Kylan biter i kinderna – och får ögonen att tåras – men höstsolen lyser stark den här novemberdagen.

Svenska ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson är nyss hemkommen efter en helg i Dalarna där årets slutspel i TV-pucken avgjordes.

I år var första gången som både pojk- och flicklag deltog.

– Jag har alltid tyckt att TV-pucken är en fantastisk turnering, men den här upplagan var något alldeles extra, säger Anders Larsson.

– Inte minst fick vi se hur många otroligt duktiga unga tjejer det finns. Framtiden ser väldigt lovande ut.

Vi möts för att prata om den turbulenta tiden när ett svenskt hockeylandslag för första gången någonsin gick ut i strejk, men framför allt för att prata om vägen framåt.

I mitten av oktober var den två månader långa bojkotten över. Ett landslagsavtal var undertecknat.

Den här veckan är Damkronorna för första gången samlade sedan VM i april som slutade med en degradering till B-VM.

Nu ska såren läkas, och hockeyförbundet har redan vidtagit en del konkreta åtgärder.

Men innan vi blickar framåt, tittar vi bakåt.

I mitten av augusti kom beskedet att samtliga uttagna spelare till Damkronornas första turnering för säsongen valde att bojkotta landslaget. När och hur fick du information om bojkotten?

– Jag kommer nog alltid att komma ihåg det som hände onsdagen den 14 augusti 2019. Vid lunchtid ringde min telefon och jag såg att det var vår generalsekreterare Tommy Boustedts nummer. Han brukar inte ringa så ofta så jag förstod direkt att något hade hänt.

– Tommy berättade snabbt att han hade fått uppgifter om att Damkronorna bojkottade landslaget och inte skulle komma till samlingen. I det läget var dock inte uppgifterna bekräftade, men det dröjde bara några minuter innan de blev det.

– För mig som ordförande kom beskedet om bojkotten som en blixt från klar himmel.

– Jag kände naturligtvis till att det under åren har varit en del missnöje och frustration, men att vi den 14 augusti var i ett läge där det skulle leda till en bojkott var överraskande för mig.

Jag kände naturligtvis till att det under åren har varit en del missnöje och frustration, men att vi den 14 augusti var i ett läge där det skulle leda till en bojkott var överraskande för mig.

Missnöje bland Damkronornas spelare har som sagt funnits under en längre tid. I november 2017 gick till exempel flera av de ledande spelarna ut i flera medier och kritiserade förbundet. Bland annat sa veteranen Pernilla Winberg till DN: ”Under alla mina år i landslaget har förutsättningarna aldrig varit sämre än de är nu.”

Var det en kritik som ni i styrelsen diskuterade då?

– Vi hade regelbundet frågor rörande Damkronorna uppe i styrelsen i olika former. Inte minst var dåvarande förbundskaptenen Leif Boork regelbundet hos oss och rapporterade om arbetet.

– Efter OS (februari 2018) var det klart att vi skulle göra en nystart i Damkronorna och bland annat rekrytera en ny förbundskapten. Så det var en prioriterad fråga för styrelsen.

Har det under de senaste åren tagits några initiativ från styrelsen att ha några möten med spelarrepresentanter för att diskutera missnöjet?

– Nej, jag som ordförande – eller styrelsen som helhet – har inte gjort det. Styrelsen har inte den typen av dialoger. 

Vad var dina första åtgärder i rollen som ordförande efter beskedet om bojkotten?

– Man ska komma ihåg att den här typen av frågor är verksamhetsfrågor, och verksamheten leds av vår generalsekreterare och landslagschefer. Det är till exempel de som hanterar dialogen med Sico (spelarnas intresseorganisation). Som ordförande är jag aldrig inblandad i det.

– I den situationen vi var i och med bojkotten kändes det viktigt för mig inledningsvis att ta ett steg bakåt, och låta de som äger frågan hantera den.

– Sedan är det klart att jag oavsett vilken fråga det är håller kontakt med Tommy (Boustedt) både för att få information och för att vara ett stöd.

– Dessutom var det enda vi då visste att spelarna bojkottade landslaget. Riktigt varför de gjorde det visste vi i ärlighetens namn inte konkret.

Du fick kritik för att du höll låg profil under de första dagarna. Varför valde du den strategin?

– Med hänvisning till det jag svarade på den tidigare frågan tyckte både jag och Tommy (Boustedt) att det kändes rätt och rimligt att det var han som initialt skulle hantera frågan.

– Dessutom sammanföll det här med en för mig sedan länge inplanerad resa. På fredagen åkte jag till Manilla eftersom jag skulle vara gästföreläsare på asiatiska förbundens årliga möte, och när man flyger så långt på några få dagar befinner man sig väldigt många timmar i luften.

– När jag kom hem på måndagsmorgonen upptäckte jag att det i min frånvaro hade förts någon form av debatt ”Varför har Anders gått under jorden?”. Då var det så klart självklart för mig att på tisdagen möta de journalister som hade frågor.

– Dessutom var det ju så – om jag nu minns rätt – att det var först på måndagskvällen som vi fick underlaget från Sico om bakgrunden till konflikten. Då fanns det något konkret att kommentera.

Hur ser du på att det dröjde flera dagar innan ni fick det underlaget?

– Jag har jobbat som personalchef och personaldirektör i olika bolag, och varit inblandad i många fackförhandlingar där man via olika turer försökte hitta vägar till lösning, men här var situationen den omvända.

– Annars är bojkott eller strejk det yttersta om man inte kommer överens. Här började man med det. Så när man tittar tillbaka på det med viss distans kan man konstatera att det blev något av en upp och nervänd start på den här konflikten.

När underlaget presenterades var ett genomgående tema att spelarna inte tyckte att de möttes med respekt, och att dialogen med såväl högre tjänstemän som styrelseledamöter var bristfällig.

Hur reagerade du på den kritiken?

– Vi jobbar och strävar efter att alla ska känna sig lika välkomna i vår verksamhet och vårt förbund, och när den här typen av kritik kommer blir det som två delar. Först blir man tagen av det, sedan leder det till eftertanke. Man började så klart fundera över hur det egentligen ser ut och vad har vi gjort eller inte gjort. 

– Vi kommer från en historia där vi har hanterat dam- och flickhockeyn väldigt styvmoderligt. Det finns många sådana tråkiga exempel när man nu ser tillbaka på dem i dagens ljus. Men man ska också ha klart för sig att vi är inne på en resa där dam- och tjejhockeyn växer fram och ett stort arbete görs.

– Ganska tidigt försökte jag därför förstå hur mycket av den här kritiken som handlade om historiska händelser, och hur mycket som härstammande från händelser i nutid.

– Så här i efterhand tror jag att det var en kombination av både gamla och nya händelser som kom upp till ytan.

Hur ofta har du varit på plats under damernas mästerskap?

– Jag var på plats under vårens VM. Året före var det ju inget VM, men då var jag på plats under deras OS-matcher.

– Däremot brukar jag inte ha för vana att gå in i omklädningsrummen, utan går ofta i så fall till ledarna. Det är inte något som jag brukar göra med varken Tre Kronor, Damkronorna eller juniorerna. Jag har inte tidigare sett det behovet, eller förstått att det kan finnas ett sådant önskemål. 

– Men självklart kommer jag gärna förbi och pratar med Damkronornas spelare, eller äter lunch med dem, om de skulle vilja det.

– Däremot är det inget att hymla med att jag som ordförande oftare är på olika typer av herrevenemang. Det huvudsakliga skälet till det är att det är då vi har våra officiella möten. Internationella hockeyförbundets kongress är till exempel alltid under herrarnas VM, och under Euro Hockey Tour träffas ländernas ordföranden. Det är kanske värt att fundera över varför det ser ut så.

Gör ni något från Svenska ishockeyförbundet för att driva på att jämställdhetsfrågan får högre prioritet hos Internationella ishockeyförbundet? Med tanke på ditt svar på den tidigare frågan kunde man kanske till exempel lägga kongressen under ett damernas VM?

– Vårt internationella förbund måste absolut också göra en resa, och jag tycker att det även där händer en hel del positiva saker.

– Jag har samtalat med vår ordförande (René Fasel) på det här temat. Han är inne på att vi måste satsa mycket mer på damhockey, och självklart ska Sverige vara med och driva den frågan.

I april åkte Damkronorna ur A-gruppen i VM. Vad vidtog styrelsen för åtgärder efter den historiska degraderingen?

– Man ska komma ihåg att efter OS i Pyeongchang 2018 startade vi ett arbete för att se vad vi kunde göra på både kort och lång sikt för att förbättra landslagets resultat. Med tanke på att det arbetet pågick – gruppen presenterade sina resultat och tankar efter degraderingen – sa vi i styrelsen att vi skulle invänta deras arbete.

När förhandlingarna inleddes hänvisade förbundet ofta till det avtal som ni inför den här säsongen tecknade med SDHL (svenska damhockeyligan) som ni sedan tidigare hade haft med SHL (svenska hockeyligan) när ekonomiska frågor som förlorad arbetsförtjänst och försäkringar diskuterades. Avtalet innebär att ligorna disponerar de kommersiella rättigheterna och i gengäld också ansvar för bland annat spelarnas försäkringar.

Räknade ni med att SDHL på några månader skulle kunna teckna så stora sponsorkontrakt att de hade ekonomi för det?

– När vi sitter där vi nu sitter kan man säga att vi borde ha förstått att det kunde bli svårt.

– Men vi levde med bilden att SDHL skulle kunna kommersialiseras mer och snabbare initialt än vad som har skett. Inte minst i ljuset av att många av klubbarna är framgångsrika rent kommersiellt när det gäller herrsidan.

– Men det ser naturligtvis olika ut i SDHL-klubbarna. Har man ett herrlag i SHL är kanske försäkringarna för damspelarna inte en sådan stor kostnad totalt sett. Men vi har ju lag som Göteborgs HC och SDE som inte har något SHL-lag och för dem ser det annorlunda ut.

Nu lämnar vi det som varit, och blickar framåt. Har ni vidtagit några konkreta åtgärder när det gäller både damhockeyns utveckling och för hur kommunikationen mellan förbundet och spelarna ska förbättras?

– Ja, vi har anställt Alexander Bröms (damjuniorernas förbundskapten) som elitutvecklare för damhockeyn. Dessutom har vi etablerat en elitkommitté för damhockey. I den ingår Cecilia Hager från vår styrelse, landslagschefen Olof Östblom samt Agne Bengtsson och Angelica Lindeberg från SDHL.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst, försäkringsfrågorna och bonusar var ju de frågor som Sico – spelarnas intresseorganisation – förhandlade om och som ni nu är överens om. Men spelarna var också missnöjda med reseförhållanden, antal samlingsdagar, stöttepersonal kring de olika ungdoms- och seniorlandslagen, avsaknaden av en utvecklingsplan och att de tvingas bära herrkläder när de är med landslaget.

Hur går ni vidare med de här frågorna?

– Vi har redan nu sagt att spelarna ska vara med mycket närmre i kommunikationen kring frågor som reseplanering, kläder och andra praktiska saker.

– Den nya elitkommittén ska också fungera som ett forum där spelarna kan lyfta större saker som de vill diskutera. För självklart är det viktigt att spelarna ska trivas och känna sig välkomna när de spelar i landslaget. Om de inte känner så måste frågorna upp på bordet innan det eskalerar.

– För var det något som blev väldigt tydligt under bojkotten var det hur viktigt det är med kommunikation på alla plan och åt alla håll. Hade kommunikationen fungerat hade vi inte hamnat där vi gjorde.

Var det något som blev väldigt tydligt under bojkotten var det hur viktigt det är med kommunikation på alla plan och åt alla håll. Hade kommunikationen fungerat hade vi inte hamnat där vi gjorde.

Är ni beredda att skjuta till extra ekonomiska medel om någon av de här frågorna kräver det?

– Ja, om det behovet finns.

Nu när ett landslagsavtal är undertecknat, vad ser du som den viktigaste frågan för er i styrelsen att jobba vidare med?

– När det gäller laget och spelarna kommer jag tillbaka till hur viktigt det är att kommunikationen fungerar på alla nivåer. Vår organisation måste vara duktig på att fånga upp de här sakerna, och spelarna måste vilja, våga och känna att det är välkommet att föra fram saker.

– Ser man det utvecklingsmässigt för dam- och flickhockeyn känns det jätteviktigt att vi fortsätter att öka antalet flickor i Tre Kronors hockeyskola och lyckas behålla dem och att vi på sikt får juniorserier.

– Jag tror att vi alla i framtiden vill se flera svenska spelare i SDHL. Det är ingen enkel fråga som går att lösa bara genom att säga att nu begränsar vi antalet utländska spelare utan vi måste få fram många flera duktiga tjejer. Därför känns det bra att den nya elitkommittén kan titta på den här viktiga och prioriterade frågan.

– Så det finns jättemycket att göra, därför känns det som den här händelsen i höst var ett hack i skivan. Men samtidigt har luften rensats. Det har sagts en massa saker som behövde komma ut, och nu är alla måna om att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Vad ser du att ni som organisation kan lära av det som hände?

– Nu när allt är löst är det oerhört angeläget att fundera över vad det var som ledde fram till det här. Hur kunde det gå så här långt? Vad är det som har gjort att de här frågorna inte har lyfts?

– Tommy Boustedt har därför fått i uppdrag att tillsammans med sin ledning analysera vad som har hänt både i närtid och tidigare, vad vi kan dra för slutsatser av det och vilka förändringar som måste till.

– För självklart känns det oerhört viktigt att vi lär oss av det här. Något liknande får inte hända igen på det här sättet.

Om du ska vara självkritisk, är det något du önskar att du i din ordföranderoll hade gjort eller hanterat annorlunda?

– Det går säkert att peka på olika beslut längs vägen, men det som går runt i mitt huvud är vad jag som ordförande hade kunnat göra annorlunda för att vi skulle ha lyckats fånga upp det här tidigare. Varför förstod jag inte att vi stod vid en bojkott? Varför såg jag inte att den här bubblan – eller ballongen – var så överfylld att den kunde brisera vilken sekund som helst?

– Det är frågor som jag funderar på. Även om jag i rollen som ordförande inte är nära alla frågor borde mina känselspröt registrerat det.

Läs mer: Efter strejken – Damkronorna börjar om med mental coach