Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 05:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/en-drickaflaska-som-statt-utan-koll-den-slangdes/

Sport

”En drickaflaska som stått utan koll – den slängdes”

Tränaren Agne Bergvall tillsammans med Carolina Klüft under förlägret inför OS i Peking 2008.
Tränaren Agne Bergvall tillsammans med Carolina Klüft under förlägret inför OS i Peking 2008. Foto: Leif R Jansson/TT

Det är svårt att hitta belagda exempel på dopningssabotage, men det strikta ansvaret för vad som finns i kroppen påverkar elitidrottares liv. 

Sjukampsmästarinnan Carolina Klüft kunde till exempel bli panikslagen över en oövervakad vattenflaska, säger hennes tränare Agne Bergvall.

Brottaren Jenny Fransson är inte den första dopningsanklagade idrottaren som hänvisar till att någon ska ha velat förstöra för henne. Som DN kunde berätta i måndags har hon testat positivt för en anabol steroid, men menar att hon inte dopat sig och misstänker att någon planterat medlet. 

Hon ska nu låta testa en vattenflaska som hon hade under ett landslagsläger, för att se om det finns spår av substansen metyltestosteron på den.

– När jag varit bortrest och ställt undan en flaska har jag valt en ny när jag behöver dricka igen. Hemma har jag känt mig trygg. Jag har inte velat gå runt och vara paranoid hela tiden, säger Fransson till NSD.

OS- och VM-guldmedaljören Carolina Klüft var på sin tid särskilt noggrann med risken för sabotage.

– Panikslagen. En dricksflaska som hade stått utan koll en timme, den slängdes. Man vågade inte annat, säger hennes tränare Agne Bergvall.

Inom antidopningsbyrån Wadas system har en idrottare ansvar för att se till att inte få i sig dopningslistade preparat. 

– Min värsta skräck är att bli anklagad för något som jag vet att jag är oskyldig till, sade Klüft 2004.

Man kan få reducerad avstängning om man kan visa att man inte dopat sig medvetet, men man döms i de flesta fall ändå. I många fall antas idrottare ha fått i sig substanser av misstag via till exempel kosttillskott.

– Oavsett hur fallet är eller vad som är sanningen så är det tråkiga att det alltid är individen som åker. Som får ta konsekvenserna, oavsett om det är sabotage eller misstag eller vad det än är. Det är brutalt, säger Agne Bergvall.

Han tränade bland andra också Susanna och Jenny Kallur. Hur oroliga idrottare är kan vara lite olika, säger han.

– Det finns säkert de som har blivit utsatta för sabotage, det skulle inte förvåna mig alls. Och det finns rätt många med rena misstag också. Men tyvärr spelar det ingen roll. Ansvaret ligger hela tiden på den aktiva och i vårt land är ju ett dopningsbrott snart värre än någonting annat. Man får tycka vad man vill om det, men det är verkligheten.

Att hela tiden tänka på att förhindra risken för att få i sig dopningslistade ämnen måste bli en del av livet man lever, liksom den vistelserapportering som idrottare måste göra för att kunna hittas av dopningskontrollanter, menar Bergvall. 

– Du måste ha björnkoll på var du ska vara och vart du ska resa, och ändra och dona. Det bästa hade varit att sätta ett chip i armen så hade man sluppit problemen med sådana misstag. Men ska vi ha en ren idrott, vilket är det viktigaste som finns för idrotten, så måste vi tyvärr acceptera att så är fallet.

Kan det förstöra någonting av poängen och glädjen med att idrotta, om man måste vara misstänksam hela tiden? 

– Det är möjligt att det blir så för en del, att det blir krångligt, men det är en del i helheten som man måste lära sig att leva med, en del av seriositeten att vara elitidrottare.

Fanns det konkreta misstankar eller rykten om möjliga sabotage eller var det bara en teoretisk misstanke man kunde ha?

– Den frågan lämnar jag, säger Agne Bergvall. 

Stefan Holm tävlade under samma tid som Carolina Klüft, men kände inte samma oro över att någon skulle preparera hans vattenflaska.

– Nej, jag var aldrig särskilt orolig. Jag hade svårt att tänka mig att någon skulle göra något sådant inne på tävlingsarenan och ännu mindre hemma i Våxnäshallen, där jag tränade, säger Holm.

Däremot kunde höjdhopparen känna ett litet sting av oro när kuvertet med provresultaten efter ett dopningstest damp ner i brevlådan.

– Även om man visste att man inte tagit något kände jag alltid en nervositet över att något blivit fel med testet och att det skulle blivit positivt. Det var det aldrig, säger Holm.

Läs mer: Hanna Öberg: ”En mardröm att få i sig något som inte är tillåtet”