Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/fotboll/loftena-som-drommer-om-att-na-bronshjaltarnas-hojder/

Fotboll

”När fysiken inte spelar roll är man minst lika bra som killarna”

Sofia Hjern, Stinalisa Johansson och Alina Schermer. Foto: Pi Frisk

Det svenska A-landslaget tog brons i fotbolls-VM. 

DN träffade tre U17-landslagsspelare som har siktet inställt mot liknande höjder. 

– Man tänker ju att man själv står där om några år, säger Alina Schermer. 

Det svenska damlandslaget firades i ett soligt Göteborg under måndagskvällen efter bronset i fotbolls-VM. 

När svenska flicklandslaget födda 2002 tränade under ett fyradagarsläger på Bosön på Lidingö var vädret inte lika glamouröst. 

Det är spelare som till stor del känner varandra väl efter att ha spelat ihop i nästan två år. Detta läger är delvis tänkt att ge förbundskapten Anders Johansson chansen att se framtida spelare till hans F19-landslag. 

26 spelare har samlats på Bosön och ytterligare en anslöt senare under tisdagen. IF Böljans Stinalisa Johansson och IFK Norrköpings Sofia Hjern är två spelare som har kallats till 02-landslagets samlingar en längre tid. 

– Det gör väldigt mycket att få komma iväg och se hur man står sig mot andra spelare som är lika gamla. Många av oss spelar ju A-lagsfotboll och då är det svårt att mäta sig. Det är väldigt lärorikt att kunna se hur nivån är, säger Stinalisa Johansson. 

Är det speciellt att vara utvald? 

– Ja! Det är kul att man blir kallad, för man är här av en anledning. Som Stina sa, är det jättekul att vara med andra duktiga spelare för det gör att man pressar sig själv och blir ännu bättre för det är en konkurrenssituation, säger Sofia Hjern. 

En av de nyare spelarna i sammanhanget är Alina Schermer. Hon är född och uppvuxen i Tyskland där hon spelar för Turbine Potsdam. Då hon har svenska föräldrar kan hon spela i den blågula tröjan. 

– För mig är det jättehäftigt att få komma hit. Det är helt andra ord för hur man ska spela och tränarna har andra spelsystem. Man lär sig något helt annat för vi gör det lite annorlunda i Tyskland, säger Alina Schermer. 

Men det är inte självklart att det blir spel i Sverige framöver. 

– Nej, faktiskt inte. Jag har inte tänkt att jag ska bestämma mig för någonting. Jag har bott och är uppvuxen i Tyskland, men jag har familj i Sverige. Så har det alltid varit, en halva där och en halva här. 

– Men det känns skitbra att vara här, alla är jättesnälla och så. I Tyskland skulle det vara lite stelare kanske.

Tuffare klimat? 

– Nä, stelt. Tyskarna är lite stela. Men det är också bra. 

Alina Schermer håller undan. Foto: Pi Frisk

Tjejerna följde aktivt sommarens fotbolls-VM, när inte matcherna krockade med egen träning. Sofia Hjern är målvakt och ägnade extra tid åt att studera målvaktsspelet.  

– Jag jämför olika målvakter för det är en speciell position där man är ganska individuell fast i en lagsport. Alla spelar på olika sätt. Jag tittar på fotboll för att det är kul men framför allt på målvakterna, hur de rör sig och deras positionsspel. 

Vad kände du om Hedvig Lindahls straffräddning? 

– Det är klart att det var skitkul. Hon gör ju en avgörande räddning som gör att Sverige går vidare. Att hon gör det för Sverige och att hon fick så mycket positiv kredd efter det, säger Hjern. 

Sofia Hjern fredar sitt mål. Foto: Pi Frisk

Stinalisa Johansson är anfallare, men hon menar att hon inte primärt tittar på fotboll för att själv anamma saker till sitt spel. 

– Jag vill bara se bra fotboll. Jag har ingen stor idol men Rolfö, Jakobsson och Asllani har gjort det jättebra, så det är klart man följer dem lite extra, säger Johansson. 

För Alina Schermer var kvartsfinalen speciell då det svenska landslaget ställdes mot Tyskland. 

– Ja, det var jättecoolt. Förra VM var det också Sverige–Tyskland och då vann Tyskland. Då tänkte jag att detta år måste Sverige vinna. Jag höll också på Sverige med hela min familj, säger Schermer och fortsätter. 

– I Tyskland sa alla ”på 24 år har vi inte förlorat, vi kommer vinna, vi kommer vinna”. Så förlorar de och mina lagkamrater skrev till mig och var så irriterade över att Sverige vann. 

Hade du varit lite glad om Tyskland vann?

– Nej, bryter Sofia Hjern in. 

– Då hade jag varit ledsen för att Sverige åkt ut för Tyskland spelade också väldigt tråkig fotboll. De förtjänade det, säger Schermer. 

Under VM i Frankrike lyftes en del diskussioner om hur man kan utveckla damfotbollen. Chelseas tränare Emma Hayes fick kritik efter sitt inlägg om att målen borde göras mindre. 

Ett förslag, bland annat framfört av Svenska fotbollförbundets Lilie Persson, som vunnit mer mark är att tjejer ska träna mer med pojklag under sin fotbollsutbildning. 

För Alina Schermer är det ett beprövat koncept. 

– Det gör vi i Tyskland. Våra tjejer är egentligen tvingade av förbundet att så länge det går spela med pojkar. Hos oss spelar de flesta så upp till 14–15 år och sen går man till tjejlag. 

Tror du att du har tjänat på det? 

– Ja. När jag var liten tänkte jag inte ”oj, jag spelar med pojkar”, utan det bara var så. Man mötte andra lag som åtminstone hade en tjej i laget. Det blev bättre nivå då. Det tjejlaget som fanns nära mig kunde jag inte utvecklas i på samma sätt med som jag gjorde med pojkar, säger Schermer. 

De andra tjejerna är också positiva till idén. 

– Jag tycker det är jättebra. Jag har kört en del med killar och man märker ju att det går snabbare och det tvingar en själv att göra allt snabbare. Framför allt förbättrades min teknik väldigt mycket. Jag tycker man får välja själv men om man väljer att göra det ska det vara fullt accepterat, säger Sofia Hjern. 

– Jag tycker också det. Vi hade så att man från sexan kunde spela fotboll på schemat och där var jag nästan ensam tjej från början. När fysiken inte spelar roll tycker jag man är minst lika bra som killarna, man var en av de bästa i början, säger Stinalisa Johansson. 

Johan Esk: Utnyttja det unika – och låt flickor träna med pojkar 

Alina Schermer och Stinalisa Johansson. Foto: Pi Frisk

Drömmar har de så det räcker och blir över. I första hand handlar det om att etablera sig i F19-landslaget. På längre sikt vill de bli proffs, helst ute i Europa, och spela i A-landslaget.  

– Utomlands känns det som att man får med mycket mer, man lär sig om en annan kultur och det är fler stora proffsklubbar, säger Sofia Hjern. 

De tittar lystet mot de brittiska öarna där stora satsningar genomförts. 

– Särskilt nu när England satsar väldigt mycket på damfotboll och nästan alla riktigt bra spelare har det som heltidsjobb och det kanske inte alla i allsvenskan kan erbjuda. Det satsas väldigt hårt utomlands och det hade varit roligt att komma dit, säger Stinalisa Johansson. 

– Det handlar väl om att bli proffs på riktigt, att kunna leva på fotbollen. Sedan om det är Sverige, Frankrike eller England har inte lika stor betydelse. 

I den startelva som säkrade VM-bronset mot England hade samtliga spelare gjort många U17-landskamper. Tjejerna tar inspiration av landslaget som nyligen avslutade mästerskapet i Frankrike med en bronspeng. 

– Man blir inspirerad för det var många lag med unga spelare, Australien hade någon 03:a. Det känns ju väldigt långt bort men det är ändå ett relativt mål. Det är klart man vill vara med i framtiden. Man tänker ju att man vill stå där, säger Stinalisa Johansson. 

Sofia Hjern tar över. 

– Det är ju det man drömmer om, att få spela och vinna ett mästerskap. För mig är det jätteinspirerande. När det går bra för Sverige blir det ännu roligare eftersom det blir en så stor grej här hemma, säger Hjern. 

– Man tänker ju att man själv står där om några år. Det är jättehäftigt med så många som tittade och över 30.000 i publiksnitt, säger Alina Schermer.