Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

Jag börjar tro på det omöjliga – och det oroar mig

Foto: Jonas Lindkvist

Milano. Sverige går in på en av fotbollsvärldens mest klassiska arenor. Spelarna kan gå av med en av svensk fotbolls största bragder.

Det som oroar mig är att jag börjar tro på det omöjliga.

Det är såna här matcher, såna här kvällar som idrottens dramaturgi är så enkel.

Succé eller misslyckande. Himmel eller pannkaka. VM eller ett historiskt elände med tre raka missade slutspel.

Såna här kvällar är bäst och värst.

Allt står på spel. Ett resultat i en sketen fotbollsmatch får plötsligt en betydelse som inte behöver pumpas upp. Det lever sitt eget XL-liv.

Domaren blåser igång och vi vet ingenting om framtiden. Domaren blåser av och vi har alla svar.

En vinter och vår med längtan och förväntan, följt av en sommar då vi åker dit idrottsvärldens blickar riktas. Eller ännu ett VM som åskådare på hemmaplan.

Sverige går in på San Siro eller Guiseppe Meazza. Kär arena har flera namn. Bragd eller mirakel. En efterlängtad kvalframgång kan kallas mycket och det skulle inte finnas en bragd som kan kallas större i svensk fotboll. Flera är på samma nivå, men jag kan omöjligt se att någon annan skulle ligga högre.

För tänk på förutsättningarna.

De gamla stjärnorna hade slutat och de unga spelarna hade inte blivit stora stjärnor. Sverige var nere på plats 40 på världsrankningen och skulle in i en kvalgrupp mot Frankrike och Nederländerna. Jag kunde aldrig tro mer än att Sverige skulle slåss med Bulgarien om tredjeplatsen.

När andraplatsen ändå på ett imponerande sätt var klar, då kom Italien i playoff-lotten. Och så här brukar det vara:

Ett fotbollskval håller på olika länge, men till sist går alltid Italien till VM. Laget har inte missat ett sedan Sverige 1958.

Jag har aldrig trott att Sverige skulle klara den svåra resan till Ryssland. Inte förrän vid halv elva-tiden i fredags. Matchen var slut och Sverige hade fått med sig 1-0 efter en taktiskt perfekt match.

Sedan dess har den ovanliga och oroande känslan varit – det här kommer att gå. Sverige kan förlora och har allt att vinna.

Det oroande är att senast jag kände optimism kring det här laget var i Sofia och då svarade Sverige med att göra kvalets sämsta och mest förvirrade match.

Min optimism bygger på att det som varit det här nya landslagets varumärke var tillbaka i fredags. Spretigheten och otydligheten mot Bulgarien och Nederländerna var borta. Den starka enheten var åter. Den syntes i det kompakta försvarsblocket mot slutet. Den märktes när den hårda, höga pressen sköljde över Italien från start.

Det oroande är att när Sverige gjort sina svaga matcher har Albin Ekdal varit hämmad av skada eller inte med. När Sverige i den råa Milano-kvällen tränade under kolsvart söndagshimmel fick vi bara se första kvarten och då syntes ingen Ekdal. Sedan kom beskedet att han missar matchen.

Det är ett stort avbräck eftersom förbundskapten Janne Andersson då tappar nyckelspelaren när det gäller att leva upp till mantrat om mod. Mod att hålla i bollen.

Roligare är att Mikael Lustig är tillbaka. Emil Krafth spelade bra som stand-in men Lustig är viktigare för Sveriges uppspel. Jag kan se hur Lustig slår en svepande boll som skarvas av Toivonen till Berg som gör 1-0.

Får jag se något sånt är VM-drömmen nära verklighet.


Till sist: Fotbollskanalen avslöjar att Damlandslaget hotar att bojkotta Fotbollsgalan som en del i förhandlingarna med Svenska fotbollförbundet om ersättningen.

Kravet är rätt. Pinsamheten stor. Tajmningen taskig.

Och då tänker jag inte på damlandslagets EM-fiasko utan att bojkottkortet landar dagen före den ekonomiskt viktigaste matchen i svensk fotbolls historia.

För förbundsledningen är det oerhört pinsamt att det ska ta sån tid att hitta en lösning på frågan som levt hela 2017. Nu landar den när Sverige ska kvala in till herrarnas VM och är så skållhet att förbundskapten Andersson och lagkapten Granqvist inte får svara på den. Löjligt. Det skulle knappast ha stört dem.

Ersättningen och medaljbonusar borde självklart vara lika för dam- och herrspelare i landslagen. Lika självklart borde de också ha samma procentbonus på förbundets eventuella överskott efter deltagande i mästerskap.

Redan nu skulle fotbollsdamerna ha dragit in mer pengar på ett EM-guld i somras än exempelvis Henrik Lundqvist och de andra i Tre Kronor fick i guldbonus efter att ha vunnit ishockey-VM.

Enligt vad DN erfar handlar konflikten nu om ersättningen när man kvalat in till mästerskap.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.