Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-07 18:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-croneman-herrarnas-handbollsmasterskap-ar-sport-for-riktiga-man/

SPORT | KRÖNIKA

Johan Croneman: Herrarnas handbollsmästerskap är sport för riktiga män

Jim Gottfridsson springer in på planen inför Sveriges VM-premiär mot Brasilien.
Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån

DN:s sport-i-tv-krönikör Johan Croneman ser handbolls-VM på tv, fascineras av Jim Gottfridsson och av kontrasten mellan handbolls- och fotbollsspelare. ”Fotbollsspelare på toppnivå tillbringar lika mycket tid hos frisören och tatueraren som på träningsplan. Ja, på ett ungefär, alltså. Handbollsspelare är handbollsspelare och de älskar att spela handboll”, skriver han.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Jim Gottfridsson. Är han svensk eller är han svensk? Från Ystad, skåning, lite rödlätt, handbollsspelare, brusar upp – gnäller aldrig.

Vi vill ju i alla fall gärna tro det. Om det finns något vikingablod kvar i oss så har Jim Gottfridsson fått en rätt stor dos för egen del. Det är så en modern svensk viking ser ut och beter sig. ”För hela ditt jävla liv. Håll han i ryggen.”

Nu sitter man fan i mig och längtar efter en svensk timeout så man får höra vad han har att säga. Man begriper kanske inte vad en ”dansk höger” och en ”tysk vänster” betyder, men det har vi ju Claes Hellgren till att berätta. Handbolls-VM är roligare än fotbolls-VM.

Jag tror att alla landslag, vilket som helst, skulle vinna ett mästerskap med en Jim Gottfridsson i laget. Man vinner i alla fall ingenting utan en Jim Gottfridsson i laget.

Nu är han visserligen också formellt utsedd till världens bästa handbollsspelare 2022, men det skiter vi uppriktigt sagt i (kul för honom, givetvis). Han är ändå vår Jim. Vår Gottfrid. Det sägs att han har två smeknamn: Gud och Gotte. Gud är lite löjeväckande i sportsammanhang, vad nu än ”den långe” säger.

De flesta av oss älskar några eller flera av våra gamla hjältar, många älskar Zlatan, Nacka, Nordahl, Seger, Stisse, Tumba, Lidström, Forsberg, Salming. Staffan Olsson, Isabelle Gulldén, Magnus Wislander, Stefan Lövgren.

Ja, de flesta av oss älskar i alla fall någon av dem – men alla älskar Jim Gottfridsson.

Handboll har egentligen aldrig blivit en storstadssport, även om det kommit mästare från både Stockholm, Göteborg och Malmö. Handboll är fortfarande, och i stor utsträckning Halmstad, Kristianstad, Ystad, Lund, Eskilstuna, Alingsås, Skövde etc etc. Jag har länge haft känslan av att uppställningen bakom ett handbollslandslag alltid varit något extra – och särskilt under senaste decennierna.

Det tål att upprepas: Handbollsspelare filmar mycket sällan, ligger aldrig kvar och rullar sig på marken såvida de inte brutit minst ett ben på minst två ställen, omringar inte domarna och protesterar vid exakt varje domslut.

Det är en stenhård sport som spelas av stenhårda typer.

Jag vet, jag har kompisar som älskar sport men som aldrig förstått handboll. De delar fortfarande farsans 60-talsanalys av sporten: ”Men de springer ju bara fram och tillbaka och ställer upp först framför det ena målet, sedan framför det andra, sen tillbaka igen, och så pågår det i 60 minuter och det blir mål i varje anfall.”

Pappa var inte så mycket för nyanser, om man säger, och han gillade egentligen bara fotboll, speedway och boxning. Handboll var rent av lite lalligt, lite av en ”tjejsport”. Förresten, första gången farsan verkade uppskatta handboll åtminstone pyttelite var när två meter långe Björn ”Lurch” Andersson spelade. Av någon anledning piggade det upp farsan. Kanske för att ”Lurch” också var lite viking?

Handbollen tycks också främja och odla och kanske framför allt tillåta originalitet och starka personligheter, och får ändå fram helt otroliga lagspelare och stora lag. De flesta, eller många, i landslaget spelar eller har spelat i stora klubbar ute i Europa, ändå är de inte impregnerade av medieträning och återhållsamhet. Jämför med fotbollsspelarna. Får de en fråga måste de omedelbart kasta sig på telefon och ringa agenten för att ta reda på vad de får och inte får säga.

Ta bara en sådan sak som frisyrer och tatueringar, jämför handbollsspelare med fotbollsspelare!? Fotbollsspelare på toppnivå tillbringar lika mycket tid hos frisören och tatueraren som på träningsplan. Ja, på ett ungefär, alltså.

Handbollsspelare är handbollsspelare och de älskar att spela handboll.

Rasa på bäst ni vill: Herrarnas handbollsmästerskap är sport för riktiga män.

Läs fler sport-i-tv-krönikor av Johan Croneman:

Det blöder och glöder i EM-dokumentären ”För hela ditt jävla liv”

Berättelsen om gångarens smärta stannar kvar

Stenmark fortsätter spela sitt eget spel