Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/fotboll/har-ar-fotbollsklacken-som-har-borjat-heja-pa-kvinnor/

02:38. Här är fotbollsklacken som att startat en världsunik klack.
Fotboll

Här är fotbollsklacken som har börjat heja på kvinnor

När ”Bajen” spelar, då ska det vara stämning på läktaren. Men så har det inte varit överallt. 

Den insikten har drivit Hammarbyfans att starta en världsunik klack för klubbens damlag i fotbollens andradivision.

DN följde med när tvåtusen supportrar gjorde sitt till för att besegra derbyrivalen AIK med hjälp av sånger, trummor, ”tifo” och pyroteknik.

Simon Sandström är lyrisk. 

– Härligt! Fan vad kul! Vilken dröm!

Han har just varit klackledare för Hammarbyfansen under två gånger 45 minuter på Kanalplans läktare i ett brinnande hett derby mot AIK, men han är inte det minsta hes. Hans stämband har mångårig träning på precis det här. Men några spår har dagen ändå satt. 

– Det är helt sjukt. Jag är helt mållös. Jag måste hem och sova, jag är så jävla trött, säger han.

Bredvid honom på läktaren jublar Axis Andersson, med en röst som däremot är påverkad av ett oklart antal glas öl.

– Vi blev historiska också. Största tifot för damfotboll i Europa, säger han.

Simon Sandström invänder att de inte vet om det var så, men Axis Andersson hänvisar till sig själv som källa:

– JAG vet det! 

Någonting har hänt i europeisk klubbfotboll för kvinnor det senaste året. Klassiska herrklubbar i Spanien, England, Italien och Tyskland satsar på damlag, och hos klubbar som Atlético Madrid och Juventus har kvinnorna lockat publikskaror på upp till 60.000 personer vid enskilda matcher när de fyllt herrlagens arenor. 

I Sverige är det historiskt i stället separata damklubbar som skapat vad som troligen varit världens bästa liga, och det är fortfarande andra klubbar som dominerar i svensk damfotboll än de medlemsstarka föreningarna i herrarnas serier. 

Simon Sandström agerar klackledare under matchen. Foto: Beatrice Lundborg

Djurgården är den enda av de tre stora Stockholmsklubbarna som är med i damallsvenskan i år, och de riskerar att åka ur. 

Hammarby och AIK har spelat i andradivisionen elitettan den här säsongen. Men med ”Bajen” har någonting hänt, som inte sker på andra ställen.

Under sommaren började en större klack bildas på Kanalplan, eller Hammarby IP som den nyrenoverade lilla arenan nedanför Skanstull på Södermalm officiellt heter. Allt fler kom till matcherna. När AIK nu är på besök i den tredje sista omgången för att slåss om uppflyttning till högsta serien har publikkapaciteten utökats med 700 platser, till 3.100. På en stor del av ena långsidesläktaren står publiken upp och sjunger hela matchen.

Extas på läktaren när Hammarby gör mål. Foto: Beatrice Lundborg

Startskottet för själva klacken var någonting som en av Simon Sandströms döttrar sade när han tog dem hit på match i våras. Hon frågade varför det inte var lika mycket folk här som det är när herrarna spelar. Hennes far var svarslös.

– Här sitter man och snackar om jämlikhet och lika för alla, och så går man inte på damernas matcher. Jag har inte gjort det tidigare. Då kände jag att: Nej, nu jäklar. Nu är det dags att gå på damfotboll, säger han.

De är ett litet gäng som samlas redan vid nio på lördagsmorgonen för att förbereda. De har fått låna hundratals gröna och vita flaggor av tifogruppen för herrlagets matcher.

Det här ska bli det största de har gjort hittills. I duggregnet går de och lägger ut en flagga på varje läktarplats, rader av ömsom vita, ömsom gröna. De kommunicerar på omisskännlig södra-Stockholm-dialekt.

Tifo är ett ord som har skapats på svenska utifrån italienskans ord för supporter, tifoso, när svensk supporterkultur influerats av den italienska. Tifot är den organiserade ”koreografin” som publiken på en hel läktare kan skapa genom att hålla upp sådant som tygstycken och flaggor. 

Vanessa och Vincent är med pappa Victor Ståhlberg och förbereder tifot före matchen. Foto: Beatrice Lundborg

Bland tifomakarna i dag finns en av de allra trognaste supportrarna till Hammarbys damlag. 2015 började Ulf Stenback försöka gå på alla föreningens dammatcher, oavsett sport. Det utvecklade sig till gruppen ”Bajens tjejtjusare”, som fanns här redan innan Simon Sandström dök upp. De åker på bortamatcherna också. 

Med en termokopp med kaffe i handen berättar Ulf Stenback att han vaknade fem gånger i natt av nervositet. Han säger någonting som kanske bara en fotbollssupporter kan förstå:

– Det här med derbyn, det är apjobbigt. Det vill man helst inte vara med om. 

Med en match kvar på elitettansäsongen ligger Hammarbys publiksnitt hemma på Kanalplan på 1.210 personer, mot herrarnas 23.746 på Tele2 arena. Skillnaden är stor, men det är den också mellan ettan ”Bajen” och tvåan BP, på 452, i elitettans publikliga. Bara tre klubbar i damallsvenskan har bättre hemmasnitt, och sex lag i herrarnas andradivision superettan har lägre. 

Rent generellt så är det lugnt på dammatcher, det är inget hat i ramsor, inga slagsmål.

Publikstödet är också klart bättre än snittet för Atlético Madrid och Juventus, som låg på cirka 600 respektive 450 personer förra säsongen, utöver de höga topparna. I damernas Premier League var publiksnittet 833, i Frankrike 609, Bundesliga 849. I USA är det betydligt högre: 6.017.

För Ulf Stenback började allt med insikten om att det inte var lika mycket publik på alla Hammarbymatcher. 

– Jag tyckte att man måste börja uppskatta ”Bajen” överallt, säger han.

– Man går och känner Bajenkärleken på Söderstadion – då spelade damerna på Zinkensdamm, innan de byggde om här, och då gapade det ganska tomt där. Förhållandevis tomt, det är aldrig dåligt med bajare på Bajenmatcher. Men det kunde bli bättre, det var lite så jag kände, säger han.

”Vi är ovanliga människor”, säger Hammarbysupportern Ulf Stenback. Foto: Beatrice Lundborg

Grunden för allt är kärleken till klubben, säger han, och pratar om insatserna som Hammarby gör under projektet ”Samhällsmatchen”.

– Man småryser bara man tänker på hur mycket de ändå ger tillbaka till oss vanliga. Eller ovanliga, är vi ju. Ett litet inlägg i debatten om ”trappan”. Vi är ovanliga människor, säger Ulf Stenback och ler.

Trappan som han pratar om är polisens ”villkorstrappa”, som varit så omdiskuterad under den herrallsvenska säsongen. Den innebär att polisen kan minska klubbars publikkapacitet i matchtillstånden om det till exempel tänds bengaler på läktaren. Polisen har motiverat sina åtgärder med att ”vanligt folk” ska kunna gå på fotboll.

– Rent generellt så är det lugnt på dammatcher, det är inget hat i ramsor, inga slagsmål. Än så länge, säger Ulf Stenback.

Förra året var de tio, femton personer som stod och sjöng, säger han. När de åkte ur trodde alla att läktarstämningen skulle dö. 

I stället började Simon Sandström dra ihop folk.

– Det var då det riktiga lyftet kom. Det var skitskönt. Det var bara att surfa. Nu är man en riktig ”California kid”, man bara står och glider med vågen. Det är helt jävla underbart, säger Ulf Stenback.

En och en halv timme före match, medan bajarna laddar upp och dricker öl inför matchen på puben Snövit strax ovanför Kanalplan, smiter Simon Sandström iväg. 

Vi blir mer och mer vana med det, och motståndarna är inte det. Det är bra.

Det första han gjorde när han fick frågan om publiken från sin dotter var att börja samla in till en ”supporterbonus”, som ska delas ut till spelarna när de går upp i damallsvenskan. 

Med bidrag från supportrar och Hammarbys sponsorer har han dagarna före sista matchen fått ihop över 142.000 kronor. Sista dagen för insamlingen är fredagen, då det är löning, och bland de som varit med ska han lotta ut en tröja med alla dam- och herrspelarnas autografer på. Därför är vi på väg för att träffa laget.

Simon Sandström samlar autografer av spelarna i omklädningsrummet inför matchen. Foto: Beatrice Lundborg

Det pumpar hög musik i hemmalagets omklädningsrum. I mitten finns en stor nätkorg med nytvättade vita strumpor, längs väggarna har varje spelare var sin lilla nisch där matchtröjor hänger på galgar och fotbollsskor ligger staplade. 

– Det ska bli skitroligt. Så jäkla kul alltså, att spöa de här jävla gnagarna i dag, säger Simon Sandström till spelarna när han kommer in med sin guldpenna och matchtröja för att samla autografer.

– Det blir tack vare er i så fall, på läktaren där uppe, svarar andramålvakten Jonna Andersson där hon står i sitt tomteröda underställ.

Anfallaren Alma Nygren säger att de får energi av publiken, och den växande klacken. 

– Vi blir mer och mer vana med det, och motståndarna är inte det. Det är bra, säger hon.

– De blir nervösa när de ser det. Och hör, framför allt. Det hörs mycket. Det är kul. 

Det har funnits lite oro för att det ostadiga vädret ska sänka publiksiffran, men det myllrar av folk på Kanalplan när matchen är på väg att starta. På en av sektionerna mitt emot klacken sitter ett hundratal AIK-supportrar. Totalt är 2.432 personer här, ett nytt publikrekord för elitettan, sedan det förra, på 2.294, sattes här i augusti.

Precis när flaggtifot drar i gång skiner solen igenom molnen. Vinden blåser i det gröna och vita tyget när hela läktaren sjunger med i inmarschlåten, Kenta Gustafssons ”Just i dag är jag stark”. 

Sedan drar trumman i gång. Simon Sandström sitter på stängslet längst ner med ryggen mot plan, och indikerar vilken ramsa som ska tas. 

Foto: Beatrice Lundborg

Med starka mansröster som ryggrad i läktarkören rullar välbekanta Hammarbysånger över arenan under hela matchen. I en av dem byts den aktuella lagkaptenens namn in, vilket för gänget nere på plan är Emma Jansson.

”Tillsammans är vi Bajen, från Söder, 

vi sjunger om Hammarby.

Vi kör över alla, vi möter, 

längst fram går Emma J.”

Skit i att det är olagligt. Det är samma som med herrarna, och det är så det ska vara.

Det har gått 33 minuter när Emilia Larsson nickar ner en boll i det hörn av målet som AIK:s målvakt Lovisa Koss inte kan nå. Hammarby tar ledningen, och ljudvolymen från klacken ökar. Några killar stämmer upp i en ramsa:

”Hon kommer från en håla, 

för Bajen ska hon måla, 

Emilia! Emilia!”

AIK-målvakten är helt klädd i gult, och det är ofrånkomligt att hon under matchen får höra den klassiska ramsan till tonerna av Beatles ”Yellow submarine”: 

”Gnagets målvakt ser ut som en banan,  

ser ut som en banan, 

ser ut som en banan.”

Bland de som sjunger finns Carina Rystedt, som hängt på sommarens publikvåg. 

– Snacket som har varit på förhand är att ”nu ska vi chocka AIK-brudarna”. För det finns inget annat lag som är vant med sådan publik. Vi sade det, att nu går vi in och skrämmer dem så att de förlorar, säger hon.

Carina Rystedt är en av de som smittats av atmosfären på dammatcherna i år. Foto: Beatrice Lundborg

Fotboll är hennes sport, men hon tycker att det är lite för hatiskt på läktaren på herrarnas matcher. 

– Jag har en killkompis, han står inte med sin fru när han går på herrmatcherna, för han säger att ”det är inte min fru under matchen”. Men här nere är det kul, det är som sport ska vara, säger hon.

Efter första dammatchen ville hon komma tillbaka.

– Den matchen var så jäkla bra. Jag gillar teknik, min favorit är egentligen brassefotboll, där de inte ens tittar på bollen och gör en fint. Och de började finta och grejor, och man bara: ”Vad är det här?” Sedan är det sådan stämning. Det är två grejor, fotbollen och gemenskapen.

Efter paus ska det bli ”pyro”. Det är inga stora, rykande bengaler som tänds, av sorten som skapar sådan kontrovers i herrfotbollen, men fyra, fem personer med halsdukar som maskering framför ansiktet håller upp gröna bloss, som sedan släcks under ordnade former i hinkar med sand.

Det är inte Simon Sandström som ligger bakom pyroteknikuppvisningen, men han gillar den.

– Spelarna älskade det, det såg ni säkert på planen, säger han efter matchen.

– Skit i att det är olagligt. Det är samma som med herrarna, och det är så det ska vara. Jag tycker att det är grymt att det blev så. 

Simon Sandström är den typen av person som alla i en förening tycks känna, från spelarna till klubbledningen till funktionärerna vid publikinsläppet. Han berättar om när han och en annan kille blev Hammarbyhistoriens första klackledare på herrmatcherna, något som han höll på med i sex år innan han slutade för två år sedan, när småbarnslivet tog över. Till vardags är han kommunombud för Lärarnas Riksförbund.

– Det här med klackledare, ”capo” som det heter, det är italienskt. Det började på Hammarbys matcher först 2011, 2012. Innan dess var det att folk drog i gång ramsor spontant bara, säger han.

Till och med lite pyroteknik visades upp under matchen. Foto: Beatrice Lundborg

Simon Sandström är också en av personerna bakom Facebooksidan ”Bajenland”, med 38.000 medlemmar. Där började han posta om damernas matcher, och han fick gensvar.

– Det är många i det yngre gardet som känner igen mig: ”aha, där är Simpa som kör, då kör vi, det här är ju skitkul”. Det är så man har fått i gång stämningen.

Han är noga med att säga att han inte vill att vårt reportage ska handla om honom. 

– Det här gör vi tillsammans.

Det finns en kille i tifogänget som vänligt meddelar att han inte vill vara med på fotograf Beatrice Lundborgs bilder, och inte bli citerad i tidningen. Han pekar på sina fingrar där det står tatuerat ”E1”, namnet på hans ultrasgrupp. Det är inte meningen att folk ska veta vilka de är, förklarar han. Han följer med sin flickvän hit, och säljer ”merch”, halsdukar och liknande, från ett litet bord invid plan före matchen. 

Simon Sandström mitt i klacken. Foto: Beatrice Lundborg

Ultrasfansen, de som brukar ligga bakom tifon, bidrar gärna med flaggor men är inte så intresserade av att komma hit själva, säger han. Utan en stor arena och många tusen på läktaren är det inte tillräckligt roligt. 

I andra halvlek kvitterar AIK, men när Astrid Larsson framburen av tusen röster driver med bollen längs med kanten framför klacken, och passar in mot Jonna Ståhl i straffområdet, görs lagkamraten ner. Det är straff för ”Bajen”. Innan Emma Jansson sätter den hinner publiken sjunga som de alltid gör när klockan står på 75 minuter i en Hammarbymatch: 

”Öka takten,

sista kvarten,

Tidaholm!” 

Lyckliga spelare tackar sin klack. Foto: Beatrice Lundborg

Det är 2–1, Hammarby vinner derbyt och tar greppet om andraplatsen i tabellen. Efter slutsignal dansar spelarna fram mot klacken till trummans rytm för att tacka och dra i gång en sista ramsa, om ”Bajen, bira, karneval”. 

Simon Sandström summerar läktarinsatsen:

– Det här var nog det bästa inom damfotboll någonsin.

Det finns fortfarande några foliehattar kvar som inte har förstått att det handlar om kärleken till klubben.

Ulf Stenback kan tillfälligt pusta ut, men strax väntar nästa nervdrama. Helgen därpå kommer 1.452 personer till bortamatchen mot BP i en annan del av stan, men Hammarby missar chansen att säkra den allsvenska platsen, det slutar 1–1. Nu väntar ett direktmöte med Uppsala på söndag om andraplatsen i elitettan. Säsongens sista match på Kanalplan kommer att bestämma om det blir uppflyttning eller ej.

Herrlagets stjärna Vladimir Rodić dök upp i klacken. Foto: Beatrice Lundborg

Alla som vi frågar lovar att publiken kommer tillbaka hit nästa år, oavsett om de går upp i damallsvenskan eller ej.

Ulf Stenback säger att han märker av en allmän attitydförändring till damfotbollen. 

– Det finns fortfarande några foliehattar kvar som inte har förstått att det handlar om kärleken till klubben, inte om huruvida det är hundraprocentigt bra tekniskt eller inte. Då kunde man ju sluta gå på herrfotbollen också, för om man jämför allsvenskan med Champions League, så börjar det kännas lite tafatt att stå och skrika om vad som är kvalitet eller inte, säger han.

Under andra halvlek kommer bevis på att budskapet spridit sig även till herrarnas A-lag. Plötsligt bryter lycklig kalabalik ut på läktaren när Vladimir Rodić, frälsare med sina många mål i allsvenskan de senaste veckorna, dyker upp hos Simon Sandström mitt i klacken.

Rodić får sätta igång en ramsa, och väljer att vråla:

”Det är vi,

som är,

HAMMARBY!”

Bild 1 av 11 Simon Sandström agerar klackledare under matchen.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 11 Extas på läktaren när Hammarby gör mål.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 3 av 11 Vanessa och Vincent är med pappa Victor Ståhlberg och förbereder tifot före matchen.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 4 av 11 ”Vi är ovanliga människor”, säger Hammarbysupportern Ulf Stenback.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 5 av 11 Simon Sandström samlar autografer av spelarna i omklädningsrummet inför matchen.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 6 av 11
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 7 av 11 Carina Rystedt är en av de som smittats av atmosfären på dammatcherna i år.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 8 av 11 Till och med lite pyroteknik visades upp under matchen.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 9 av 11 Simon Sandström mitt i klacken.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 10 av 11 Lyckliga spelare tackar sin klack.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 11 av 11 Herrlagets stjärna Vladimir Rodić dök upp i klacken.
Foto: Beatrice Lundborg