Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 01:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/fotboll/johan-esk-messi-blir-aldrig-lika-bra-som-maradona/

Fotboll

Johan Esk: Messi blir aldrig lika bra som Maradona

Liverpool har gjort 4–0 och Barcelona behöver en forcering och ett mål men Leo Messi är osynlig och målet uteblir. Foto: Dave Thompson/AP

När Barcelona föll fritt stod Leo Messi för värsta haveriet.

Mr Magic förvandlades återigen till Dr Doldis och han är fortfarande inte min Goat.

Johan Esk
Rätta artikel

Sången spreds från spelare och supportrar efter segern, från Liverpool och ut i fotbollsvärlden. Den som inte fick blöta ögon och gåshud var känslomässigt slocknad.

”You’ll never walk alone.”

Leo Messi vandrade inte ensam i fiaskots allé. Utslagna Barcelona hade för andra året i rad rasat ihop fullständigt i en bortamatch i Champions League.

Det var lätt att ge segern ett namn. Jürgen Klopp. Först hade den tyske tränaren fått träffa sin idol, skidskytten Ole Einar Bjørndalen. Sedan hade han fått sina spelare i Liverpool att tro och göra det ingen annan trodde skulle gå att göra. 0–3 borta hade blivit 4–0 hemma.

Det är lika lätt att ge raset ett namn. Leo Messi.

Det finns massor av orsaker till att den där matchen kommer att leva länge i minnet. En är hur fascinerande det är att se hur orörlig och osynlig Messi kan bli när hans lag krisar, oavsett om det är Barcelona eller Argentina.

Det blir aldrig – på gott och ont – Maradona-stuk på den mannen.

Diego Maradona är min fotbollsetta genom tiderna. Min Goat, greatest of all time. Han skapade magi på planen och fullständigt kaos utanför.

Det andra lär Leo Messi aldrig göra.

Men han kommer heller aldrig göra det Diego Maradona gjorde som spelare. 

Det var andra tider, tuffare tider. Då fanns det en ära i att sparka en stjärna sönder och samman. Maradona kunde ändå resa sig och gräva upp guld på egen hand och lyfta lag till titelnivåer.

Messi har vunnit Champions League-titlar som den översta och mest briljanta men inbäddade delen av ett Barcelona som haft sån bredd och varit så bra att laget sett självspelande ut.

2015 bytte Xavi av Andrés Iniesta i finalen. Det var sista gången Barcelona hade den klassiska trion Messi, Xavi och Iniesta. Det var senaste gången klubben vann Champions League. 

I årets första semifinal såg det här ut att bli våren när Messi passerade Maradona även i mina ögon. Det var bara en match kvar att dominera. Finalen. Att Barcelona återigen skulle falla fritt som i en mardröm i en retur fanns inte på kartan.

I den första semin var det 21 spelare på planen som spelade fotboll. Leo Messi höll på med något annat, något eget. 

Han verkade inte behöva samma starka omgivning som tidigare. Han såg ut att ha tagit ytterligare ett steg, till nivån där han klarade sig på egen hand långt in i turneringen. Han flöt fram över planen, han ägde större ytor, bollen var en del av foten.

I returen fanns glimtar av det där men avslutningarna var nu nonchalanta i stället för precisa och ju längre matchen gick, desto mer försvann han ut i skuggorna.

Vad hände? Varför hände inget?

Vad ville han? Varför ville han inget? 

Lika mästerlig som Leo Messi kan vara i medgång, lika medioker kan han vara i motgång. Då är han inte magisk, bara mänsklig.

När Barcelona till slut lite tafatt tryckte på gömde sig Messi i mängden. Han borde ha rört sig, gjort sig spelbar, velat avgöra.

Leo Messi var en tennisspelare med gummiarm, en skidåkare som gått in i väggen, en skidskytt med bendarr. Allt var bara borta. Allra mest rörligheten.

När han till slut drog sig bort från gröten, ut ur skuggorna, då var han seg och sen och tappade bollen och matchen över och Barcelonas andra raka CL-fiasko var fullbordat.

Jag har aldrig haft några känslor för Liverpool åt ena eller andra hållet. För varje mål, för varje minut när insikten växte att det var en historisk match som pågick, då växte ändå en känsla sig stark.

Glädjen över att Luis Suárez var på väg ur turneringen.

Han är en fantastisk fotbollsspelare men en fruktansvärd idrottsman.

Han ger allt jag avskyr i den moderna fotbollen ett ansikte och i slutet av första semifinalen fick jag bara nog av människan.

På väg att bli utbytt lyfte Suárez skenheligheten och maskandet till nya nivåer när han tog en omväg förbi domaren för att skaka hand. 

Han av alla. Han som satt filmandet, fuskandet och domargnället i system och länge – i hård konkurrens – varit världsledande inom områdena.

Läs mer:

Mirakelvändning tog Liverpool till final: ”Är i chock”

Fotbollsvärlden hyllar Liverpool

Liverpool slog ut Barcelona – nu ska han cykla 115 mil