Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 02:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-croneman-jag-ser-faktiskt-fram-emot-tv-sanda-matcher-utan-publik/

Sport

Johan Croneman: Jag ser faktiskt fram emot tv-sända matcher utan publik

Lördagens derby mellan Borussia Dortmund och Schalke 04 ska spelas utan publik, precis som alla andra matcher i Bundesliga. Trots det ser DN:s Johan Croneman fram emot den tyska fotbollsstarten.
Lördagens derby mellan Borussia Dortmund och Schalke 04 ska spelas utan publik, precis som alla andra matcher i Bundesliga. Trots det ser DN:s Johan Croneman fram emot den tyska fotbollsstarten. Foto: Ralf Ibing/dpa

Det ska bli intressant att se hur Bundesliga hanterar spel i helgen, tyska politiker förstår, och vet, vilken massrörelse det är, hur stor i synnerhet fotbollen är, på många olika plan, skriver DN:s sport i tv-krönikör och vädjar till Folkhälsomyndigheten att ge svensk idrott lite rörelseutrymme.  

När kanalsimmaren Malte Lindeman försökte sig på att korsa Djurgårdsbrunnskanalen låg hans följebåt i vägen. Han kunde inte simma under båten, han kunde inte kliva över båten och han kunde inte simma runt, på sidan.

”Så vad gjorde ni då?” ”Jag fick simma under båten.” ”Men det kunde ni ju inte?” ”Ja, vad fan skulle jag göra?”

Svensk (och europeisk) fotboll befinner sig i samma dilemma som Malte Lindeman. Det går definitivt inte att spela med publik, det går inte att spela seriöst utan publik (enligt de flesta) och det blir absurt att spela med utvald, glest utplacerad publik.

Så vad gör vi då? Vi spelar utan publik. Men det kan vi ju inte? Ja, vad fan ska vi göra?

Jag skrev själv för några veckor sedan om att fotboll utan publik är en annan sport, men vi ska ju samtidigt ta i beaktande att det så sent som under 80- och 90-talen spelades fotboll i Sverige med publiksnitt på några ynka tusen. Sämsta publiksiffran någonsin i allsvenskan är från Holmsund–Gais 1967, 137 åskådare. Och Dalkurd snittade häromåret på 1.000 personer per match.

Och det har spelats fotboll i Europa under betydligt svårare förhållanden.

Bara några veckor före krigsslutet, den 23 april 1944, spelades det till exempel derby i det sönderbombade Tyskland, Bayern München mötte 1860 München. Jo, visst, ett extremt undantag, men vi är inte de första i världshistorien att genomgå en allvarlig kris – och just nu känns det plötsligt lite larvigt att som Hasse Backe stå i ”Fotbollslabbet” och gnälla över att ”spel utan publik är som att spela träningsmatcher i La Manga”.

Lika patetiskt som när jag själv (enligt skadeglada sporthatande mejlare) i förra veckan grät krokodiltårar över att det inte längre fanns någon sport på tv.

Kanske har de en poäng där – är det inte bara att gilla läget, kavla upp ärmarna och göra det bästa av situationen? Nu kan vi verkligen inte spela med publik, tänker vi sitta och sura över detta tills nästa år och se åtminstone svensk fotboll falla i småbitar efter det att minst hälften av elitklubbarna gått i konkurs? Är det inte dags att rädda det som räddas kan?

Vad finns det annars att spela om, och för, nästa år? Hur mycket folk kommer för att se fyra-fem överlevande storstadslag möta varandra i en Kortsvenska över åtta matcher?

Jag ser faktiskt fram emot tv-sända matcher nu, utan publik. Det ska bli intressant att se hur Bundesliga hanterar spel i helgen i både första- och andradivisionen. Äntligen börjar det röra på sig.

I utmärkta Studio Ett i P1 uppmärksammade man i veckan att den tyska fotbollen drar i gång i helgen och det inte utan viss kollektiv förvåning. Varför tyckte tyska politiker med Angela Merkel i spetsen att det var så viktigt med just fotbollen? Näst intill obegripligt. Djupa veck, över bekymrade pannor.

Fotbollen och idrotten underskattas, som vanligt, av alla andra förutom sportjournalisterna. Men tyska politiker förstår, och vet, vilken massrörelse det är, hur stor i synnerhet fotbollen är, på många olika plan. Och det är inte bara en del i en strategi att ge skådespel och bröd till folket. Det är både en folkrörelse och en storskalig industri.

Inte för att den balansen fungerar perfekt (långt därifrån), men i de flesta europeiska länder har den åtminstone i perioder haft en rent livsuppehållande funktion. Samhällskroppen kan också bli deprimerad, depressionen är sannerligen inte bara ekonomisk.

Tv-pengarna är av helt avgörande betydelse för elitfotbollen, och vi får väl ändå tro och anta att en och annan krona också sipprar ner i systemet och göder till exempel breddfotbollen.

”Fotbollslabbet” hade tittat på effekterna av att spela utan publik och även om underlaget var lite skakigt kunde man konstatera några intressanta saker: Hemmafördelen minskade eller försvann med spel för tomma läktare, det gjordes färre mål av hemmalagen och domarna hade en benägenhet att släppa sin normala hemmablindhet.

Hasse Backe tvivlade på att spelarna skulle ge sitt bästa.

Det vore väl ändå fan, säger i alla fall jag. Vi ställer upp för dem i vått och torrt, skulle de inte ge järnet nu, trots lite uppförsbacke och lite tillfälliga motgångar?

Och vakna, Tegnell & co! Dags att också ge fotbollen och sporten lite utrymme och möjligheter. Tack.

Läs fler sport i tv-krönikor av Johan Croneman:

Hela affären mellan Zlatan och Dplay stinker 

Tänk om allt inte blir som vanligt igen efter krisen? 

”The English game” – så uselt att man inte kan sluta titta