Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

En moldavisk match mot meningslöshet

Foto: Jonas Ekströmer / Scanpix

Antingen kan man bara konstatera att Moldavien är fattigast i Europa, barnfattigdomen utbredd, trafficking ett stort problem och att barn inte har något vettigt att göra. Eller så kan man försöka göra något åt det. Det här handlar om svenskar som gör något – med hjälp av fotboll.

Jag avskyr den moderna fotbollsfloskeln – att ställa frågor till motståndaren.
Inför fotbollsresan till kvällens EM-kval i Moldavien fick jag en annan sorts fråga ställd.

– Hur hjälper man ett barn som sålts av sina föräldrar?

Det var Fredrik Olsson som ställde frågan.I tio år har han försökt hitta svaret. Så länge har han jobbat med att hjälpa moldaviska barn som är fattiga eller hemlösa eller övergivna eller sålda. Eller alltihop.


Nu står vi i en park i utkanten av huvudstaden Chisinau. Det är barn överallt. Det är fotboll, basket, dragkamp, dart och schack.

Det är avspark för ett svenskt projekt där fotboll ska göra tillvaron lite, lite lättare.
En missionskyrka (Fjällstugan) och en idrottsförening (IF Hallby) från Jönköping har projektet ihop med några barnhem Fredrik Olsson driver med hjälp av Hemses pingstförsamling.

Den gemensamma nämnaren heter John Ahlström. Han flyttade till Jönköping, började jobba som pastor i Fjällstugans missionskyrka och spela fotboll i Hallby.

– Jag ville att klubben och kyrkan skulle kunna mötas i ett hjälpprojekt, säger John Ahlström.

Någon i kyrkan visste att en svensk jobbade med barn i Moldavien och kontakten med Fredrik Olsson knöts.


Nu är målet att anlägga fotbollsplaner vid barnhem Fredrik Olsson jobbar med. Eller härbärgen som han hellre säger. Barnhem låter så definitivt. Fredrik Olsson vill att barnen ska få hjälp att bygga upp ett eget liv, tjäna egna pengar med hjälp av ett hantverk de lärt sig.

Men varför inte bara skicka ner pengar så att barnen kan få mat och kläder? Vad kan fotboll ge?

– Det stora problemet i byarna i det här landet är att det inte finns något att göra. Och alkoholen, säger Fredrik Olsson. Jag tror att hela byar kan leva upp om det finns något att göra, att folk kan få en hobby. Något att samlas kring, ett alternativ till alkoholen.

– Det finns en hopplöshet i Moldavien. Varför ska man utbilda sig om det inte finns någon framtid? Har man något att göra blir det lite lättare att se en framtid.


Jag har två känslor i kroppen när jag är parken.
Halsklumpen kommer från känslan av skuld och skam. Varför gör jag inget vettigt av livet, som Fredrik Olsson? Varför satsar inte jag också allt på att hjälpa barn som har inget? Varför är jag så bekväm?

Påminnelsen om kraften i barn kommer av spelare som inte kan stå stilla. Oavsett vad de har varit med om är de lika rastlösa inför avspark som vilket curlat knattegäng i Sverige som helst.

När två ledare från Hallby blåser igång matchen kan en blind se att det för stunden inte finns något viktigare för sju moldaviska barnhemsbarn än att vinna i fotboll mot sju andra barnhemsbarn. Det krävs mycket för att knäcka ett barn. I det här landet finns många vuxna som försöker.

– De yngre som är här i dag har varit gatubarn. De äldre, tonåringarna, har ofta också varit offer för trafficking, har Fredrik Olsson just förklarat.

Han driver ihop med Hemses pingstförsamling sex härbärgen och barn därifrån spelar en turnering mot varandra idag. I den första matchen ser oddsen ojämna ut, den fysiska skillnaden är stor. Men det mindre gänget stressar bra, har två duktiga tjejer som backpar och en kille som sticker ut. Som målvakt är han klockren, som utespelare hittar han hela tiden sina medspelare.

– Jag brukar spela i skollaget, vi kom fyra i skolmästerskapen i Moldavien, säger killen efteråt.

Berätta om dig själv?

– Jag heter Dimar och går i sjuan. Jag har fem systrar. Min mamma hjälper gamla, pappa är alkoholist. Min mamma tjänar lite pengar som min pappa dricker upp.

– Jag bor hemma ibland men det går inte när det blir för jobbigt för mamma. Då flyttar jag till barnhemmet ett tag för att vila ut.

Vad vill du bli?

– Fotbollsspelare. Helst målvakt.

Varför gillar du fotboll?

– Det går ut på att vinna.

Pernilla Ljungbergh är en av Hallbys ledare på plats. Hon står och tittar på Dimars andra match och även om jag inte ska lägga mina ord på hennes känslor verkar hon ha tankar i min riktning.

– På något sätt vill man ta hem delar av den här världen till våra barns verklighet. Och ett mål vi har är att några av de här barnen någon gång ska kunna vara med på Hallbys fotbollsskola.

Moldavien kallas Europas fattigaste land. Det förrädiska är att fattigdomen och tragiken kan döljas av den tunna yta av välmående de få välbeställda skapar i huvudstaden.

Du kanske tror att den extrema fattigdomen ska slå emot dig bara du landar i landet, så är det inte. Man märker det inte när man går omkring i Chisinau. Det syns inte på de förälskade paren som sitter inlindade i varandra i stadsparkerna. Inte på bilarna. Inte på reklamen. Inte på kläderna. Inte på fiken eller uteserveringarna, därifrån hörs bara det lugna sorlet i den ljumma sommarkvällen.

– Man märker det på desperationen hos folk att komma härifrån, säger Fredrik Olsson.

Förr fanns muren och järnridån i Europa. Nu är EU-gränsen en lika skarp linje mellan drömmen om lycka och verklighet någon annanstans.

– Jag vet många som gjort vad som helst för att komma härifrån, de satsar allt de har på att ta sig in i EU genom att smugglas i containrar, säger Fredrik Olsson.

– Och det måste gå ganska långt för att man ska vara beredd att sälja sitt barn.

En gång var Moldavien en rik del av Sovjet. Det skickades i väg frukt och vin, tillbaka kom el och gas.

När Sovjet föll rasade Moldavien. Frukten skulle ut på den vanliga världsmarknaden och där var det helt andra priser, inkomsterna störtdök. Och för vinet var Västeuropas marknad stängd.

– Problemet för Moldavien var att folk hade haft det bra och bekvämt och blev av med allt. De hade inte ens el och hade glömt hur man brukar jorden utan moderna redskap. Dessutom trodde världsbanken att Moldavien var så rikt att landet inte behövde stöd.

Från att ha exporterat frukt och vin verkar människor vara den stora naturtillgången nu. Inte blev det bättre i landet av att det 2009 och 2010 var val och nyval och nyval igen.

– Landet har tre ekonomier, säger Fredrik Olsson. En tredjedel är vit. En tredjedel svart. Och en tredjedel består av pengar som skickas från släktingar som flyttat utomlands. Det finns elvaåringar som får ta emot pengar som föräldrar skickar hem. Varför ska de barnen gå i skolan?

Pengarna gör livet drägligare för stunden. Men minskar knappast längtan att ta sig utomlands eller ökar motivationen att skaffa en egen framtid i Moldavien. Chisinau beskrivs som en stad där det är lätt att göra av med pengar men svårt att tjäna egna.

Många tvingas lämna landet mot sin vilja. De är levande handelsvaror. Moderna slavar. Offer för trafficking.

– För att trafficking ska fungera måste många vara mutade på höga nivåer, säger Fredrik Olsson.

Han berättar om barn som lyckas fly men inte vet vart de ska ta vägen. De är rädda för att fångas in av organisationen som haft dem som handelsvara, de är rånade på all trygghet av sina föräldrar som i desperation sålt dem. Vart ska de barnen ta vägen?

Jag säger till Fredrik Olsson att jag beundrar att han jobbar med det här men fattar inte hur han pallar.

– Å ena sidan är det lätt att bli nedslagen av att det är så många som behöver hjälp. Men varje år har vi en återträff med barn det gått bra för. Många faller tillbaka och sniffar lim på gatorna eller hamnar i fängelse eller hittas döda. Men varje barn som kommer tillbaka och visar att det har gått bra gör att det är värt jobbet.

– Man måste försöka fokusera på de barn vi har lyckats med.

Vladimir Cimpoaca är inne på samma spår. Han har bott utomlands i åtta år, kärleken gjorde att han flyttade hem och nu jobbar han på ett av härbärgena.
Vi pratar om Moldaviens framtid och allt strul med val och omval och sen säger han.

– Barnen och vi som jobbar med barnen, det är vi som är Moldaviens framtid. Inte politikerna.

Bakom ryggen spelar Dimars gäng sin andra match. Återigen är spelarna fysiskt underlägsna men den här gången är backparet ännu mer stabilt och en liten ettrig anfallare lirkar in ett mål. Det räcker. Dimar håller nollan.

Efteråt springer han över planen med knuten näve i luften. Jag behöver inte nämna det för att få ett bra slut på den här texten, han har ju redan berättat vad fotboll handlar om för honom.