Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

Jag fick kliva upp på fotbollslägrets våg

Foto: TT, Bildbyrån

DN publicerade på torsdagen kritik mot Svenska fotbollförbundets val av orden ”pojkkropp” och ”pojkutseende” inför talanglägret ”Future Teams”.

DN:s Hugo Lindkvist var en ung drömmande fotbollsspelare och minns än i dag vågen, dietisten och orden.

Sommar, mitten av 00-talet. Ett par dagar in på elitpojklägret skulle vi kliva upp på vågen. Fjorton- och femtonåriga fotbollspojkar ställde sig på rad, väntade in sin tur. Någon antecknade kilogram och gram. Nästa kallades fram. Vad som hände med mätresultaten sedan vet jag inte men förbundet fick åtminstone tillgång till många unga pojkars vikt.

Några år senare ringde en sportchef upp mig och ställde två frågor: ”Hur lång är du?” och ”Vad väger du?” innan han avslutade samtalet och aldrig hörde av sig igen.

Som ung drömmande fotbollsspelare kändes det rätt naturligt, vi ifrågasatte inte, utan gjorde allt för att bli utvalda. Kropparna blev verktyg, vuxna hade präntat in att vår längd, vår vikt och vad vi åt var en essentiell del för hur bra spelare vi kunde bli. En annan gång kallades en dietist in till vårt pojklag och sade åt oss att vi aldrig mer skulle äta jasmin- och basmatiris eftersom det påståddes vara alltför ”snabba kolhydrater”.

DN:s avslöjande om hur Svenska fotbollförbundet söker 15-åriga spelare med ”pojkkroppar” och ”pojkutseende” får mig att tänka på den tidigare ungdomslandslagsspelaren Christopher Alvengrip, som 2013 berättade för magasinet Offside om hur just kroppsfixering, prestationsångest, träningsmani och ätstörningar förstört hans karriär.

Jag tänker på alla de hårdsatsande ungdomsidrottare som i vuxen ålder fortfarande påverkas av de kroppsideal som sportvärlden skänkte dem när de var barn.

Fotbollförbundets läger, Future Teams, kan förvisso anses förståeligt i jakten på att bli en talangfabrik som Belgien, landet man hämtat inspiration ifrån. Unga spelare som är senare i sin fysiska utveckling ska få chans att ”utvecklas ett par år” och stimuleras till att fortsätta spela. Men 2015 sade Hans Wildow, ansvarig för satsningen, att man ”varken mäter eller testar de här killarna” – och två år senare skriver man nu till tränare runt om i landet att de ska leta efter ”pojkkroppar”.

Ord påverkar, särskilt när man är fast i drömmen. Fast i greppet hos de som bestämmer, sållar och berättar vilka som passar in – och vilka som ser ut eller utvecklas på fel sätt. Har jag en pojkkropp? Den frågan hade jag ställt mig om jag var 15 år i dag, för att sedan säkerligen göra det mesta för att försöka omfattas av de kriterierna. Jag skulle önska att alla vågar var borttagna i dag, att inga dietister gav kostråd till barn och att ingen fotbollsledare spanade efter kroppar – utan bara skänker glädje till spelarna.

På torsdagen hör jag av mig till en gammal lagkamrat och frågar om han också minns dagen när vi ställde oss på vågen. Han svarar: ”Jodå, jag minns att jag vägde 30 kilo mindre än en annan” och berättar att ledare var oroliga för att han inte skulle klara träningsmängden eftersom han var så ”tanig”. Minnen som dessa blir kvar.

Läs mer: Svenska fotbollförbundet: ”Vi beklagar dessa ordval”

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.