Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/fotboll/iranska-kvinnor-slapptes-in-pa-fotboll-men-bara-bakom-staket/

Fotboll

Iranska kvinnor släpptes in på fotboll – men bara bakom staket

Bild 1 av 4
Foto: Atta Kenare/AFP
Bild 2 av 4
Foto: Atta Kenare/AFP
Bild 3 av 4
Foto: Atta Kenare/AFP
Bild 4 av 4 Iranska kvinnor med deras lands flagga på Azadi Stadium under matchen mellan Iran och Kambodja.
Foto: Vahid Salemi/AP

29-åriga Sahar Khodayari tände eld på sig själv utanför domstolen i Teheran efter att ha gripits för att hon smet in på en fotbollsmatch. 

Hon blev ihågkommen när kvinnor på torsdagen fick gå på fotboll i Iran för första gången på 38 år. 

Var det ett steg mot frihet eller ett pr-trick?

Redan två timmar före avspark i Irans VM-kvalmatch mot Kambodja på torsdagseftermiddagen ljöd ett ihållande tutande från ett färgglatt hörn av en annars till stora delar tom Azadistadion i Teheran.

Bredvid dem stod en ensam man med trumma och megafon, som utgjorde bortalagets klack.

En av de som tog med sig tuta och flagga till läktaren var en kvinna som hade fått det fingerade namnet Niloufar när hon intervjuades av al-Jazira dagen före. 

– Stackars det kambodjanska laget. Så oturligt för dem att de får möta inte bara de iranska fotbollsspelarna, utan tusentals passionerade iranska kvinnor, sade hon.

Trots de i övrigt tomma läktarna fanns många kvinnor utanför som inte hade biljett. Enligt New York Times varnades de flera gånger genom högtalarsystemet att de inte skulle kunna komma in på arenan. Enligt samma tidning uppskattades publiksiffrorna vara cirka 4.500 kvinnor, 4.000 män.

https://twitter.com/maryampapi1/status/1182285922647379968

Fler kvinnor än så fick inte köpa biljett till torsdagens match, som var den första sedan den 5 oktober 1981 som kvinnor fick gå på i Iran. Den islamiska regimens oskrivna regel som enbart ger män tillträde till arenor kom till efter revolutionen 1979.

– Det känns härligt att ta tillbaka det som är vårt, sade den 36-åriga översättaren Niloufar.

Kvinnorna hejade, firade och protesterade.

Bland andra den exiliranska journalisten och aktivisten Masih Alinejad skrev att polis försökte gripa en tjej som hade ett plakat där det stod ”Blue girl, ditt namn lever kvar för evigt”. Hon skyddades av kvinnorna i publiken runtomkring, men andra som påminde om Sahar Khodayari, hon som nu blivit symbolen Blue girl, ska ha avlägsnats från arenan.

https://twitter.com/AlinejadMasih/status/1182311653616078856

De som aldrig tidigare hade fått fira sitt lags mål på en iransk läktare kunde ta igen det hela 14 gånger. Matchen slutade 14–0, och spelarna gick först bort till kvinnosektionen för att tacka.

https://twitter.com/MehranMerry/status/1182316768607510529

Men det är svårt att veta vad öppningen för kvinnor betyder. Azadistadion har en publikkapacitet på 78.000 personer, och biljetterna till kvinnosektionen, som var omgärdad med metallstaket, sålde slut direkt. 

– En del av mig är glad, men de har egentligen skapat en vägg. Det är inte vad vi har bett om. Det är inte så att alla kan gå och sätta sig fritt med sina bröder, pappor eller män, säger aktivisten Maryam Shojaei till New York Times.

Hon är syster till landslagskaptenen Masoud Shojaei, som även han under flera år slagits för att kvinnor ska få gå på fotboll.

Azadistadion är den arena där då 29-åriga Sahar Khodayaris favoritlag Esteghlal spelar, och där hon brukade smita in genom att klä ut sig till man, så som iranska kvinnor gjort i åratal, med peruk och lösskägg. 

I mars i år greps Sahar Khodayari vid arenan, på samma sätt som flera andra iranska kvinnor gripits. Hon släpptes senare, men vid domstolen för några veckor sedan, den 2 september, fick hon reda på att hon skulle ställas inför rätta och riskerade sex månaders fängelse. Hon satte eld på sig själv utanför byggnaden, och dog en vecka senare av sina skador.

Kvinnorna gick in på läktaren i skuggan av hennes död, och de hedrade henne med sånger under torsdagens match. Men hennes handling bör inte reduceras till en protestaktion, menar Pezhman Pars som följer iransk fotboll nära, även som frilansjournalist.

– Det är en komplex bild, men för att försöka förenkla det så hade hon en del problem med psykisk ohälsa. Det är tufft som det är att ha det, och i ett mansdominerat patriarkalt samhälle kanske ännu tuffare. Särskilt när man utmanar de oskrivna lagar som finns, säger han.

Han jämför med Mohamed Bouazizi, gatuhandlaren i Tunisien som sägs ha utlöst protesterna under arabiska våren genom att sätta eld på sig själv efter att ha fått sina varor konfiskerade av polisen.

– Folk som gör en sådan drastisk åtgärd gör det inte på grund av en enskild händelse, utan flera, som bygger upp till att ”nu ser jag ingen annan utväg än den här”. Så jag tror inte att man ska se det som att hon offrade sig för saken, även om det låter bra och nobelt, säger han.

– Om man ska vara superpetig, så vet ingen av oss varför. Men givetvis kan man sätta ihop pusselbitarna och förstå att det här till slut blev för mycket.

Superstjärnan Megan Rapinoe tog upp Sahar Khodayari i sitt tal när hon fick pris som årets bästa spelare, flera spelare i det svenska damlandslaget reagerade med skarpa uttalanden, och AS Roma färgade halva sitt klubbemblem blått som i Sahar Khodayaris smeknamn, Blue girl, efter Esteghlals klubbfärg. 

Protesterna inifrån Iran har funnits hela tiden.

En tweet från ett fankonto på Twitter där Sahar Khodayaris död beklagades i desperata ordalag tolkades av många som ett uttalande från klubben, och det fick en enorm internationell spridning. Det kom inte från Esteghlal, men i princip alla iranska klubbar uttryckte sina kondoleanser, säger Pezhman Pars. Starkare fördömanden kom från tv-kändisar och fotbollsstjärnor.

– Stödet finns från alla håll i samhället egentigen. Men den svåra utmaningen – och det här är vad jag tror – är att det nog är lite politiskt självmord att ta strid för frågan. För det betyder ytterst att man strider mot regimen. Och är den fajten värd att ta?

Efter att herrlandslaget vann mot Hongkong med 2–0 dagen efter Sahar Khodayaris död, kallade lagkaptenen Masoud Shojaei det i ett uttalande ”landslagets bittraste och sorgligaste seger”.

”Vi gjorde två mål och vann på planen. Men vi förlorade, för Sahar finns inte mer. Jag borde skämmas för att inte ha kunnat göra någonting, och de som tog ifrån Sahar och alla Saharer den mest uppenbara av rättigheter borde skämmas”, skrev han enligt Reuters.

På senare år har en mängd protester och strejker skett bland den ekonomiskt hårt ansträngda iranska befolkningen. Även inom fotbollen uttrycks motstånd.

– Under vissa perioder har det varit svårare att kritisera än under andra. Det beror på vad regimen har haft för strategi. Ibland kanske man har tyckt att det varit bättre att de här människorna fått säga sitt, för om man tystar dem har det bara lett till mer protester, säger Pezhman Pars.

– De här spelarna är onåbara. Man gör sig själv en otjänst om man säger att spelarna inte får prata. Och de vågar.

Iranska aktivister har i många år informerat Fifa om vad som händer, och gång på gång uttryckt besvikelse över att förbundet aldrig har straffat Iran för att kvinnor utesluts. De pekar på att man enligt Fifas egna statuter inte får diskriminera. 

Efter Sahar Khodayaris död kom Fifaordföranden Gianni Infantino med ett uttalande, där han upprepade att Fifa menar att kvinnor måste tillåtas komma in på fotbollsmatcher. 

Sedan kom nyheten om Kambodjamatchen. 

– Fifa är ansvariga för Sahars död. De är ansvariga för att jag inte känner mig säker i mitt eget land. De skulle ha kunnat vidta allvarliga åtgärder för åratal sedan, men de har de aldrig gjort, säger en kvinna med det fingerade namnet Sara, från aktivistnätverket Open Stadiums, till al-Jazeera.

Amnesty har kallat det för ett ”cyniskt pr-trick” att låta en begränsad skara kvinnor komma in på matchen. Ingen vet om det var en engångsföreteelse. 

– Det finns inga direktiv om att det här ska vara för evigt, att det här ska gälla seriespelet. De här handlar nog om att släcka lite bränder, säger Pezhman Pars.