Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Jenny Rissveds: ”Medicinen fick mig att känna mig som mig själv igen”

Hur lever man som elitidrottare efter att ha varit igenom en djup depression? 

Cyklisten Jenny Rissveds vill vinna OS igen, men må bra den här gången.

– Det är en hårfin gräns mellan vad som är hälsosamt och inte i den här världen, säger hon.

Jenny Rissveds håller på att sluta med sin antidepressiva medicin. Det är lite läskigt, men också en del av att hon nu kan konstatera:

– Jag är inte sjuk längre.

Hon har tagit antidepressiva sedan förra våren, och har varit uppe på ganska höga doser, säger hon. Då är det extra viktigt att fasa ut medicinen långsamt, och det började redan i vintras.

– Jag mår bra nu. Det är såklart att det går upp och ner, men det gör det för alla. Det är det jag jobbar med just nu. Just nu mår jag bra, och står på en stabil grund. Sedan kommer jag att ha svackor som alla andra, men jag blir väl lite mer rädd för det nu än jag var innan, jag reagerar starkare på det nu, jag blir mer orolig. Det är det jag jobbar på nu, att bara finna mig i att det går upp och ner. 

Vi ses på ett kafé i Hammarby Sjöstad i Stockholm, i hennes nya kvarter. Faludottern har blivit kär, förklarar hon, och bor mest här hos pojkvännen numera.

Hur är det att ta medicin som påverkar hur hjärnan fungerar?

– I början kände jag faktiskt effekt av det. En dag kunde jag vakna på morgonen, och jag ville inte gå upp ur sängen, jag ville bara låta rullgardinen vara nere för att det är som att då finns jag inte, då kan jag vara där i min lilla värld. Sedan går jag upp, tar dagens dos, och så efter en halvtimme känner jag av effekten av det. Det är som att någonting släpper, jag blir mig själv igen. För den där depressiva sidan är någonting som jag, och jag tror generellt när man är i en sådan situation, det är ingen sida du vill ha att göra med, för det är inte du. Det var egentligen det jag kände tydligast när jag började med medicinen, att jag blev mig själv igen. 

Nu känner hon att det är dags att gå tillbaka till jobbet, vilket för henne innebär träning och tävling i världseliten.

– När kroppen ställer in sig på den medicin och den dos som man är inställd på, då flyter det på som vanligt, liksom. Och det har blivit en trygghet för mig. Nu när jag skulle ta beslutet, att nu är det dags att sluta med medicinen och börja leva på egen hand så att säga, då är det nästan lite läskigt för hur det ska bli, för det har varit en trygghet, att man har ett litet skydd. Men det är bara att fejsa, och ta sig an det helt enkelt, så får man se vad som händer längs med vägen. Om det är för tidigt att fasa ut medicinen, då får det vara så, då får man köra ett tag till, för när man är väldigt sjuk så behöver man medicin för att bli frisk. I det här fallet så behöver du faktiskt medicin för att överleva.

Hon tog OS-guld för två år sedan, trots att hon fortfarande tävlade med dispens i världscupen eftersom hon tillhörde U23-kategorin. Nu beskriver hon OS-året som sin värsta sjukdomsperiod. 

Studier som har gjorts internationellt pekar mot att mental ohälsa är lika vanligt bland elitidrottare som i den övriga befolkningen. Bland de intervjuade i en uppsats från Umeå universitet förra året var depression och överträning fenomen som ofta överlappade, och idrottarna uttryckte en obenägenhet att söka hjälp. Men det gjorde Jenny Rissveds, till slut.

Efter två år, en sjukdomsperiod och en återhämtningsperiod, vill hon nu komma tillbaka till världscupen i vår och försöka bli bäst i världen på att cykla mountainbike igen. Hon tänker göra det på ett annat sätt än förut.

– Det är en hårfin gräns mellan vad som är hälsosamt och inte i den här världen. Jag tror att mörkertalet är väldigt stort. Säg att hälften av alla som håller på mår dåligt, då är det någonting som inte står rätt till. Och det har varit fint att se, att jag är mer öppen för livet utanför elitidrottslivet nu. Det är det som styr, och sedan går jag in i elitidrottslivet, men det är inte det som är grunden i mig, säger hon.

Förälskelsen är en sak som har lett till ett annat liv.

– Genom att spendera väldigt mycket tid med en människa som man tycker om, så kommer jag ur den här bubblan som jag har varit i, och som inte har varit så hälsosam. 

Året efter OS gjorde hon tre tävlingar, i år har hon kört en. Tio veckor före sommarens SM bestämde hon sig för att hon ville testa att jobba igen. Hon vann överlägset, men säger att hon hade varit lika glad oavsett placering. Poängen var att se om hon kunde leva som elitidrottare i tio veckor. Det klarade hon.

– Om man kommer in i det tänket, att du alltid gör det du kan efter dagens förutsättningar, då blir du inte besviken. Det kan låta klyschigt och allt vad det är, och folk tror inte på en när man säger så, men det är faktiskt så. Och det är väldigt skönt, att slippa bli besviken på sig själv.

Strategin för att komma tillbaka är att starta ett eget team istället för att skriva på för ett etablerat proffslag. Managern Johan Elliott som hon träffade efter OS håller på och letar sponsorer.

Att du vill ha ett eget team nu, hur mycket har det att göra med att du har varit sjuk?

– Mycket. Det är ingen som förväntar sig någonting av mig. Jag har utvecklats väldigt mycket som person senaste året, mycket tack vare att jag har varit sjuk. Och att gå tillbaka till exakt samma arbetsplats och samma arbetssituation som det var innan du var sjuk, det känns inte rätt i magen. Nej, jag tror att jag behöver det här, en förändring och att jag får börja om från noll, den jag är nu och det som jag tycker är viktigt nu.

Planen är att hon ska vara teamets enda åkare, åtminstone första året.

– Jag har alltid haft ett behov av att bestämma litegrand, ett kontrollbehov. Och jag känner att jag vill ha kontrollen själv. Då känner jag mig som mest trygg. Jag slipper passa in i någon annans koncept eller idéer.

Hon vill ha med sig tre personer ut på tävlingar: en massör och kock, en mekaniker som kan ta hand om allt som har med materialet att göra, och så någon som kan sköta det övergripande, hålla koll på nummerlappar, chip, gå på åkarmöten.

– Jag vill på något sätt avdramatisera det hela lite grand. Tillbaka till tiden när jag och pappa åkte på tävlingar och all press kunde släppa, jag var bara där för att jag ville cykla och ha kul. Men jag vet att det aldrig kommer att bli så. Eftersom jag har gjort bra resultat, och jag är någon i den här världen, cykelvärlden. Så jag får lära mig att förhålla mig till det, men samtidigt komma tillbaka till det här med glädjen.

Jenny Rissveds konstaterar att elitidrott inte handlar om hälsa, utan har andra syften. Nu ska hon ge sig in i den världen igen, och hon har tydliga tankar om hur ekvationen mellan glädje och resultat ska gå ihop.

– Jag vill vinna. Jag är väldigt tävlingsinriktad, men jag står på en helt annan grund i dag. Att 2016 då jag faktiskt mådde väldigt dåligt blev min resultatmässigt bästa säsong i karriären, det säger ganska mycket för mig. För då tänker jag såhär, att jag har lärt mig väldigt mycket av det här, jag vill fokusera på mig själv i första hand, mitt välmående. Hur bra kan det gå då? Om jag mår bra samtidigt som jag tävlar?

Hon har tid på sig. Att bygga upp sig till nästa säsong, och till nästa OS, 2020.

– Jag vill köra OS, absolut. Men jag vet inte, allt är så ovisst, även för mig. Jag kan inte säga mer än någon annan egentligen. Det enda jag vet är att jag tränar för att jag ska hålla, och vill optimera det jag inte har lyckats optimera tidigare. Jag vill såklart vinna OS igen. Sedan om det blir 2020 eller 2024 eller ännu senare, det vet jag inte. Men jag vill köra några OS till i alla fall.

Hur långt kommer hon att gå?

– Kroppen kommer jag att driva, och testa gränser och tänja på gränser, för det måste jag om jag vill bli bäst i världen igen. Men jag kommer att ta signalerna på allvar. Säg att jag har en hälsena som skaver, då kommer jag inte att köra löpintervaller de närmsta veckorna. Det hade jag gjort förut, då hade jag bara nött på. Men fokuset som jag vill ha framöver är att mitt huvud ska fungera. Och de gränserna kommer jag inte att tänja på.

Läs mer: Jenny Rissveds: ”Sluta kommentera min kropp”

Förre NHL-spelaren: ”Tystnaden om psykisk ohälsa skadar oss”

Thörnblad efter utmattningsdepressionen: ”Trodde jag var odödlig – blir aldrig 100 procent igen”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.