Svårt att bojkotta VM i Vitryssland

Vitryssland brukar kallas Europas sista diktatur, och för många är det stötande att landet ska få arrangera hockey-VM 2014, inte minst med tanke på att den hårdföre presidenten Alexander Lukasjenko älskar ishockey.

De sanktioner som EU infört mot Vitryssland är, med undantag för ett vapenembargo, riktade mot presidenten och hans närmaste omgivning. Det ligger helt i linje med den internationella trenden att försöka få sanktionerna att svida hos dem som bär ansvaret i stället för att drabba en oskyldig civilbefolkning. Därav EU:s fokus på ishockeyn i detta fall.

EU-parlamentet antog för en knapp månad sedan en resolution där man ”uppmanar EU-medlemsstaternas nationella ishockeyförbund och alla andra demokratiska länder att eftertryckligen uppmana Internationella ishockeyförbundet att ... ompröva sitt tidigare beslut och överväga att låta ett annat land än Vitryssland stå som värd för 2014 års världsmästerskap i ishockey.”

Det är rättsligt sett ett till intet förpliktigande beslut – makten över utrikespolitiken inom EU ligger hos Ministerrådet, som nyligen uttalade att ”EU kommer att hålla internationella och nationella ishockeyorganisationer informerade om vår djupa oro för den bristande respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer i Vitryssland.”

Det uttalandet må vara vad som på diplomatspråk kallas ”skarpt”, men inte heller det har någon rättslig betydelse.

Det enda som i laglig mening kan stoppa mästerskapet är ett beslut i FN:s säkerhetsråd, vilket får anses vara helt uteslutet i detta fall, eller att ministerrådet fattar ett formellt beslut.

– Ministerrådet kan fatta ett politiskt bindande beslut som i så fall blir ett förbud för EU-medborgare att åka till Vitryssland. Om Ministerrådet skulle fatta ett beslut om att ingen får åka så skulle Sverige säkert se det som bindande, förklarar Pål Wrange som är docent i folkrätt vid Stockholms universitet.

Ingen tror dock att ett sådant beslut kommer. Karin Mattsson Weijber, ordförande i Riksidrottsstyrelsen, säger exempelvis att det vore ”exceptionellt” i fall politiker blandade sig i enskilda idrottsevenemang.

Bollen, eller snarare pucken, ligger därför hos Internationella ishockeyförbundet. Vitrysslands värdskap kommer att diskuteras vid kongressen, dock ej under rubriken ”eventuell flytt av VM”. Samtidigt upplyser förbundet i ett dokument om att politiska överväganden enligt dess stadgar inte ska spela in vid valet av spelorter.

Det är således idrottsrörelsen som suveränt ska avgöra var och hur idrottsutbytet ska ske (med undantag för länder som är utsatta för exempelvis FN-sanktioner). Allt annat skulle strida mot principen att nationella idrottsförbund ska stå fria från nationell politisk inblandning.

Frågan är då hur den svenska idrottsrörelsen ser på utbyte med tvivelaktiga regimer.

– Som grundprincip gäller att vi fullföljer alla internationella åtaganden, det kan gälla en turnering eller en match mot ett visst land såvida det inte finns sanktioner mot landet från FN eller EU eller att UD utfärdat rekommendationer när det gäller exempelvis säkerheten, säger Mattsson Weijber.

– Vi gör inga egna säkerhetsbedömningar och inte heller när det gäller politisk lämplighet, fortsätter hon.

Den olympiska rörelsen har erfarenhet av internationella bojkotter, bland annat 1980 och 1984. Då var det regeringar som fattade besluten, men sedan dess har internationella olympiska kommittén ändrat reglerna. Det land som uteblir avstängs även från nästkommande OS.

– Det är för att undvika att regeringar tar över och blandar sig i. De nationella förbunden är fristående, och vi är inte tvungna att följa ett regeringsbeslut om bojkott. Vi kan åka ändå. Det enda som kan stoppa oss är sanktioner från FN, men då blir det ju inga spel, säger Gunilla Lindberg, som är generalsekreterare i Sveriges olympiska kommitté.

Bojkotter tycks rent allmänt stå lågt i kurs inom den svenska idrottsrörelsen. Weijber Mattsson talar om att tron på bojkotter spelat ut sin roll. Det är bättre att delta och att då bidra till öppenhet och till ökad medvetenhet om situationen i landet, menar hon. Svenska fäktförbundets ordförande Lars Liljegren är mer konkret i sin kritik.

– Jag blev störd när politikerna talade om att bojkotta OS i Peking samtidigt som de själva åkte i skytteltrafik till Kina. När de inte vågar själva lägger de ansvaret på idrottsrörelsen, säger han.