– Läkarna berättade att det är vanligt att personer efter att de har genomgått behandlingen hamnar i en depression. Så nu väntar jag på bakslaget – kommer jag att bli deprimerad?

Jenny Silfverstrand ställer frågan i allvarlig ton, men bara sekunden efter börjar hon skratta när hon beskriver hur hon sökte hjälp för eventuella framtida depressioner.

– Jag förklarade att jag mådde bra nu, men att jag ville vara förberedd. Svaret jag fick var att riktigt så fungerar det inte. Händer det får vi ta tag i det då, men många känner aldrig av det och för många kan det dessutom ta år innan sådana känslor slår till.

– Där någonstans insåg jag att det här projektet var avslutat – förhoppningsvis för alltid men åtminstone tillfälligt.

Hon fortsätter:

– Sedan är det klart att jag hoppas att de reflektioner och lärdomar som jag har gjort under den här tiden stannar kvar även när allt nu har dragit i gång igen.

Restaurangen där vi har stämt möte visar sig ha ”tysk vecka” och Jenny bestämmer sig snabbt för att äta wienerschnitzeln med den speciella tyska potatissalladen till.

– Det är en av mina favoriträtter, berättar hon.

Vardagen är här och Djurgårdens vd 44-åriga Jenny Silfverstrands kalender är fulltecknad, men den här eftermiddagen är det snarare lugnet hon utstrålar som slår mig.

Jag ska inte låtsas att det är enkelt, att hitta en bra balans är en ständigt pågående process.

– Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb och jag är en person som lätt blir väldigt engagerad och som tror att jag hinner med allt. Det där uttrycket ”ska bara” har jag använt väldigt många gånger.

– Men jag försöker att bli bättre på att prioritera och på att inte alltid vara på väg någonstans. Jag ska inte låtsas att det är enkelt, att hitta en bra balans är en ständigt pågående process, men det är något som jag jobbar med och ofta tänker på.

I augusti 2016 var Jenny Silfverstrand på en begravning i Småland. När hon kliade sig vid armhålan kände hon något obekant i bröstet.

– Jag berättade det för min syster som direkt sa att det där måste du kolla upp.

Jenny tog henne på orden.

– Sedan snurrade allt på med olika undersökningar. Under den tiden var jag ganska orolig.

När alla undersökningar var gjorda fick Jenny veta att läkarna hade hittat en tumör.

Tumören var bara en centimeter stor och skulle opereras bort.

– Efter det beskedet gick allting väldigt fort. På vårt måndagsmöte berättade jag det för mina kollegor, och på fredagen hade jag tid för operation.

Före operationen träffade Jenny en läkare vars ord kom att få stor betydelse.

– Det första hon sa till mig var ”bara så du vet klassas inte det här längre som en dödlig sjukdom”. Den frasen hängde jag sedan länge upp mitt välmående på.

När tumören var borttagen följde tre veckors väntan medan den analyserades.

– Under den tiden hade jag en hel del resor inbokade, och det passade mig perfekt. Jag kände mig egentligen rätt lugn, men jag märkte att när jag möttes av motstånd i diskussioner blev jag irriterad på ett sätt som jag inte brukar bli. Det gjorde att jag insåg att det ändå fanns en viss oro som gnagde i kroppen.

När analysen var klar fick Jenny veta att läkarna för säkerhets skull ville behandla henne med såväl strålning som cellgifter.

– Det var ett jobbigt besked att få eftersom jag visste att det innebar tuffa behandlingar. Jag hade hoppats på att det skulle räcka med strålning och tabletter.

– För mig var det svårt att ta till mig att jag skulle må dåligt. I stället tänkte jag att det säkert skulle gå bra att jobba åtminstone några dagar mellan behandlingarna. Den som till slut fick mig att tänka om var Jocke Eriksson (Djurgårdens sportchef). Några dagar före den första behandlingen sa han: ”vad är det som gör att du har så svårt att förstå att du kanske ska vara hemma under den här perioden?”.

Jenny fortsätter:

– När Jocke sa det gick det upp för mig hur svårt jag hade haft att erkänna för mig själv att jag inte skulle orka jobba. Man vill gärna tro att man fixar allt och på något sätt var jag nog också rädd för att identifiera mig som sjuk.

– Jag hade till exempel länge svårt att använda ordet cancer – både inför mig själv och till andra – eftersom det ordet är så laddat. Länge sa jag bara tumören.

När Jenny förstod att det där med att fixa allt varken var rimligt – eller egentligen något eftersträvansvärt – insåg hon att det var dags att tänka om.

Djurgården hockey fick tillfälligt klara sig utan henne.

Hennes kraft och energi behövdes på helt annat håll.

– Jag visste att jag under en period skulle vara begränsad, och den energi som fanns kvar ville jag lägga på mina barn, säger Jenny som är mamma till nioåriga Viggo och sjuåriga Vira.

Samtidigt som Jenny påbörjade sin cellgiftsbehandling drog hockeysäsongen i gång.

Djurgården – med nye tränaren Robert Ohlsson – fick en tuff start på säsongen. Förlusterna radade upp sig och då kom också kraven på att sparka tränaren.

När jag frågar om det var frustrerande för Jenny att ”sitta vid sidan om” när klubben hade det tufft blir svaret inte det jag väntade mig.

Jag hade trott att hon skulle svara ja, men i stället blev lagets tuffa höstveckor en sista bekräftelse på att Jennys ork och energi inte hade räckt för att kombinera vd-rollen med att vara cancerpatient.

– Hade jag varit på kontoret under den här perioden hade jag inte varit en bra chef. Jag hade varit så orolig för situationen, och den oron hade jag inte klarat av att hantera på ett bra sätt med tanke på det jag själv gick igenom, säger Jenny.

Jenny har ett belåtet uttryck i ansiktet när hon fortsätter:

– De som jobbade med frågan hanterade det däremot på ett väldigt bra sätt. Att de klarade av att sitta stilla i båten, och inte agerade i någon form av panik för att resultaten uteblev utan trodde på det vi hade bestämt oss för att göra, var så jäkla bra.

Vi pratar om behandlingarna, om känslan när hon tappade håret, om smärtan som stundtals for genom kroppen och om de långa promenaderna som var lika viktiga för kroppen som huvudet.

– Tanken på att tappa håret var jobbig, men när det väl hände var det ingen stor grej för mig. När jag tappade ögonfransarna var det tråkigt, men inte mycket mer. Det som jag tyckte var jobbigast var när jag började tappa ögonbrynen. Jag är så himla dålig på att sminka mig så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när de började försvinna.

Den Jenny som sitter mitt emot mig på restaurangen har slängt både den peruk och den mössa som hon alternerade mellan när håret försvann.

Hennes eget hår har växt tillbaka, och att färgen är något annorlunda än tidigare beror bara på att hon har färgat ljusa slingor.

I maj var Jenny, som jobbat i Djurgården sedan 2004 och som varit vd de fyra senaste åren, redo att börja jobba 25 procent.

I dag är hon tillbaka på 100 procent, och hon berättar hur mycket hon njuter av att vara i gång.

Att jobba i en idrottsförening har sina speciella utmaningar - men också många fördelar.

När något händer sluts leden och ingen behöver vandra ensam.

– Den kärlek och omsorg som jag möttes av från kollegorna, styrelseledamöterna och supportrarna betydde väldigt mycket.

Maten är uppäten, och vi lämnar restaurangen för att ta en promenad i det sköna höstvädret.

Efter intervjun ska Jenny skjutsa barn till diverse aktiviteter.

Jag kan inte minnas att sambon och jag någonsin har tillbringat lika mycket tid tillsammans som vi har gjort det senaste året.

För egen del har Jenny börjat på crawlskola.

– Känslan när man lär sig något nytt är fantastisk, säger hon.

Sjukperioden har påmint Jenny om hur viktigt det är att ibland bara stå still och ta in allt gott som finns i hennes liv.

– Så många middagar som vi har ätit tillsammans hela familjen har vi nog aldrig gjort tidigare, och jag kan inte minnas att Fredrik (Jennys sambo och pappa till Viggo och Vira) och jag någonsin har tillbringat lika mycket tid tillsammans som vi har gjort det senaste året.

Jenny skrattar till:

– Det har visat sig att han är en rätt trevlig kille.

Hon fortsätter:

– Frågan är hur man behåller den här närheten när tempot ökar. Bristen på tid är något som alla småbarnsföräldrar kämpar med, men jag har fått en påminnelse om hur viktigt det är att ta vara på varandra och att göra saker tillsammans.

– Därför kan jag inte säga att allt som har hänt det senaste året har varit negativt. Jag har också lärt mig mycket. Nu ska jag bara se till att använda mig av de lärdomarna.

Under vårt långa samtal har vi pratat mycket om det som händer när alla behandlingar är avslutade och Jenny berättar att Djurgården i december kommer att engagera sig i något som heter CancerRehabFonden.

– De fokuserar på det som händer efter att behandlingarna är avslutade och det är ett område som jag vurmar extra för.

Är du orolig över att cancern ska komma tillbaka?

– Ja, det finns en rädsla för det, men inte på det sättet att jag går och oroar mig hela tiden. Den starkaste känslan jag bär med mig är snarare tacksamhet över att cancern upptäcktes tidigt, och vilken tur jag har haft, säger Jenny Silfverstrand.