvärre så osannolikt misslyckad att den slog i en guard, blev fullständigt perfekt, innebar två amerikanska poäng, fick de svenska favoriterna ur balans och kostade dem OS-guldet.

– Efter matchen fick jag höra att vi hade vunnit 45 av 46 matcher när vi haft ledningen med 2–0 efter två omgångar. Det gjorde ju inte det hela lättare att smälta, säger Edin.

Inte heller att John Shusters amerikanska lag efter fyra förluster på de sex första OS-matcherna var uträknade, men kom tillbaka och fick allt att stämma och dessutom hade en portion flax i finalen. Det var ett nytt ”Miracle on ice”, en uppföljare till den amerikanska OS-triumfen i ishockey 1980.

Niklas Edin slår sig ner i en fåtölj i Håkons hall i Lillehammer. Här har det också arrangerats ett OS. Det är halvvägs in i EM-turneringen och en av världens mest dekorerade curlingspelare, med fem VM-guld och sju EM-triumfer, har fullt fokus på att bärga sin åttonde.

Men tankarna går allt oftare till Peking och det OS som blir det fjärde för bondsonen från Sidensjö utanför Örnsköldsvik. Resultatkurvan pekar rakt uppåt. Han konstaterar att fjärdeplatsen i Vancouver mycket väl kunde ha varit ett brons och att millimeter skilde hans lag från finalen i Sotji. Och så var det den förlusten för snart fyra år sedan.

– Jag har nog inte kommit över den än. Och även om vi skulle ta ett OS-guld kommer jag nog alltid känna att jag kunde haft två. Det är bara så det är. Samtidigt får man väl säga att vi vunnit många jämna finaler. Vårt facit i EM är ju osannolikt bra, säger Edin.

Nej, guldmissen i Sydkorea fick inte Edin och hans lagkamrater Oskar Eriksson, Christoffer Sundgren och Rasmus Wranå (reserver Henrik Leek och Daniel Magnusson) att misströsta. Tvärtom. Laget har fortsatt att utvecklas och med fem VM-titlar varav tre i rad är Edin unik.

– Att vinna en OS-turnering kan vara lite av en tillfällighet om man har en riktigt bra vecka, men fem VM-guld kan aldrig vara en slump. Samtidigt är ju ett OS-guld något väldigt speciellt och det är den titel jag saknar, säger curlingkungen, uppväxt i ett hockeytokigt område och med Peter Forsberg som ungdomsidol.

Men ishockey fanns inte bland de fem idrotter som han utövade i organiserad form som ung. Det var orientering, fotboll, tennis, pingis och terränglöpning. Curling började han med först som 14-åring. Tv-sändningarna från OS i Nagano 1998, då curling debuterade som officiell OS-sport, fick honom fast.

Samtidigt slogs han av hur underutvecklad sporten var när det gällde det fysiska. Edins nya tankar kring sporten har bidragit till att curlingspelarna intagit gymmet och numer har en imponerande bredd över axlarna.

– I dag tränar jag 70 procent fys och 30 procent curling, säger Edin och är säker på att curlingen kommer att följa i fotspåren av till exempel golf och tennis och att framtidens spelare kommer att vara ännu större och starkare.

Att sopa med högsta frekvens kräver kraft och kondition. Den som sopar bäst har mest möjlighet att styra stenarna.

Det måste vara något fundamentalt fel när det inte är prispengar på mästerskap i en olympisk idrott.

Klockan tickar, 36 år är ingen ålder för en curlingspelare, men efter fyra diskbråcksoperationer och en i fotleden i våras går inte fysträningen lika enkelt som förut.

Tankarna på vad som händer efter den aktiva karriären kommer då och då. En av världens bästa curlingspelare genom tiderna har inte blivit rik på sin idrott. EM-veckan i Norge innebär i praktiken att han går back ekonomiskt, även om utgifterna på plats täcks av Svenska curlingförbundet och Sveriges olympiska kommitté och det blir bonus vid medalj. Hyran för tvårummaren hemma i Karlstad måste fortfarande betalas.

– De som är funktionärer här på EM har betalt, men inte vi spelare. Det måste vara något fundamentalt fel när det inte är prispengar på mästerskap i en olympisk idrott. Jag har alltid undrat vart pengarna tar vägen? säger Edin.

Prispengarna på proffstouren får verksamheten att gå runt, men pandemin har ställt in tävlingar och Niklas Edin har fortsatt att cykla hemma i Karlstad i stället för att skaffa bil.

Skulle han infria sin dröm och ta OS-guld är han inte säker på att han fortsätter.

– Ärligt talat, om jag slutade i dag vet jag att jag i morgon skulle få en massa tränarerbjudanden där jag skulle tjäna fem gånger så mycket som jag gör som spelare, säger Edin.

I nästa andetag förkunnar han att curling är det roligaste han vet och han fascineras över den lista över sviten av EM-medaljer som DN presenterar.

– Jag visste att den var lång, men inte så lång. Det är rätt fantastiskt att det blivit medalj i vartenda mästerskap, säger han och undrar vilken idrott som kan skryta med en liknande svit.

Återväxten på herrsidan är inte lika bra som bland damerna. Det finns många som vill att Niklas oavsett vad som sker i Peking satsar vidare mot Milano/Cortina 2026.

Det skulle bli hans femte OS. Lika många som John Shuster kommer upp till i Peking. Amerikanen blev OS-klar tidigare i veckan.

Tänk att få chans till revansch.

Tänk om Shuster den här gången får snegla på Edins medalj.