Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 07:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/fotboll/kim-bergstrand-varvar-ner-i-skogen-man-forsoker-komma-undan-kanslorna/

Fotboll

Kim Bergstrand varvar ner i skogen: ”Man försöker komma undan känslorna”

Kim Bergstrand har chansen att ta SM-guld med Djurgården på lördag. Foto: Beatrice Lundborg

När tankarna snurrar och Kim Bergstrand har svårt att landa efter match, då är det här han tar en promenad.

DN tog en tur i Täby med Djurgårdens tränare inför lördagens gulddrama. Det blev ett samtal om känslor.

– Det är som att uppleva himmel och helvete, säger han om skillnaden på ett år.

Det är tre dagar kvar till allsvenskans sista omgång när vi möts utanför familjen Bergstrands hus i Täby Kyrkby. Vi korsar Vikingavägen och börjar gå.

– Det var 2016 som jag upplevde att jag hade svårt att sova efter matcherna och att det var bra att bli av med lite energi och adrenalin. Jag tycker att det här är ett väldigt bra sätt att komma ner i varv, säger Kim Bergstrand.

– Spelarna kan också ha svårt att komma ner i varv efter matchen, det hade jag i alla fall, men de får ur sig mer adrenalin än vad vi tränare får. Om man inte beter sig som en riktig idiot vid linjen.

– Alternativet är att sätta sig och titta på matchen direkt men jag tycker att det är bättre att få lite distans. 

Vad tänker du när du går här?

– Det beror på hur det har gått, så klart. I den bästa av världar har vi vunnit och då kanske man inte behöver fundera så mycket på fotbollen utan kan lösa andra problem. Annars går man igenom vad som har hänt.

Styr resultatet känslorna du har med hit?

– Ja, det klart. Man försöker komma undan känslorna direkt efter matcherna eftersom man har en tv-kamera i ansiktet och man ska försöka säga något vettigt. Ni som skriver, supportrar och sponsorer påverkas mycket av: Ett – resultatet, två – hur det sett ut sista kvarten. Då får man försöka balansera upp det där.

Kim Bergstrand promenerar för att komma ner i varv efter matchen. Foto: Beatrice Lundborg

Eftermiddagsmörkret lägger sig i lugna villakvarter. Naturen närmar sig. 

– Jag bor ju nära landet som du ser. Det har byggts en del sedan jag flyttade hit men det är inte mycket folk och man kan gå här och skrutta för sig själv. Det är skönt. 

Vad säger din familj om att det första du gör när du kommer hem från jobbet är att gå ut?

– Jag lärde mina barn tidigt att om pappa är otrevlig eller låter dum, så är det inte ert fel utan pappas fel att jag tagit med mig jobbet hem. De tycker att jag är ganska bra på att inte göra det och jag har blivit bättre med åren.

Ett fält öppnar sig.

– Här är det ganska läckert, säger Kim och pekar. Där är en ny kyrkogård men det där är gamla långhus, det här är verkligen kulturmark.

51-åringen önskar att han kunde springa här.

– Kroppen håller knappt för det. Det är gubbvader och i somras gick knät sönder av nån anledning, jag har aldrig haft problem förut.

– Jag är jättebekväm med min psykiska ålder men att ålder bara är en siffra, det blir jag förbannad på. Det är jobbigt med förfallet för kroppen. Jag vill kunna träna och gå upp ur sängen utan att det känns överallt. 

Alla tror att spelare och ledare sitter och tittar på tabellen. Vi behöver inte det.

Kim är uppväxt i Täby, flyttade, kom tillbaka och bor nu här med Anne och tonårsdöttrarna Tindra och Kajsa.

I slutet av promenaden ska jag fråga hur han tror att det känns om han vinner SM-guld som tränare, han har gjort det som spelare.

– Som spelare var det en hysterisk glädje. De framgångar jag haft som ledare, det har mer blivit som pyspunka. En annan sorts glädje. Det blir väl några tårar och sedan andas man ut och så känns det bra i magen.

Gråter du mycket?

– Jag är ganska bra på det. Ofta när jag ser andra må bra och är glada, det är en bra trigger. När jag ser filmer också. Inte som frugan men jag är god tvåa i familjen. Ungarna tycker att vi är riktigt pinsamma.

1992 var han med om det här läget. En poäng i sista bortamatchen skulle räcka till SM-guld för hans AIK.

– Vi sprang och körde pokalresning på träningarna innan. Det var mest för att reta Tommy och ”Lythen” (tränarna Tommy Söderberg och Thomas Lyth) men också för att skoja bort vår egen nervositet tror jag.

För Kim Bergstrand var det största han upplevde som spelare kopplat med det värsta. På sista träningen före guldmatchen i Malmö skadade han sig. 

– Det var hemskt, så klart, minns Kim.

– Och det var otroligt nervöst att följa matchen från sidan. Jag hade varit med om att förlora ett SM-guld i Malmö sex år tidigare.

”Det är inte mycket folk och man kan gå här och skrutta för sig själv”, säger Kim Bergstrand. Foto: Beatrice Lundborg

Nu pratas det mycket om pressen. Ska Djurgården palla för guldtrycket?

Gruset har slutat knastra under fötterna. Det stela gräset låter frasigt, några pölar har blivit med ishinna. Kvinnan som möter oss på cykel hade kunnat höra Kim säga:

– Jag är väldigt fascinerad av vad alla säger: ”Nu är pressen ännu större.” När vi slagit Malmö borta började alla prata om att vi skulle vika ner oss, att vi inte var tillräckligt starka i huvudet. Nu har vi levt med det i två månader och har hanterat det bra.

– Alla tror att spelare och ledare sitter och tittar på tabellen. Vi behöver inte det. Vi tror på att förbereda oss och inte vara rädda för att snacka om att man kan vara nervös och spänd.

– Det är lätt att säga hur man ska styra laget men det är fortfarande individer det handlar om. Buya (Turay) kanske behöver en sak och Une Larsson en annan.

På tal om Buya. Han visade tydligt sitt missnöje efter att ha blivit utbytt när han gjort mål senast.

– Det är okej att bli sur bara det inte tar sig för stora uttryck. I Buyas fall var det där ganska små uttryck. Vi har pratat med honom och sagt att han gjorde en fullt godkänd match.

Gång på gång under promenaden återkommer Kim Bergstrand till vikten av att fokusera på det som ska göras inför och under matchen mot Norrköping. Då minskar risken att tankar hamnar fel.

– Många har inte varit i det här läget men det är inte i många i Sverige som leder serien år ut och år in. Däremot har vi spelare som upplevt en massa saker i olika klubbar. Många som växt upp i BP, som många i Djurgården gjort, har spelat 20 finaler när de är 18 år.

Spelarnas och ledarnas psykiska situation inom elitfotbollen har börjat diskuteras mer. 

– Bara det att spela i någon av de stora klubbarna i Stockholm kräver något mer mentalt. Det är bättre att ha en spelare som kan slå fem bra inlägg inför 25.000 när det står 0–1 och det buas än att ha en som slår tio bra om man leder med 3–0. 

– Spelarna måste kunna hantera att folk har synpunkter och väldigt många hos oss hanterar det bra. De har inte haft det lätt i Djurgården. De har fått utstå en del och överlevt.

Jag hade smeknamnet ”Sågen” på honom i Uppsala. ”Tolle” kan vara väldigt rak mot folk.

Kim Bergstrand fick utstå en hel del i Sirius – och överlevde.

– Om man kan kalla det stress, jag upplever det inte så, är det positiv stress i Djurgården nu. Det vi upplevde förra året i Sirius var negativt. Vi tog fem poäng på 13 matcher och då är det en spelargrupp som mår skit, en ledarstab som mår skit, en klubb som mår skit. Nu mår spelare och ledare och supportar bra. Det är som att uppleva himmel och helvete. 

– Jag har aldrig vunnit allsvenskan som ledare och det är ändå det här alla vill vara med om. Man kan inte må så mycket bättre.

Resan från helvete till himmel har han gjort med radarpartnern Thomas Lagerlöf.

Ni har jobbat med varandra länge. Hur gör ni för att inte stagnera i relationen, sluta prata för att ni tror att ni vet vad den andre ska säga?

– Bra fråga, som jag inte reflekterat så mycket på. Nu har vi bytt miljö vilket jag tror var nödvändigt. Det har bidragit till att vi båda var tvungna att förändra oss lite. Sen får vi försöka vara nyfikna. På fotboll, livet och ledarskap. Det känns inte som att vi har fastnat i så tjatiga grejer än.

DN:s Johan Esk följde med på promenad i kvällsmörkret. Foto: Beatrice Lundborg

Utåt ser ”Tolle” ut att vara den lugna med sitt sneda leende och kaffemuggen som alltid verkar hitta handen. Kim verkar vara den hetsige som får ha koll på topplocket.

– Jag tror att skenet bedrar en del. ”Tolle” är väldigt het men väldigt bra på att inte visa det utåt. Vi kan lugna ner varandra, så att i alla fall den ena kan vara analytisk och hålla huvudet kallt. 

– Jag är mer utåtagerande, men han kan vara hårdare i beslut. Jag hade smeknamnet ”Sågen” på honom i Uppsala. ”Tolle” kan vara väldigt rak mot folk, inget fel med det.

De kom i vintras till Djurgården där målsättningen var att kriga om en plats till Europa. Kim minns när han förstod att det kunde bli mycket bättre än så.

Vi är på väg ner mot Vallentunasjön, att en ny vinter är på väg känns i handen som håller bandspelaren. Kim plockar fram känslan från årets skönaste efter-matchen-promenad. Han återvänder till mitten av juli.

– Vi hade mött Malmö hemma (1–1) och det var bra väder och allt det där. Vi vann inte men vi gjorde en bra match och det kändes att vi kommit långt. Vi kände att om Malmö är det överlägset bästa laget med den överlägset bästa truppen och vi är bättre – då har vi alla chanser.

Vilka promenader som varit tyngst här ute i Täby behöver jag inte fråga om. Fyra derbyn, fyra förluster.

– De har varit jäkligt tunga allihopa. Den minst tunga var den senaste, då gjorde vi en väldigt bra match. Men de andra tre, då var det hemskt.

Det är också de enda förlusterna i allsvenskan för Djurgården. Håller sig sviten kan Kim Bergstrand knalla omkring här som mästare på söndag.

Då skulle han vara tillbaka till det som fick honom att som liten fastna för idrott. Nu är han intresserad av idrottspsykologi, ledarskap, problemlösning, spelutveckling.

– Från början höll jag bara på för att vinna. Att nå framgång med en grupp är väldigt häftigt. Det är en form av gift att vinna. Det är svårt att ersätta adrenalinet och pulsen det ger.

Läs mer: Bosse Anderssons återkomst – en vändpunkt för Djurgården