Scen 1: En tvåårig Tiger Woods i en tv-studio 1978 med pappa Earl och med bland andra komikerlegendaren Bob Hope. Tigers fantastiska swing skall visas upp. Stor succé. Hela Amerikas lilla älskling.

Scen 2: En spillra av Tiger Woods, drogad, filmad, i handfängsel, i en cell i Palm Beach, Florida.

Filmarna Matthew Heideman & Matthew Hamachek vet hur man klipper effektivt i sin nya HBO-dokumentär i två delar: ”Tiger”, med underrubriken ”The rise. The fall. The Return.”

Effektivt? Ja. Särskilt snyggt? Nej.

Effektsökeriet tar tyvärr död på delar av en dokumentär som annars är ganska helgjuten, heltäckande och som innehåller många intressanta röster och bilder. Heideman och Hamachek ser det självklara och nödvändiga i just det materialet, det skandalösa och skabrösa, det som National Enquirer ägnat åratal av spioneri och övervakning för att plocka fram – i stället borde de givetvis ha litat till de röster som de har och den fantastiska historia som breds ut framför dem.

Det är inte nödvändigt att visa de där förnedrande bilderna igen, dels har de flesta av oss tyvärr redan sett dem, dels är de (fortfarande) djupt integritetskränkande och mycket obehagliga. Det är en svårt sjuk människa i djup kris, vi brukar inte lämna ut dem på det sättet. Aldrig. Filmarna behöver dessutom inte bilderna för att berätta sin historia, de behövs bara för att kränga – i slutänden är det bara Heideman & Hamachek som säljer ut sig själva.

Det är otroligt synd.

Historien om hur Tiger Woods pappa Earl driver sin son med militär precision och disciplin har vi annars inte tidigare fått berättad med sådan nit och insikt som vi får här. Pappa Earl såg inte bara världens främste och världens förste svarte golfetta framför sig, han såg på allvar en Messias i sin son, en Gandhi, en Nelson Mandela. Och Tiger Woods golfkarriär, från de tre första raka världsmästartitlarna för amatörer, till 2008-2009 års Tiger Woods-golf, som den aldrig spelats tidigare, är idrottshistoria i dimensionen en på biljonen.

Till och med den helt oinsatte tittaren förstår intuitivt hans storhet, men också hans komplexitet, och inte minst: Den monumentala press han utsätts för, han går inte en meter utan att bli fotograferad, förföljd, ifrågasatt. När han inleder sin karriär i mitten av 90-talet finns det fortfarande golfbanor som svarta inte har tillträde till.

Han drar in miljarder, han gifter sig, han får barn – hans knän tar stryk, han spelar med brutet ben, han dövar och bedövar sig med ett dubbelliv som avslöjas mer eller mindre i realtid och i livesändningar. Äktenskapet kraschar, Tiger Woods kraschar, ryggen krackelerar. Man skulle kunna säga att han reser sig på nio, men det är ju inte alls sant.

Att han reser sig över huvud taget ser ut som ett mirakel. Han tar sig knappt upp ur sängen, kommer knappt ur stolen, går med stora svårigheter – han genomgår flera ryggoperationer. Frågan är om han ens kommer ut på en motionsrunda någonsin igen.

2019 kommer han till start i US Masters – och vinner.

Det är historia av det mer ofattbara slaget. Och den här Tiger Woods-dokumentären har sina stora förtjänster när den seriöst letar sig inåt idrottsgåtan Tiger Woods. Fenomenet. Tillståndet i Amerika. Rasismen.

Återigen: Varför filmarna ser sig tvingade att använda National Enquirers spionfilmer från när de är ute och letar efter tamponger efter påstådda älskarinnor till Tiger Woods ter sig obegripligt med tanke på filmarnas i övrigt höga ambitioner. Begriper det bara inte.

Jag är kluven – och jag är samtidigt fastnitad av det jag ser, och det jag hör och allt jag känner. Och det är mycket känslor.

Dokumentären ”Tiger” har premiär på HBO Nordic 11 januari.

Läs fler sport i tv-krönikor av Johan Croneman:

Vad händer med idrotten när vissa fått vaccin men andra inte?

Hur kommer man in under skinnet på Glenn Hysén?

De som grät över italiensk cynism kunde snyfta så mycket de ville