Det är mycket gammal skåpmat visserligen, och här finns inte en enda originell eller ny vinkel, men upphovsmakarna kan ju tacka sin lyckliga stjärna för att vi både är svältfödda på, och inte särskilt sparsmakade när det gäller den här typen av reportage.

Jan-Ove Waldner, Mats Wilander, Peter Forsberg – och Magnus Hedman.

Jag älskar allt om J-O Waldner, och jag håller honom också som den absolut störste idrottssvensken någonsin.

Mats Wilanders match mot Ivan Lendl i US Open-finalen 1988 är kanske det starkaste sportögonblick jag upplevt på tv någonsin. Och i backspegeln: Mats Strandbergs makalösa radioreferat från matchen. Det är också ett mästerligt stycke i sig.

(Vem gör förresten dokumentären om Mats Strandberg?!)

Peter ”Foppa” Forsberg sammanfattade hela sitt hockeyliv i den där straffen i OS-finalen i Lillehammer 1994. Trots att han faktiskt hade hela karriären framför sig. Titta på alla de stora, i alla sporter: De kan vara snabbast, de mest tekniska, de starkaste, de mest uthålliga – men det är den unika spelförståelsen som gör dem till legender, världsettor, oförglömliga.

Waldner, Wilander och Forsberg hade alla tre en blick och en speluppfattning som slog omvärlden med häpnad.

Varför man gjort en dokumentär om Magnus Hedman i samma andetag som Foppa, Waldner & Wilander är givetvis helt obegripligt.

Han stod i mål i Coventry, 1997–2002.

Jag har inget direkt ont att säga om Magnus Hedman – men helt ärligt inget särskilt gott heller.

Tar han sig in på en tiobästalista över de bästa svenska målvakterna genom tiderna? Vad tror ni…?

Men något kittlande (för alla) skulle väl Kanal 5 & Dplay ha att locka med. Och Magnus Hedman har ju både en kärlekshistoria som valsat runt i kändispressen (Magdalena Graaf) och en beroendeberättelse som trängts i skandaltidningarna, uppenbarligen värd att tryffera sin karriär med – i den här dokumentären berättar han dessutom om ett sexuellt utnyttjande i ungdomen som kom att prägla både uppväxt och livet som vuxen.

TV-bilderna med den unge Forsberg, den unge Wilander och den unge Waldner kan man se hur hur många gånger som helst – särskilt den unge Waldner som sagt.

Som sextonåring, mot Äpplet, i EM-final.

Mats Wilander som 17-åring i final i Franska öppna.

Vem glömmer Foppas utbrott på domaren Börje Johansson efter Modos finalförlust 1994?

Det är både tv-historia och idrottshistoria. Av bästa sorten.

Den svenska sportdokumentären är fortfarande helt underutvecklad, och jag tror först den kan bli att räkna med om mer etablerade filmare och regissörer förstår värdet i detta berättande. Filmregissören Henrik Georgsson kunde både göra ”Bron” och ”Bragden” (om när Sverige rev den kinesiska pingismuren), flera än han borde ge sig på att dubblera.

Under jul- och nyårshelgerna blir vi pepprade av sportsändningar; varenda snedspark i Premier League direktsänds, JVM i hockey bjuder på rubbet, fullt ställ i SHL och hockeyallsvenskan, och givetvis Tour de ski – mot en mindre avgift kan du nu till och med streama hela bandyallsvenskan.

Blir själv alltmer biten, och intresserad av NFL och det kommande slutspelet som leder fram till Super Bowl. ”NFL Redzone” på Viaplay  är fantastisk bra tv, särskilt för oss som så sakteliga försöker lära oss vad det går ut på – och hitta ett favoritlag (man dateras upp om samtliga pågående matcher i NFL).

Jag börjar äntligen förstå något av det taktiska spelet, och skönheten och snabbheten och intelligensen bakom de vackraste och effektivaste spelkombinationerna. Det tog också tid för mig att riktigt förstå att man kanske inte helt ut förstår USA, eller amerikanarna, utan att förstå till exempel baseball och amerikansk fotboll.

Och omvänt: Kan en amerikan verkligen förstå Europa innan hen fattar vad (riktig) fotboll är för något?

Läs fler krönikor av Johan Croneman här.