Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-croneman-det-varsta-med-holmgrens-tuppjuck-ar-att-andra-tar-efter/

Sport

Johan Croneman: Det värsta med Holmgrens tuppjuck är att andra tar efter

Niklas Holmgrens stil att ta i rejält när det hettar till i de matcher han kommenterar faller inte DN:s sport i tv-krönikör Johan Croneman i smaken. Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån

Viasatkommentatorn Niklas Holmgrens sätt att visa känslor när han kommenterar överskrider alla gränser, anser DN:s sport i tv-krönikör Johan Croneman och fortsätter: ”Värst är väl att så många av hans kollegor med tiden börjat tävla mot just honom i att ’visa känslor’”.

Rätta artikel

Veckans mäktigaste tv var givetvis de bägge två helt osannolika Champions League-semifinalerna, om än på gränsen till fullständigt sönderpratade av Viasats oupphörliga malande, monotona, matchanalyser. Bortsett Lars Lagerbäcks orakelmässiga uppenbarelse, givetvis. Och så fint han vågar gå emot gängse uppfattningar, och inte så sällan knäpper han dessutom småpojkarna bredvid på näsan.

Man kan också rätt tydligt se på hur han ibland bara vill sätta en kudde för ansiktet när några av kollegorna så uppenbarligen inte har en susning om vad de pratar om.  

I kommentatorshytten fick givetvis Niklas Holmgren som vanligt tuppjuck, och överskred alla gränser (det innebär inte att han är en intressant gränsöverskridare). Värst är väl att så många av hans kollegor med tiden börjat tävla mot just honom i att ”visa känslor”.

SVT spelade dagarna efter upp ett klassiskt Arne Hegerfors-referat från någon högdramatisk VM-final i hockey, där Arne bara en aningens går upp i falsett – och omedelbart efteråt säger: ”Förlåt om jag vrålade.”

Nu tycker många tittare och läsare att Niklas Holmgren blivit något av en klassiker just på grund utav sin ”härliga spontanitet”, att det blivit både lite av hans kännemärke och varumärke, och i det ligger säkert en del av sanningen till varför han fortfarande är kvar i branschen.

Hans utbrott är säkert ett litet klickmonster, och kollegor ser givetvis hur den typen av radiopratande just nu snabbt blir lite kult på sociala medier – och småängsliga mediechefer är aldrig svårövertalade. Nej, jag för ingen personkampanj mot Niklas Holmgren, han är säkerligen en trevlig prick, men gör han så stort anspråk på uppmärksamhet som han gör så anländer den givetvis i alla former. Även som upprepad kritik.

Han är en stor pojke och måste förstå att det handlar om yrke och offentlighet.

SVT sände sitt första hockey-VM-magasin dan före dan i torsdags och man kan väl bara konstatera att det var business as usual. Låg ordvitsstatus i inslag som ”Puckat & klart”, många självklarheter som skall kavlas ut, nya experter som skall skolas in.

De har ju haft ett helt eget tuppjuck över att VM nu äntligen har ”kommit hem” till SVT efter 32 år i landsflykt – jag tycker det är bra att VM-hockeyn, och andra stora mästerskap, kan ses av så många svenskar som möjligt, men någon redaktionell kvalitetsgaranti är det absolut inte numera. Den självgodheten går fortfarande en del SVT-medarbetare omkring med, en slags hybris som de inte har någon som helst anledning att försöka självlysa med.

Vi får se vad nyförvärv som Staffan Kronwall och Roger Rönnberg har att tillföra, på premiärdagen såg det såsigt och segt ut. Kan de verkligen tala ur skägget så småningom?

I bästa fall är Roger Rönnberg en Lasse Lagerbäck i miniatyr, i värsta fall en journalistisk fälla: Varför väljer man just förbundskaptenens polare och före detta arbetskamrat för att analysera och eventuellt kritisera spelet, planen, idéerna? Är just en god vän den mest lämpade för jobbet?

Uppseendeväckande märkligt.

Sportjournalistiken lider kollektivt av intressekonflikter, pengar, polare och politik, att public service hjälper till att odla den här typen av förvillelser är svårsmält. Intressant att veta hur de tänkt.

André Pops ser ut som en klippa när han ser som bäst ut (och när han får andas ut mellan uppdragen), och är det bara jag som tycker att han förhåller sig betydligt mer kritisk till sitt uppdrag nu än för bara några år sedan? Språkligt är han närmast perfekt, alla vi som sysslar med att skriva eller tala i offentligheten vet hur lätt det är att säga fel, skriva fel, slinta, sluddra, bli otydlig (jag använde i veckan i en krönika det geniala uttrycket ”kvinnliga änkor…”).

Man måste vara hård mot sig själv när man inte ens fixar det lättaste. Och i SVT-sändningar är det till exempel inte okej att säga (ingen nämnd, ingen glömd) att någon måste ”axla stor förväntan”. Händer lite för ofta i sportsammanhang att språket blir ett mischmasch. SVT måste som folkbildare gå i bräschen och hålla fanan högst.

Läs fler krönikor av Johan Croneman:

Varför blev rättvisan så otroligt viktig just 2019? 

Erik Nivas oavbrutna monologer är usel tv 

Tittarna borde organisera sig för sport i fri-tv