Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-21 14:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/ett-os-brons-kunde-ha-gett-mig-ett-helt-annat-liv/

Sport

”Ett OS-brons kunde ha gett mig ett helt annat liv”

Foto: Elin Åberg

Sex internationella mästerskapsmedaljer och svenska rekorden både ute och inne. Längdhopparen Michel Tornéus kan se tillbaka på en fantastisk karriär.

Ändå tror han en ynka centimeter kunnat förändra allt.

– Om jag tagit OS-brons hade jag kunnat få ett helt annat liv, säger 33-åringen om den missade medaljen i London 2012.

Michel Tornéus bestämde sig i början av sommaren. Nu fick det vara nog.

– I somras någon dag när jag vaknade så kände jag att ”det räcker liksom”, säger han och drar ner den svarta kepsen i pannan.

Beslutet att 2019 blir hans sista säsong var inte svårt att fatta.

– Det kändes som det var dags bara, säger han och får det att låta enkelt. Jag funkar ju så att om jag inte gör det till hundra procent är det ingen idé att göra det alls.

Är det kroppen som säger ifrån?

– Nej, kroppen känns bra, det är helt enkelt att jag inte orkar mentalt längre. Dels tror jag inte på det längre på samma sätt. Jag tror inte jag kan åka till Tokyo (OS 2020) och konkurrera och har du inte tron på det går det liksom inte, säger Michel Tornéus och fortsätter:

– Och så är det nyfikenheten på annat. Jag börjar inse att jag blir äldre. Jag har två barn jag ska försörja och friidrott är inte det man ska hålla på med om man ska tjäna pengar, säger han och ler lite snett.

Foto: Elin Åberg

Vi sitter i gymmet på Enskede idrottsplats. Förutom oss är det helt tomt. Ute skiner solen och utanför de stora fönstren myllrar det av unga tjejer och killar som deltar i en stor fotbollscup.

Men här inne är det tyst. 

– Hade jag varit bra i fotboll hade jag nog valt det. Men alla kan inte vara bra på fotboll, det måste finnas annat att göra. Jag hade tur att hitta en idrott som passade mig bra. Jag tror inte jag kunnat bli lika bra i någon annan idrott.

– Jag träffade verkligen rätt, säger Michel Tornéus och berättar att det ändå var två fotbollsspelare som var hans stora förebilder som liten grabb i höghusområdet i Botkyrka.

– Det var Henke (Larsson) och Martin Dahlin. De var Sverige och de var mörka som jag så därför kunde jag jämföra mig med dem.

Michel Tornéus framhåller fotbollens viktiga roll för integrationen i Sverige och berättar vad den betydde på hans gård i Fittja där människor från hela världen samsades.

– Man var fem sex år och ingen kunde språket, men vi kunde ändå vara tillsammans och jag kunde lära mig lite av deras språk och de kunde lära sig lite svenska av mig. På så sätt är fotbollen väldigt fin för man kan mötas.

– Friidrotten är lite svårare, konstaterar han.

Foto: Elin Åberg

Själv började han med friidrotten som tioåring i samband med en ”pröva på dag” som Botkyrkas finska förening ordnat. Efter det blev idrottsanläggningen Rödstu hage hans andra hem. IFK Tumba blev hans första klubbadress.

2015 besökte vi Rödstu hage tillsammans i samband med ett reportage. Det var en sorglig syn som mötte oss. En totalt övergiven idrottsplats där allt fått förfalla.

Förfallet upprörde Michel Tornéus.

”Personligen tror jag det finns oerhört mycket talang i förorterna som man skulle kunna hitta. Men vi har ingenting att erbjuda dem. Jag kan ju inte säga till ungarna att de ska komma till Tumba och få komma och träna på det här”, sa han då.

Nu ska vi åka tillbaka till Rödstu hage. Efter många år fattade Botkyrka kommun till sist beslutet att rusta upp idrottsplatsen, eller rätta sagt: att bygga nytt.

När vi lämnar Enskede IP kommer plötsligt sex, sju tjejer i nioårsåldern springande efter oss. De har ljusblå fotbollströjor och svarta kortbyxor och svarta strumpor.

På tröjornas bröst finns klubbmärket: Segeltorps IF.

– Är du världsberömd?, frågar en av dem rakt på sak.

– Är du en kändis?, frågar en annan. Min pappa sa att du var känd.

Michel Tornéus skruvar på sig, men skrattar och berättar att han hoppar längdhopp och att han själv bor i Segeltorp.

– Nähä, var då?, frågar en av tjejerna nyfiket och när Tornéus berättar var konstaterar nioåringen att de inte bor långt ifrån varandra.

Flickorna kan inte enas om de har en eller två matcher kvar att spela i cupen, men skrattar och vinkar när Michel Tornéus önskar dem lycka till.

I bilen ut till Botkyrka berättar han att femåriga dottern Leah dansar och att hon i år även ska börja med tennis.

– Nästa år ska hon lägga till en aktivitet och jag tror kampsport blir den tredje aktiviteten. Det är jätteviktigt att barnen rör på sig, säger Michel Tornéus och tillägger:

– Jag fick aldrig testa hockey, jag fick aldrig testa tennis. Det var tur att jag hittade friidrotten, men det var mycket jag skulle ha velat testa, men som jag aldrig fick.

Nu, med beslutet taget att sluta, kan han ändå se tillbaka på en fantastisk karriär. Från genombrottet 2005 när han som 18-åring hoppade 7,94 till den där dagen i augusti 2016 då han på den spanska högplatån hoppade fantastiska 8,44.

Foto: Elin Åberg

Där emellan har det blivit sex internationella mästerskapsmedaljer, varav ett guld på inomhus-EM i Prag i Prag 2015.

– Jag är nöjd. För mig har medaljerna varit det viktiga, resultaten har inte varit något jag fokuserat på. Så jag är väldigt nöjd, säger 33-åringen samtidigt som han konstaterar att hans karriär verkligen varit en berg- och dalbana.

– Det har inte bara varit en framgångssaga, det har varit många nyanser. Min karriär har varit sådan att det varit små marginaler många gånger. Och sällan har de varit åt mitt håll.

Michel Tornéus tog silver vid friidrotts-EM i Amsterdam 2016. Foto: Andreas L Eriksson/Bildbyrån

Vid inomhus-EM i Belgrad 2017 förlorade han guldet på ett sämre andrahopp. Vid EM i Amsterdam 2016 tog han silver, men missade OS-kvalgränsen på grund av en tiondels sekundmeter för mycket medvind.

Och så var det den där centimetern vid OS i London 2012. Michel Tornéus hoppade 8,11 i finalen, men amerikanen Will Clay en centimeter längre.

Foto: Elin Åberg

I dag tror Michel Tornéus att hade centimetern varit på hans sida kunde den ha förändrat hans liv.

– Hade jag tagit medaljen hade jag kanske haft en bättre ekonomisk situation som resulterat i att jag kunnat göra andra saker som resulterat i fler medaljer, säger han och tillägger: 

– Min värsta mardröm är att de ska upptäcka att någon av medaljörerna 2012 var dopad. Jag hade kunnat få ett helt annat liv med en bronsmedalj, det är på en helt annan nivå.

– Då kanske fler företag hade fått upp ögonen för mig och intresset varit större.

Foto: Elin Åberg

Samtidigt som OS-finalen är en av hans bittraste ögonblick som idrottare, så är det också - tillsammans med silvret vid inomhus-EM i Göteborg 2013 – ett av hans bästa.

– Den fjärdeplatsen visade för mig att jag verkligen var bland de bästa i världen. Att jag förtjänade att vara med och att jag kunde konkurrera med alla. Självförtroendet kom till en annan nivå och jag kände mig bekväm.

Sedan var det stämningen på arenan, 80 000 vilt jublande britter som firade tre OS-guld den kvällen. 

– Jag hade precis hoppat klart och blivit fyra och var jättebesviken, men samtidigt sprang Mo Farah i mål på 10 000 meter och hela arenan kokade, så det var som jag slogs ut ur min bubbla och bara var tvungen att ta in det, säger Michel Tornéus samtidigt som vi är framme i Botkyrka och svänger in på parkeringen till Rödstu hage.

Det är första gången Michel Tornéus är här sedan kommunen tog beslutet att rusta upp idrottsplatsen. Och det han ser gör honom glad.

Trots att mycket återstår ser man konturerna av en anläggning i toppklass.

– Det är ju jättefint, säger han och kliver ner för slänten och ut på de ännu så länge svarta löparbanorna. Det jag älskar mest är att man redan nu kan se att här blir det bara fri idrott. Det finns inte plats för någon fotbollsplan.

– Du ser där, säger han och pekar. Där har du kast och där är kula och det är tre hoppgropar ser jag.

– Lite avundsjuk är jag. Jag önskar att jag också haft så här.

Nu hoppas bara Michel Tornéus att Rödstu hage blir en öppen anläggning där barn- och ungdomar kan spontanidrotta.

– Det värsta jag vet är när jag går förbi idrottsplatser och jag ser att madrasserna är inlåsta och det inte finns några krattor och spadar ute. Jag fattar att man är rädd om grejerna, men hur många snor en stor höjdhoppsmadrass?

– Låt grejerna vara ute så när ungarna går förbiblir det lite spontant, ”fan, ska vi inte hoppa lite höjd?”. Vem vet, kanske finns det en OS-guldmedaljör här ute.

Nu när du ska sluta, kan du tänka dig att bli tränare?

– Kanske. Har jag ett jobb jag tycker om och har fritid så kanske jag kan börja träna folk. Jag kommer alltid att vara kvar i idrotten på ett eller anat sätt.

Michel Tornéus har länge vart en informell ledare i det svenska friidrottslandslaget. Hans öppna sätt, hans förmåga att se andra och att peppa dem, gör att han redan nämns som nästa förbundskapten den dag Karin Torneklint väljer att sluta.

– Jag har hört om det, men det är ingenting jag tänkt på, säger han och berättar att han alltid tagit sig tid att prata med den som vill.

– Min telefon är alltid öppen och jag har pratat om det mesta med rätt många, men jag har aldrig sagt till hur någon ska träna. Det är mellan dem och tränaren. För mig handlar det mest om de mjuka värdena som jag kan hjälpa till med.

Du har varit professionell idrottare sedan 2005, är du rädd för vad som väntar?

– Ja och nej, det är en blandad känsla. På ett sätt tycker jag det ska bli spännande att se vad som kommer, samtidigt som det är läskigt att inte veta.

Har du något drömjobb?

– Nej, jag är väldigt öppen för det mesta. Det ska bli kul att testa, jag kanske måste gå igenom några jobb innan jag hittar det jag verkligen tycker om. 

– Hittar jag något jag tycker om så vet jag att jag kommer gå in med samma inställning som inom idrotten, jag sätter upp mina mål och sedan jobbar jag stenhårt för att nå dem.

Vid årsskiftet upphör hans skokontrakt och den sista augusti leasingkontraktet på bilen.

– Så i september är det är första gången jag ska köpa SL-kort sedan jag tog körkort, säger Michel Tornéus och skrattar.

Foto: Elin Åberg

Men än är inte friidrottskarriären över. Han har tre inplanerade tävlingar kvar, en gala i Göteborg den 16 augusti, Finnkampen på Stockholms stadion 25–26 augusti och så slutligen SM i Karlstad den första september.

Med de tävlingarna sluts cirkeln för Michel Tornéus.

– Göteborg har alltid varit en speciell stad för mig med tanke på att det var där jag hoppade 7,94 och slog igenom, det var där jag hoppade åtta meter första gången och så silvret på inomhus-EM.

– Och Finnkampen var den första landskamp jag gjorde och SM i Karlstad 2004 var mitt första SM.

Men om du klarar VM-kvalgränsen 8,17 i någon av de här tävlingarna, vad gör du då? Åker du till VM i Doha då?

– Nej, jag skulle så klart få tänka lite på det, men jag tror inte det. Åker jag på ett VM vill jag kunna konkurrera. Det krävs mer än ett resultat för mig. Jag vill inte åka på ett mästerskap bara för att åka. Det är inte riktigt min grej.

Vad tycker Oscar Gidewall, din tränare i över 20 år, om ditt beslut att sluta?

– Oscar är en del av min familj och vi har alltid varit ärliga mot varandra. Det enda han är sur på mig nu för är att jag inte tänker så mycket på VM. Han tycker jag ska satsa.

– Men det är väl hans jobb som tränare att dra ut den där lilla sista motivationen som finns kvar, säger Michel Tornéus och slår igen bildörren och kör ut från parkeringen och lämnar Rödstu hage.

Frågan är var han befinner sig den 28 september klockan 19.40 svensk tid?

Då avgörs herrarnas längdhopp vid VM i Doha.