Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-17 21:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/ishockey/malin-fransson-stod-fran-tre-kronor-skulle-oka-pressen-pa-forbundet/

Ishockey

Malin Fransson: Stöd från Tre Kronor skulle öka pressen på förbundet

Damkronorna inför matchen mot Tyskland under VM i Finland tidigare i år. Foto: Tomi Hänninen/Newspix24

Den tickande bomben har exploderat.

Missnöjet med förbundet har funnits under en längre tid bland Damkronornas spelare. Nu är måttet rågat.

Landslagsbojkotten sätter en rejäl press på Svenska ishockeyförbundet. Ännu större kommer pressen att bli om Tre Kronors spelare går ut och ger spelarna sitt stöd.

Onsdagens besked att samtliga 43 spelarna som är kallade till säsongens första landslagsläger – och till den efterföljande turneringen i Finland – beslutat sig för att bojkotta landslaget kommer att förändra svensk damhockeys framtid.

Vad det slutar vet vi inte än, men det här är ett så stort och avgörande steg att det inte finns någon väg tillbaka.

De senaste åren har de styrande i Svenska ishockeyförbundet varit duktiga på att säga rätt saker. Tyvärr har de inte varit lika bra på att visa det i konkreta handlingar.

När de 200 kronor som spelarna i Damkronorna hade i dagsersättning när de var i väg med landslaget för ett par år sedan plockades bort motiverades det med att inte heller herrarna fick någon ersättning.

Den gången gick det bra att svänga sig med ord som jämställdhet.

När det däremot kommer till praktiska saker som hur stora ledarstaberna för respektive landslag är under mästerskapen, eller hur många som jobbar heltid med respektive landslag, har inte det ordet däremot haft samma betydelse.

Strax före VM 2017 visade de amerikanska hockeydamerna – när de hotade att bojkotta hemma-VM om de inte fick samma förutsättningar som herrarna såväl ekonomiskt som praktiskt – vad man kan åstadkomma om man står enade.

Förbundet försökte övertala andra spelare att ta deras platser, men inte en enda spelare var beredd att iklä sig rollen som strejkbrytare.

Till slut var USA:s förbund – som också fick ekonomiskt stöd från NHL – tvunget att gå med på deras villkor.

I Sverige var det under många år SOK, Sveriges olympiska kommitté, som såg till att spelarna åtminstone fick någon form av ekonomisk ersättning.

Den var inte stor, och bara ett fåtal fick det så kallade stipendiet, men det gav åtminstone spelarna en chans att minska ner något på arbetstiden.

Misslyckandet i OS i Pyeongchang 2018 gjorde dock att SOK beslutade sig för att dra in sitt ekonomiska stöd, och redan vid den här tiden för ett år sedan hängde ett strejkhot i luften.

Svenska ishockeyförbundets första besked var att de inte var beredda att kompensera spelarna för det förlorade stödet, men då klev SHL in i leken.

När SHL, Svenska hockeyligan, var beredd att stå för hälften av kostnaden gick förbundet med på att stå för den andra hälften.

Men inför den här säsongen var spelarna tillbaka på ruta ett igen.

Så här skriver spelarfacket Sico på sin hemsida rörande beslutet om bojkott: ”Grunderna till beslutet, är att förutsättningarna för spelarna i damlandslaget, försämrats. Det avtal som tecknades mellan SIF och SICO angående förlorad arbetsinkomst, löpte ut i april i år och Svenska Ishockeyförbundet har valt att inte förlänga avtalet gällande förlorad arbetsinkomst.”

Det beskedet blev avgörande.

Tålamodet – och den lojalitet de har visat under alla år – hade tagit slut.

Det avgörande den här gången var också att spelarna har lyckats att enas om hur de ska agera.

Även om missnöjet har varit stort under många år har de tidigare haft svårt att gemensamt hitta en plattform att agera från. Målet har de varit överens om, medlen har de inte varit lika överens om.

När några tidigt förespråkade bojkott och strejk, har andra trott på samtal som bästa lösningen.

Men till slut har orden tagit slut. 

Det finns en tid för samtal, och en tid för handling. Nu är vi framme vid det sistnämnda.

I samband med de amerikanska spelarnas strejk pratade jag regelbundet med företrädare för såväl förbundet som landslagsledningen. Min bild då var att de inte insåg att det som hände i USA skulle komma att få effekter även i Sverige.

En uppfattning som bara har stärkts under de år som har gått sedan dess.

Hade de gjort det hade vi inte behövt hamna i den här situationen.

Spelarnas krav handlar inte om att de vill glassa runt som heltidsproffs. Det de vill är att åtminstone slippa betala i form av förlorad arbetsinkomst för att spela i landslaget.

Men framför allt vill de känna att de räknas, att det som de gör för svensk hockey är viktigt och prioriterat.

Den enighet som de amerikanska hockeydamerna visade var som sagt otroligt viktig, men också den uppslutning som det blev bakom dem.

Idrottare från de mest skilda sporter tog aktiv del i den skickliga kampanj som spelarna förde i sociala medier.

I bakgrunden agerade också de manliga hockeyspelarna. Enligt samstämmiga uppgifter var det flera NHL-spelare som också var beredda att bojkotta VM som stöd.

Nu är det de svenska hockeydamerna som behöver hockeyherrarnas stöd. Tillsammans skulle spelarna i Damkronorna och Tre Kronor bli en kraft som Svenska ishockeyförbundet måste ta på allvar.