Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ishockey

”Sporten jag älskade tog nästan mitt liv”

Derek Boogaard, Wade Belak och Rick Rypien dog alla under 2011.
Derek Boogaard, Wade Belak och Rick Rypien dog alla under 2011. Foto: AP/All Over Press
Tre plötsliga dödsfall inom NHL-ishockeyn i år och en gemensam nämnare: Samtliga var slagskämpar. ”Om det finns ett samband? Det kan du skriva upp. Sporten jag älskade tog nästan mitt liv”, säger Jim Thomson, tidigare slagskämpe i NHL.

Han visste inte hur han skulle göra det.

Men han ville ta sitt liv.

Pressen att varje kväll tvingas slå någon annan på käften blev för stor för Los Angeles Kings knytnävskämpe Jim Thomson.

Ett förlorat slagsmål kunde innebära att han, superstjärnan Wayne Gretzkys beskyddare, byttes ut mot någon annan.

Han avskydde det.

– Det var brutalt. Efter att ha nått NHL-drömmen var jag bara ett slag mot huvudet från att allt skulle försvinna, säger han till DN.se.

Han fann ett sätt att övervinna den växande ångesten. Han fann alkohol. Han fann droger.

– Jag kämpade mot ångesten genom att ta smärtstillande och dricka stora mängder alkohol. På matchdagen drack jag massor av kaffe och tog uppåttjack för att komma igång. Det var så jag tog bort rädslan för att slåss, säger 45-åringen som efter 121 slagsmål avslutade ishockeykarriären 1994.

Rädslan försvann. Men beroendet höll i stället på att kosta honom livet.

– Det fanns kvällar när jag sade till mig själv ”jag ska ta mitt liv”. Men jag visste bara inte hur jag skulle genomföra det. Så nära kom jag.

Hans berättelse slutade lyckligt – ”jag mår fantastiskt i dag, har inte druckit på tre år och är i bättre form än när jag spelade” – men för andra slagskämpar är livet redan över.

Derek Boogaard (28 år), Rick Rypien (27) och Wade Belak (35) dog alla mycket plötsligt under 2011, inom loppet av bara några månader.

Rypien och Belak begick självmord, Boogard dog efter ett för stort intag av alkohol och smärtstillande medel.

Att alla slogs regelbundet på ishockeyrinken är ingen tillfällighet, menar Jim Thomson.

– Om det finns ett samband? Det kan du skriva upp att det finns, säger Thomson.

Han nämner fler dödsfall i NHL – John Kordic 1992 (hjärtattack), Marc Potvin 2006 (självmord) och Bob Probert 2010 (hjärtattack) – för att stärka påståendet.

– Jag kände Kordic, Potvin, Belak och Probert. Alla hade samma historia att berätta som jag. De hatade det, de misshandlade sina kroppar och det var en mental kamp varje dag, en psykisk sjukdom om man så vill.

– Och det är därför som jag de senaste tre åren har sagt att jag vill ha bort slagsmålen, slagsmålen och våldet, från ishockeyn.

Men inte alla håller med honom. Den excentriske kanadensiske hockeyprofilen Don Cherry kallade nyligen Thomson för hycklare och menade att han nu biter den hand som en gång födde honom.

Georges Laraque, en av 00-talets mest fruktade slagskämpar, håller med. Till skillnad mot Thomson har han aldrig missbrukat vare sig alkohol eller droger.

– Om du försörjer dig på att slåss och sedan, när du har pensionerat dig, säger att det ska förbjudas, då är du en hycklare. Det är en minoritet av alla slagskämpar som känner som han, säger Laraque.

– Förr tog många slagskämpar kokain under karriären, det var ett stort problem på den tiden. Jag är ledsen, men om du tar kokain under flera år och sedan undersöker hjärnan – då kommer den att vara skadad.

Han medger att det är en extrem roll – ”det är farligt, man kan dö” – men upprepar att alla gör det av egen fri vilja. Att drabbas av ångest, menar Laraque, är inte unikt för slagskämpar.

Men koppla samman dödsfallen med rollen vill han inte.

– Om man använder alkohol och droger för att ta itu med problemen så kan det ge ett beroende som kan leda till det här. Men jag fick också ångest av att tvingas slåss varje kväll. Jag handskades bara med det på ett annat sätt.

Hur gjorde du?

– Jag gjorde väldigt mycket välgörenhetsarbete under min karriär. Jag träffade många sjuka barn och det satte perspektiv på tillvaron. Även om mitt jobb var tufft så hade de där barnen bytt plats med mig när som helst.

– Men dödsfallen som har hänt är hemska, och jag hoppas verkligen att det inte händer igen. Att vara en slagskämpe är det tuffaste jobbet som finns inom elitidrott.

En som sett problemen på nära håll är Saul Miller. Han är idrottspsykolog och har arbetat med flera NHL-lag.

– Det finns en särskild stress i att vara slagskämpe. Men de tre dödsfallen är väldigt skilda. Jag tror bara att det är ett sammanträffande.

– Boogard hade problem med beroenden. Han hade precis kommit ut ur avvänjning och det här var en dålig reaktion på det. Rypien hade en lång historia av depression och Belak förstår jag fortfarande inte. Han var väldigt glad och utåtriktad och hade fått en ny roll i en tv-show.

Miller tror att ångesten kan vara precis lika stor hos en målskytt som har svårt att göra mål.

– Jag jobbade med Markus Näslund och han var såklart en suverän målskytt. Men ändå sade han att om man inte gör mål på några matcher så undrar man om man någonsin kommer att göra det igen.

En sak är säker: Det är inte bra att bli slagen i huvudet dagligen.

Det sunda förnuftet säger det.

Robert Cantus studie bevisar det.

Han är neurokirurg vid Boston University och har undersökt 75 hjärnor från avlidna personer som har utsatts för våld mot huvudet.

Av de undersökta hjärnorna visade sig 58 – bland annat NHL-spelarna Bob Proberts, Reggie Flemings och Rick Martins – ha spår av kronisk traumatisk encefalopati (CTE), också känt som boxardemens.

CTE-skador tros leda till sämre minne och dålig impulskontroll. Dessutom skapar det en större risk att drabbas av missbruk och depression.

Det sistnämnda är oroväckande relevant när det gäller de tre döda ishockeyspelarna.

– Ja, jag ser ett potentiellt samband. Alla tre var slagskämpar och slogs mycket. Hjärntrauman som de fick under ishockeyn, i synnerhet under slagsmålen, kan ha bidragit till deras känslomässiga svårigheter, säger Robert Cantu.

Jim Thomson om studien:

– Självklart blir jag rädd. Bob Probert dog med en sjuårings hjärna på grund av alla smällar. När jag är 60, kommer jag då att vara okej eller kommer jag inte längre att känna igen mina barn?, säger Thomson.

I Sverige existerar knappt slagskämparrollen. Tur, tycker Niklas Marklund, överläkare på neurokirurgiska kliniken vid Akademiska sjukhuset.

– Det är otroligt ofta tydligt att de här människorna som drabbas av många hjärnskakningar har en ökad mängd depression. De har personlighetsförändringar och nedsatt livskvalitet. Att säkert säga att de har dött som en konsekvens av att de har slagits på isen kan jag inte. Men det är inte omöjligt, säger Marklund, som också föreläser om just idrottsskador.

Ulrika Tranaeus är idrottspsykologisk rådgivare i Stockholm och har arbetat med flera ishockeylag, både på herr- och damsidan. Hon blir orolig om det är så att slagskämparna iklär sig en roll som de inte vill ha.

– Om man tänker att de tar den rollen bara för att få vara med i laget, då kommer det aldrig att gå. Och då är det klart, då kan det hända mycket inombords. Slagskämpen har ju en extrem roll som man kanske måste ha en extrem personlighet för. Har du inte det så visar ju det sig ganska snabbt, säger Tranaeus.

Jim Thomson jobbar i dag med att undervisa barn och ungdomar hur man kan spela tufft och hårt men ändå säkert. Utan slagsmål och våldsamma tacklingar.

Om du fick gå tillbaka, hade du då hellre har varit målskytt men i lägre divisioner?

– Det var en svår fråga … men ja. Jag måste säga ja. Jag spelade några år i AHL (farmarligan) och gjorde många mål och slogs inte mycket. Jag älskade att spela på det sättet.

– Sporten jag älskar dödade mig nästan. Den tog nästan mitt liv. Jag skulle ha njutit så mycket mer om jag hade koncentrerat mig på målskyttet.

Han vill ha bort slagskämparna, men ryser inför tanken på vad som kanske krävs för att det ska bli verklighet.

– Jag tror inte att vi är klara med de här dödsfallen. Vi pratar om att man måste ta bort tacklingar mot huvudet, men gör ingenting mot slagsmål. Måste det till att någon dör på isen, är det vad som behövs?

Grafik

Fakta:Depression och CTE i NHL

Exempel på ishockeyspelare i NHL som har varit deprimerade eller hos vilka CTE har konstaterats:

• Reg ”Reggie” Fleming, dog i juli 2009, 73 år gammal: Fleming var under karriären känd både som slagskämpe och målskytt. Den förste från NHL som konstaterades ha CTE.

• Bob Probert, dog i juli 2010, 45 år gammal: Stora drogproblem, dog av en hjärtattack när han var ute och fiskade. Hade CTE.

• Rick Martin, dog i mars 2011, 59 år gammal: Den förste icke-slagskämpen som konstaterades ha CTE.

• Rick Rypien, dog i augusti 2011, 27 år gammal: Winnipeg Jets-centern begick självmord. Kämpade med depression i tio år.

• Derek Boogaard, dog i maj 2011, 28 år gammal: New York Rangers-spelaren dog efter att ha intagit för stor mängd alkohol och smärtstillande medel.

• Wade Belak, dog i augusti 2011, 35 år gammal: Hängde sig själv. Belak, känd som en glad och utåtriktad kille, åt antidepressiva medel i flera år.

Källa: Cbc.ca, bu.edu/cste, AP.