Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 16:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/fotboll/olsen-kunde-missat-vm-jag-fick-inga-garantier/

Fotboll

Olsen kunde missat VM: ”Jag fick inga garantier”

Bild 1 av 5 Från division 5 i Skåne till en plats som förstemålvakt i Roma. Robin Olsen har upplevt skilda världar under sin seniorkarriär som fotbollsmålvakt.
Foto: Magnus Sandberg/TT
Bild 2 av 5
Foto: imago sport
Bild 3 av 5
Foto: imago sport
Bild 4 av 5
Foto: imago sport
Bild 5 av 5
Foto: imago sport

ROM. Det går att nå sina drömmar fast man börjar långsamt. Robin Olsen vet.

Han har gått från division 5 till Champions League, från danska ligan till en av Europas storklubbar.

För DN berättar landslagsmålvakten om den osannolikt krokiga karriären, hur nära det var att han missade VM, och hur han 29 år gammal nu får omvärdera själva grunderna i sin teknik och börja om i Romaskolan.

Malena Johansson
Rätta artikel

Hur många ”sliding doors” kan en fotbollsspelare gå igenom? Robin Olsen tycks ha passerat via en hel labyrint på vägen hit, där vi ses i ett litet rum bakom en radda kontor på AS Romas träningsanläggning i Trigoria utanför Rom. 

Om inte videodomaren hade underkänt Genoas mål efter den där tabben Robin Olsen gjorde före jul, så kanske Roma hade bytt tränare nu. Om han inte hade kommit tillbaka snabbare än läkaren trodde från axelskadan före VM i våras, så hade han antagligen inte suttit här. Om han inte hade gått till Klagshamn i division 2 istället för LB07 i divisionen över för åtta år sedan, så hade han kanske jobbat med någonting annat än fotboll.

– Jag valde att gå till division 2 istället för division 1. Det var det som var startskottet eller vad man ska säga, där karriären tog fart. Det gjorde att MFF fick upp ögonen. Det är många beslut som man har tagit. Tuffa beslut, säger Robin Olsen.

Romalegendaren Francesco Totti önskar Robin Olsen lycka till inför Champions League-matchen mellan Roma och Real Madrid på Olympiastadion i Rom. Foto: imago sport

Vad tänker du när du ser tillbaka?

– Jag tänker att jag har tagit en riktig omväg. Men det har inte varit en onödig omväg, utan det var en väg jag behövde ta. Det är första tanken som kommer upp när man tänker tillbaka hur det har gått. Min karriär har inte varit spikrak uppåt. Och fast man önskade när man var liten, man vill att det ska gå bra hela tiden, men det gör det inte. Och det hjälpte mig nog mycket att få den här krokiga vägen, lite motgångar, det är saker som jag har med än i dag. Mitt psyke och allt det där. Jag tar med mig mycket av det jag har varit med om.

Han är klar med dagens träning under Roms januarisol, och ska köra sin mamma till flygplatsen lite senare i eftermiddag. Efter att ha tillbringat nästan hela livet på den ena eller andra sidan Öresundsbron, har han som 29-åring på fyra månader etablerat sig som förstemålvakt och nyckelspelare i en av Europas största klubbar.

Det är knappast en självklarhet för en Malmöpåg som 2010 spelade i division 5. Men det senaste året har kanske tagit priset i olsensk dramatik.

– Jag fick ingen bra start på året med tanke på skadan. Vi hade ett VM tre månader framför oss. Och ingen visste egentligen hur lång tid det skulle ta med min skada. Och det blev mycket stress för mig. Min flickvän var gravid med vårt andra barn, min dotter bröt benet en vecka efter. Det var väldigt mycket som hände just då när jag skadade mig, säger han.

Det var i en match med FC Köpenhamn mot Hobro i danska ligan i slutet av februari som han blev liggandes efter en räddning och fick bäras ut på bår. Nyckelbenet var ur led, och han åkte till England för att opereras av en specialist.

– Han gav mig inga garantier. Han sade att ”gör du ditt jobb så kan det hända att du blir klar, men jag kan inte garantera något”. Och det är klart att han inte vet hur min kropp funkar. Så just då var det tufft. Men dagen efter operationen var det bara att borra ner huvudet och köra. Tre pass om dagen. Så jag måste ärligt säga att jag kom till VM med den bästa formen jag någonsin har haft, rent fysiskt. Jag hann spela en match innan, vilket kanske blev lite för tidigt, men det var skönt att avsluta kapitlet med FCK. Sedan fick jag två träningsmatcher före VM. Alla runtomkring mig, landslaget, FCK, agenter – de hade planerat allt till punkt och pricka. Mitt jobb var bara att göra mitt jobb på gymmet, och förbereda mig för att komma ut på planen tidigare än förväntat.

En skada på nyckelbenet gjorde att Robin Olsen var ett osäkert kortinför fotbolls-VM i Ryssland. Men han hann komma tillbaka och var en viktig del i det landslag som tog sig hela vägen till kvartsfinal. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Barnet föddes i maj. Trots bristen på speltid under våren var Robin Olsen sedan en av Sveriges bästa spelare i en av de bästa turneringarna landslaget spelat på länge. 

– För det första var jag spelsugen. Men jag har rutin också, jag hade spelat hela kvalet, jag hade spelat i Europa med FCK, så jag hade erfarenheten och visste vad som väntade. Men såklart, hela konceptet VM var nytt för alla i laget. Men det var spännande, det var en härlig utmaning. Och jag gick in och njöt där första matchen. Sedan rullade det på.

Skadan har gjort honom starkare mentalt, säger han. 

Bara någon dag före VM-åttondelen mot Schweiz fick han veta att Roma ville värva honom. 

– Bara när jag fick höra att agenten hade kontakt med Roma, det var en väldigt stor glädje inom mig. Mitt uppe i ett VM-slutspel. Och jag gick och hoppades på att jag skulle komma hit. Men samtidigt hade vi otroligt viktiga matcher i VM.

Bakom affären ligger agenten Hasan Cetinkaya, som numera har de största stjärnorna i landslaget i sitt stall: Victor Nilsson Lindelöf, Emil Forsberg. För ett och ett halvt år sedan lade han upp en plan om att Olsen skulle spela i en av de stora europeiska ligorna när Köpenhamn ville sälja honom.

– Alla spelare vill spela på så hög nivå som möjligt, och han sade att ”ditt nästa steg är till en stor liga”. Han kan ju aldrig garantera laget, det är helt omöjligt. Sedan är det svårt när man kommer från Skandinavien, för det är stor skillnad på italienska ligan kontra svenska-, danska-, norska ligan. Med all respekt för de ligorna så är det större skillnad. Men när han säger det till mig, så tror du ännu mer på det, och jobbar hårdare. Det är bara att lyssna, och göra ditt jobb.

Robin Olsen hade en långsam start på karriären. Efter att ha fått en knäskada och efter den känt lusten komma tillbaka hos Bunkeflo FF i division 5 som 20-åring, och sedan gjort det där valet mellan ett Klagshamn som satsade i tvåan eller division 1, plockade hans moderklubb Malmö FF upp honom som tredjemålvakt. Han började få stå en del matcher med A-laget när ordinarie målvakten Johan Dahlin var avstängd och sedan skadad. När Dahlin såldes tog Olsen över i MFF-målet.

När började du själv se det som realistiskt att du kunde gå till en storklubb i Europa?

– Med tanke på att jag utvecklades så sent, eller kom till elitnivå så pass sent som jag gjorde, så satte jag inte ett mål, utan jag satte upp delmål istället. Till exempel när jag spelade i division 2, jag hade inte som mål att ta mig till de största ligorna. Första målet var att spela i allsvenskan. Kunde jag nå det så – det är klart att jag har drömmar, det har alla fotbollsspelare. Min dröm var att spela på den högsta nivån. Men för att inte tänka för mycket, så hade jag kortsiktiga mål. Att slå mig in i MFF:s A-lag. Att kunna spela i Europa med MFF:s A-lag. Och sedan därifrån ta steget ut. Så jag har haft små delmål hela tiden. Det har funkat väldigt bra för mig. Men jag har alltid haft stora drömmar. Alltid.

Ett av valen han har gjort är att spela för Sverige istället för danska landslaget. Med föräldrar från Danmark och danskt pass hade han kunnat ta en annan väg, men som 24-åring debuterade han i Blågult. 

Efter MFF var han en kort, misslyckad sejour i Grekland och Paok, men han vände snart nästan hem igen, till Köpenhamn.

– Där är alltid många tuffa beslut egentligen, inom fotbollen, säger Robin Olsen.

– Att lämna Malmö. Det är din hemstad. Det är klubben som du hejat på sedan du var liten. Det är inte lätt att flytta från din familj, alla vänner, klubben, tryggheten. Det är inte lätt. Men man måste göra det för att komma upp på högre nivå.

När Robin Olsen kom till Roma i somras handlade precis allt runtomkring om att han skulle ersätta Alisson, Brasiliens keeper som hade gått som den dyraste målvakten någonsin till Liverpool. Medan knappt någon i Rom visste vem Olsen var. Under säsongens gång har svensken övertygat allt mer, men pressen har knappast minskat. Laget har gjort fansen besvikna gång på gång. 

Han har redan fått uppleva det mesta i form av romanistiskt himmel och helvete. Att vinna Romderbyt, att storspela mot Real Madrid, att ta emot protester från fansen och tvingas sova på träningsanläggningen tillsammans med laget i en vecka – två gånger.

Hur var det inför första matchen, var du nervös?

– Inte nervös, utan jag var mer spänd. Jag längtade till matchen, det var min debut i en helt ny liga, i en så pass stor klubb, så det var mycket som gick runt i huvudet på en där, det var det faktiskt. Men jag försökte hålla mig lugn och gå ut och spela mitt spel. Det slutade bra. Väldigt bra.

Efteråt kom lagkaptenen Daniele De Rossi, född och uppväxt i Rom och Roma precis som sin föregångare Francesco Totti, fram och kramade om svensken.

– Jag fick hålla nollan, de hjälpte mig allt de kunde, de stöttade mig i varje situation. Och sedan är han den förste som vänder sig om efter slutsignalen och går emot mig och kramar mig. Det betydde mycket. Där kände jag att jag är inne i laget, och de tog hand om mig väldigt bra.

Tränaren Eusebio Di Francesco vill att Romas spel hela tiden ska starta bakifrån. Det gör att målvakten är väldigt delaktig. Men för Robin Olsen är det framför allt målvaktstränaren Marco Savorani som han har kontakt med och jobbar med varje dag. Savorani, som var i Roma som ungdomsspelare redan under Nils Liedholms tid som tränare i början av 80-talet, utvecklade Alisson från reserv till en världsmålvakt. Och även en 29-åring som Robin Olsen tvingas gå tillbaka till grunderna under hans ledarskap.

– Han tränar väldigt hårt, men det är träningar där du känner att du utvecklas varje dag. Bara den känslan, att komma hem och känna att du blir bättre. Du får lägga ner mycket kraft och allt det där, men du blir bättre och det är en härlig belöning att ta med in i matcherna och känna att det går väldigt bra.

Det han pratar om är inte att lägga till eller ändra vissa aspekter i spelet, utan att gå igenom dem alla.

– Vi går ner i de minsta detaljerna för att bli så bra som möjligt. Och jag kom till en helt ny målvaktsskola. Jag var van vid det skandinaviska målvaktstänket, men det är helt annorlunda här, och jag visste om att det kommer att ta tid för mig att komma in i sättet som vi jobbar på. Det tog tid, men som tur är tog det inte för lång tid, utan jag kom in i det rätt snabbt. Och än i dag lär jag mig nya grejor. Det är skönt att veta.

– Klyschigt, men det är allt. Allt från positionsspel, hur du ska sätta igång bollarna. Det är verkligen allt.

Till och med hur man ska ta emot bollen:

– Det är att ha bollen under kontroll, ta den där extra sekunden. Hålla den en extra sekund framför dig, så att du verkligen har kontroll på bollen, istället för som vi skandinaviska målvakter – jag var exakt likadan – man tar den och så tittar man upp snabbt. När du inte har full kontroll på bollen. Eller om du plockar ett inlägg, där du tar ner den snabbt, och du vet inte om någon hoppar in i dig eller vad som kan hända. Just det där, det är ett litet exempel på att respektera bollen. Det gör mycket.

Strax före jul tycktes Roma börja hitta formen igen, och har klättrat till en fjärdeplats i ligan. Andra samtalsämnen, som hur fantastisk talangen Nicolò Zaniolo är, börjar ta över från supportrarnas undergångssnack. Men med Roma vet man aldrig när dramat tar en ny vändning igen.

Robin Olsen kramar om segerskytten Stephan El Shaarawy efter Romas 3–2-seger mot Torino förra helgen. Foto: NurPhoto

Hur är det när det går bra för dig personligen, men inte för laget?

– Det är tufft. Alla vill vinna, och alla känner vi att det här var matcher som vi skulle ha vunnit. Vi har haft våra dippar, det har vi haft. Men sättet vi går ut på träningarna dagen efter och bara ger allt för att verkligen bli bättre till nästa match – det är någonting som verkligen är helt annorlunda, det är det professionella tankesättet när du kommer ut, du vill göra det bättre till nästa match. Sedan är det så med fotboll, det är inte alltid det funkar. Även om du vill så ibland är det svårt att hitta svar på vad som är felet.

Robin Olsen har räddat Roma betydligt fler gånger än han har orsakat mål under hösten. Få klandar honom för att försvarsspelet inte har fungerat, men han har också haft lite tur. Som när han gjorde två misstag mot Genoa, men det ena målet dömdes bort efter en lång stunds konsultation av VAR. Di Francesco var starkt ifrågasatt, men när Roma vann den matchen fick också tränaren fortsatt förtroende. 

– Det var väldigt tufft. Att släppa in den enkla bollen. Tyvärr så händer sådana grejor, men då gäller det att vara stark och komma tillbaka efteråt och leverera igen. Det är så man får se det, att komma tillbaka igen starkast möjligt, och göra det bättre än vad du gjorde matchen innan.

Hur tar man sig an nästa match efter en tavla?

– Du surar extremt mycket efter matchen, och dagen efter matchen. Sedan gäller det att koppla på huvudet till nästa träning, och verkligen ge allt. För att bevisa för dig själv och alla andra att det var ett stort misstag, men jag är tillbaka igen. 

Läs mer: ”Liedholm var som Moses som ledde sitt folk i öknen”