Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 02:08 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/gamla-toppenlaget-savsjo-sladdar-i-elitserien/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Gamla toppenlaget Sävsjö sladdar i elitserien

Kaxiga Sävsjö HK tog sex raka SM-guld i handboll på 1990-talet. Segerreceptet bestod av rejäla sponsorpengar, oblyga spelarköp, duktiga tränare och en sjuhelsikes vinnarinstinkt. I dag är stjärnorna borta och laget sladdar i elitserien.

Kvar finns minnena från guldåren, och en begynnande debatt om hur eller varför man egentligen ska driva en elitklubb i en liten ort som Sävsjö.

DN:s Ulf Roosvald (text) och Hans Runesson (bild) reste dit.

Frida Andersson promenerar av handbollsplanen efter ännu ett träningspass i Sävsjö sporthall.
Dagen efter väntar ett klassiskt möte med Sävehof.

- Vi kommer att förlora. Men det är i alla fall roligare att förlora mot Sävehof än att möta de sämre lagen och ändå inte vinna, säger hon.

En sådan kommentar från en Sävsjö-spelare skulle ha varit otänkbar för bara tre, fyra år sedan. Då var Sävsjö svensk damhandbolls dominanter, laget alla jagade, laget de andra retade sig på.

I dag är läget ett annat.

I en dryg timme har tränaren Peter Hedin manat på Frida och lagkamraterna i ännu ett försök att få passningar och mottagningar att sitta hyfsat på handbollsplanen.

Men det går inget vidare, inte ens mot juniorerna i klubbens b-lag, och alla vet att matchen mot Sävehof kommer att bli Sävsjös fjortonde raka förlust för säsongen.

En timme före träningen sitter Björn Johansson, klubbens tomteskäggige alltiallo och starke man, tillsammans med tränaren Peter Hedin i sporthallens samlingslokal. Johansson kommer direkt från jobbet som lantbrevbärare och har uniformen på sig. De försöker guida mig genom Sävsjös framgångsår på 1990-talet, när klubben radade upp svenska mästerskap. Det är svårt att hänga med, för de pratar inte i årtal, utan om "första guldet", "andra guldet", eller "mitt första" och "hans första".

Man får visst stöd av nostalgian på väggarna, som är täckta av löpsedlar, plaketter och diplom.

Sävsjö tog sex raka SM-guld mellan 1994 och 1999. Peter Hedin tränade alla vinnarlagen utom det första.

Hedin och Johansson låter blicken vandra över fotografierna: Kicki Pettersson, Britt Forsell, Eliza Josefsson, Åsa Eriksson - alla står med bucklan höjd något år.

- Såg du att Åsa Eriksson sa i tidningen att hennes största handbollsminne var första guldet med Sävsjö? säger Björn till Peter.

Landslagskaptenens uttalande gör Björn Johansson stolt. Men att han nu tvingas han leva på nostalgi stör honom tydligt.

Han kom i kontakt med klubben 1975, när han träffade sin nya kärlek Eva Lissola. Hon höll i handbollsträningen, som precis startat i Sävsjö.

Då spelade handbollslaget i fyran och trean, men segade sig sakta uppåt i seriesystemet.
När Sävsjö gick upp i högsta serien för 14 år sedan sköt Eva Lissola det avgörande målet. Då började hårdsatsningen.

Handbollsframgångarna sammanföll med byggboomen och ett nytänt intresse för sponsring av idrott. Med hjälp av pengar från Sävsjö Trähus lyckades klubben övertala göteborgskan Britt Forsell och stockholmskan Kicki Pettersson att flytta till Småland.
Resultaten kom, liksom kritiken när värvningarna fortsatte.

- Vi blev ju snabbt beskyllda för att vara en värvarklubb. Vi har satsat stenhårt på det sportsliga och fått vara med om saker andra klubbar bara kan drömma om. Men det passar ju inte alla, särskilt inte i en så här liten ort. Framför allt om man har sina egna idéer och går sina egna vägar, säger Björn Johansson.

Genom bra kontakter med kommunen och sponsorer och med näsa för hur ett kontrakt sys ihop lyckades han skapa ett vinnande lag.

- Men många affärer går inte att försvara ekonomiskt. De andra klubbarna trissade upp priserna när det var vi som ville köpa, men vi var tillräckligt dumma för att köpa ändå. Sedan kom Bosmandomen som gjorde att spelarna gick gratis till utlandet utan att vi fick ett öre. Eller så hade de upplevt så mycket hos oss att de slutade med handbollen helt.

Det blev början till Sävsjös fall. Efter guldet 1996/97 försvann sju spelare, bland dem landslagstrion Åsa Eriksson, Kristina Jönsson och Gunilla Olsson. Sävsjö lyckades bygga ett nytt guldlag, men efter 1999 lämnade ytterligare nio spelare klubben.

Peter Hedin lämnade också. När han blev övertalad att komma tillbaka i år var det för att Björn Johansson fått signaler om att flera rutinerade spelare var på väg mot comeback.
Men när träningen började var de rutinerade krafterna inte där. Peter Hedin fick en trupp så ung och oerfaren att Sävsjö funderade på att dra sig ur serien.

I dag är han en kraftigt överkvalificerad tränare för ett lag som fortfarande behöver lära sig grunderna i handboll.

- Jag försöker att hålla gott humör inför tjejerna. Problemet är att de har så dåligt självförtroende nu att de nästan är blockerade att lära en del grundläggande saker.

- Peter är en jätteduktig tränare, men han kan inte lära oss det han vill, säger Frida Andersson. Om vi hade varit bättre hade han kunnat putsa på detaljer. Som det är nu är vi för dåliga på att passa och ta emot bollen.

Frida Andersson är Sävsjös stjärna. Hon är stark när hon bryter igenom och har meriter från landslaget, Men hon är bara 19 år.

- Vi är inte så gamla i det här laget. Jag ska vara en av ledarna, och det känns faktiskt lite konstigt när jag är så ung.

Hur motiverar man sig när man ska förlora?

- Det är inte roligt. Men det är bättre att spela hemma, då applåderar folk det vi lyckas göra bra. På bortaplan känns det som om publiken bara suckar över att vi är så dåliga. Vi längtar nog lite till allsvenskan allihop.

Allsvenskan är serien som väntar efter jul, där de fyra sista i elitserien gör upp med fyra division ett-lag om nästa års elitserieplatser.
Sävsjös klena resultat i år har lett till en debatt om att antalet lag i elitserien ska minskas för att höja kvaliteten på serien.

Det är ett rykte som inte anstår en mästarklubb.

Sävsjö är ett fint samhälle. När snön gnistrar och julgranarna på Kopparslagargatan är tända kan man ta en kort promenad förbi Asplunds blomsteraffär, Lönns klädbutik, Josefssons optik och frisersalongen Hair e vi. Man kan också äta en Sävsjö HK-pizza (fläskfilé, svamp, lök) på Restaurang Milano eller ta en kaffe på något av stans två fik.

Men det är inte en ort som lockar unga, handbollsspelande tjejer.

- Du ser ju hur Sävsjö ser ut, säger Sara Rostedt, 25-årig tidigare målvakt som skolat om sig till inhoppande kantspelare.

- De flesta flyttar när de fyller 20. Vi kan inte erbjuda någonting här. Och det blir ju inte lättare av att Hallby från Jönköping gått upp till elitserien.

Så frågan är vad Sävsjö ska göra. Finna sig i lotten som ett före detta mästarlag eller satsa på nytt? Dagens Sävsjö-lag består till största delen av flickor från trakten. De flesta tycker egentligen att det är lika roligt med handboll nu som för fyra år sedan. Publiken på matcherna är mindre, men kanske ändå mer engagerad, nu när spelarna talar småländska och går att känna igen från samhället.

Den vinnarkultur som fanns under 1990-talet omfattade aldrig riktigt Sävsjö-tjejerna, utan skapades av utomstående, elitsatsande spelare.

Matchen mot Sävehof ses av drygt hundra personer. Det står 10-14 strax före paus. Tre bortslarvade Sävsjö-anfall senare leder Sävehof med 17-10, som blir 19-10 före halvtidssignalen.

När spelarna går ut till bänken sitter Peter Hedin med ansiktet begravet i händerna. Han stärker sig med en kopp kaffe innan han går in i omklädningsrummet.

Vad ska du säga till dem?

- Jag vet inte. I dag är jag så trött på dem, och de vet om det.
Finns det inget positivt?

- Tja... Sofi Jonsson gör några bra räddningar och Theresia Holmberg har ett bra skott. Men försvarsmässigt är det en katastrof.

Björn Johansson har vankat av och an mellan planen och hallens innandömen, utan att bry sig särskilt mycket om matchen. Han ser uppgiven ut.

Det slutar 20-32, utan att Sävehofs landslagsspelare behövt förta sig.

- Efter alla dessa år är det vår tur att ha lite motgång, säger Björn Johansson efteråt. Det finns inte förutsättningar just nu. Men målsättningen är att vara bland de fyra som går upp och spela i elitserien nästa år.

Peter Hedin tittar misstroget på Björn.

- Vi ska inte gråta blod om vi åker ner. Ju mer man ser på sviten med sex SM-guld desto mer inser man hur bra det var. Det är andra tider nu. Vi lever i ett mobilt samhälle, unga människor vill röra på sig. Fram till kullen födda 1975 kunde vi fixa ett ganska tråkigt jobb på fabrik här i Sävsjö, och så kunde spelarna satsa allt på handbollen vid sidan om. I dag har flickorna andra krav. Vi kanske ska nöja oss med att fostra talanger här som kan spela i Hallby sedan.

Hans ord får nästan Björn Johansson att stelna till.

- Nej, nej, nej... inte Hallby... jag skulle aldrig nöja mig med det, säger han, och hans trötta ögon glöder till.

- Titta på EU nu, med utvidgningen. Det kommer att finnas massor av polska spelare som skulle tycka att det var spännande att komma hit. Om jag bara hade tiden... eller pengarna...

- Jag lovar dig att vi kommer att satsa på nytt, fortsätter han. Det finns ett hämndbegär... jag vill gärna stå och le efter en äcklig seger igen.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.