Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 13:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/fotboll/johan-esk-for-mig-var-han-den-storste-ledaren-och-en-omtyckt-granne/

Fotboll

Johan Esk: För mig var han den störste ledaren och en omtyckt granne

Johan Esk mötte grannen Lennart Johansson i fotbollsledarens lägenhet i höstas. Foto: Jonas Lindkvist

För mig var Lennart Johansson mer än den störste idrottsledare Sverige haft. 

För mig var han lika mycket en omtyckt granne. Jag tittar ut genom köksfönstret och försöker förstå att Lennart aldrig mer ska ta sig ur bilen och in i porten där nere.

Lennart.

Det är så vi på gården kallar honom här i Essingevikens bostadsrättsområde.

När jag flyttade in 2004 visste jag inte att Lennart bodde högt upp i vår port. Jag hade bevakat honom som Uefa-ordförande, närmarkerat honom när han försökt vinna Fifa-valet och nu skulle jag blanda rollerna som kritisk krönikör och granne.

Jag vet inte hur det gick till men jag vet att jag tidigt mest gillade att en av idrottsvärldens mäktigaste människor inte valt att bo bakom murar och staket. Om han hade något annat högdjur med hem på besök fick bilen kryssa mellan kvarglömda leksaker och barn som spelade fotboll eller landhockey på gården.

Jag tittar ut genom fönstret som av en reflex för att se om Mats Lindberg, den förre hockeyspelaren som var Lennart Johanssons allt-i-allo, ska komma och hämta Lennart för att skjutsa honom till rehab, något möte eller en lunch. Det brukar vara vid den här tiden.

Lennart hade en förmåga att oftast få in samtalen nere i porten på sitt älskade AIK. På sätt och vis symboliserade han klubben. Det kan krisa, det kan blåsa, det är som det är med det, stabiliteten går djupt och skyddar från alla stormar. En klubb man älskar kan man kritisera men man lämnar den aldrig. Lennart Johansson drog sig inte för att kritisera sitt AIK med och av kärlek.

Ibland gick jag ut på altanen för att säga några ord när Lennart kom tillbaka med Mats. Med åren blev kroppen mer böjd, benen gav honom inte den kraft han ville men en sak försvann inte. Glimten. Den slutade aldrig att dyka upp i hans ögon.

– Ska jag komma ner och hjälpa till, sade han när någon av alla resor slutade med en biltransport in på området där städdag pågick.

Vi som stod där med krattor och slangar gillade gesten, att han menade vad han frågade. Trots att åldern börjat märkas och trots att både han och vi visste väl att han hade större styrkor än att rensa rabatter.

Hans stora mission i idrottskarriären var att försöka rensa upp högst upp. Korruptionen skulle bort, demokratin öka. Det internationella fotbollförbundet, Fifa, skulle få mer transparens om han vann valet att bli Fifa-ordförande 1998.

Han vann inte. Kanske var han chanslös mot Sepp Blatter redan från början. Kanske var han naiv när han trodde att fotbollstoppen var mogen för de förändringarna. 21 år senare känns det så när vi ser hur lite som hänt med demokratiarbetet i de största idrottsförbunden. Det är väldigt mycket tomma ord. 

Jag skriver inte att fotbollsvärlden garanterat blivit bättre om Lennart Johansson vunnit det där valet. Däremot vet jag att han skulle försökt jobba åt det hållet. Hur det hade gått kan vi inte veta för vi ska inte glömma att de demokratiska problem svensk fotboll har finns i en tradition som Lennart Johansson varken skapade eller fick bort.

Men jag är säker på att Lennart Johansson hade jobbat för att hålla ihop fotbollsrörelsen. Från topp till botten, över gränser och förbi åsiktsskillnader.

Jag skriver det här vid köksbordet och tittar på stolen Lennart Johansson satt i när han i en intervju berättade om det som förändrade och förbättrade fotbollsvärlden när han var ordförande för europeiska Uefa – Champions League.

Tanken var att få de största och rikaste klubbarna att inte bryta sig ur och skapa en egen liga. Den stora sidovinsten var att han med Champions League höll källardörren öppen ner till de mindre länderna och de mindre klubbarna. 

Med Champions League såg han till att hålla drömmen vid liv. Det skulle gå att ta sig högt upp via en lång resa. Han var själv ett levande bevis för att en sån resa var möjlig i fotbollsvärlden.

Det jag gillade mest med Lennart Johansson var hans ärlighet. Det hjälpte honom inte i det där Fifa-valet men det bidrog starkt till den respekt han hade med sig resten av livet. Han förpestades inte av bitterhet efter valförlusten men han fortsatte att säga vad han tyckte om folk.

I den sista stora intervjun jag gjorde med Lennart blev jag tagen av hans privata ärlighet.

”Jag åker upp till Lennart”, hade jag sagt till barnen. Att den gamle farbrorn högst upp hade skapat Champions League hade de haft svårt att förstå när de var små.

Jag satt i fåtöljen där hans Lola brukade sitta och vi tittade på Östersund-AIK under AIK:s guldstrid i höstas och han pratade om hur stor saknaden var, hur han fortfarande brukade prata med henne och att det kändes som att hon fortfarande fanns där i lägenheten.

Det hände några gånger att kvällsmörkret lystes upp på gården av en ambulans när Lennart behövde vård. En gång fick jag dagen efter höra att ambulansen kommit för Lola. Hon hade hastigt gått bort. Det kom som en chock, hon hade ju varit så pigg.

Att Lennart nu är borta är inte samma chock men det känns ändå märkligt förlamande och mycket mer än väntat.

Jag hoppas att hans bortgång blir en påminnelse om att Champions League inte ska stänga källardörren. Mest hoppas jag att den ärlighet som Lennart Johansson bar ska ha en given plats högst upp i alla organisationer.

Och en påminnelse om hur viktigt det är att aldrig släppa den där glimten i blick och ord.

Jag går bort till anslagstavlan i köket och tar ner ett brevpapper. Det har Uefas emblem och högst upp raderna: Lennart Johansson Honorary President.

Det är adresserat till ”Idrottsgurun Johan Esk” och kom efter den där intervjun jag skrev och efter att AIK tagit guld. Han skickar en passning om att jag faktiskt gav beröm till hans älskade klubb och fortsätter:

”Jag räknar inte med att du ska glömma bort Hammarby och Djurgården. Det vore att ta i. Det är skönt att veta att du tyckte att AIK var värda sitt mästerskap i år.

Lev väl och försök att behålla stilen.”

Läs mer:

Så förändrade Lennart Johansson fotbollen 

Röster om Lennart Johansson: ”Det man minns är engagemanget”

Uefa hedrar Johansson med tyst minut 

Lennart Johansson död – blev 89 år gammal