Den svenska elitidrottsrörelsen är stor i anden men inte ogreppbar som grupp betraktad, det gäller både dess utövare och de som satts att bevaka verksamheten, det vill säga sportjournalister, reportrar, kommentatorer, experter.

Det är en liten illuster samling som tagit sig fram till mikrofonerna i radio och tv, och mångårig erfarenhet säger mig att det inte är många yrkesgrupper som nagelfars hårdare än just de som bevakar sport i radio och tv. Det är ingen söndagspromenad.

Jag är en av dem som ges utrymme varje vecka i en stor tidning för att ta ton i bland annat den frågan. Jag kan förstå att några av dem vi är satta att bevaka känner sig smått förföljda, det är som sagt en rätt liten värld och rusar vi i flock kan det säkert uppfattas som rätt obehagligt – och journalister gillar ofta att jaga i flock, dels är det effektivare (tycker och tror man), men det ger också möjlighet att gömma sig i flocken. Slippa att ta hela ansvaret för kritiken själv.

Det finns ingenting som tv-tittare har mer synpunkter på än kommentatorer, experter, reportrar som intervjuar spelare och tränare.

Jag skulle förstå om någon av dem då och då exploderade, gärna i direktsändning, och skrek: ”Men gör det för helvete bättre själv då!” Jag skulle tro att de allihop känner så i alla fall en gång varannan månad. Alla utom Lasse Granqvist.

Jag har kanske skrivit minst tio gånger om honom de senaste 20 åren, åtminstone nämnt honom dubbelt så många gånger. Jodå, jag har varit på honom några gånger också, särskilt när han försöker uppfinna sig själv på nytt, då det i alla fall verkar som om han jobbar upp sig enbart för publiken, tittarna, lyssnarna. Och kan man förresten klandra honom för den lilla egotrippen? Egentligen inte.

När jag intensivt följer honom i den fjärde slutspelsmatchen i ishockey mellan Färjestad och Luleå (C More, torsdags) så gör jag det som man bara gör ibland när det gäller Lasse Granqvist: Man kapitulerar. Vi har haft en rad geniala sportkommentatorer i historien, både i radio och i tv, men vi har bara haft en Lasse Granqvist. Tro mig, eftersom jag är årsbarn med både televisionens och radions sportsändningar så har jag sett dem alla passera – och han är ensam på tronen. Tämligen ohotad dessutom.

Säger man ”ett rinnande vatten” och Lasse Granqvist i samma mening är man väldigt nära att bli punschigt klyschig, men det är inte hans förmåga att få allt att flyta som är allra störst hos honom, snarare hans rutinmässiga improvisationsförmåga. Både han och vi vet när han säkrar upp sin kommentering, men helt ensam i sportreferenternas historia är han om förmågan att avbryta sig själv i ett resonemang, blixtsnabbt återgå till en tackling, ett friläge, en icingpuck, för att sedan på en nanosekund vara tillbaka i resonemanget han nyss gjorde avbrott i – och så där gör han hela tiden. Oavbrutet. Gång på gång. Han snubblar aldrig!

Det är det allra svåraste, och han har det som sitt signum, och han får oss dessutom som sagt att tro att han gör allt på rutin. När jag skrev om att han ibland uppfinner sig själv, då syftade jag på de klassiker han blivit känd för, när han tappar det helt, nästan gråter av besvikelse, hyperventilerar, tappar luften, andan, ja, besinningen. Det har hänt att han konstruerat sådana utbrott – det funkar givetvis aldrig, Lasse Granqvist lurar inte sig själv, och ingen annan heller.

Det är en lisa för själen att höra honom, och man skiter blankt i att han radiokommenterar, särskilt hockey, i tv för han dras med av skeendena, och han drar med oss och så flyter vi iväg tillsammans och efteråt är jag bara stum av beundran. Inte en svacka, inte en tvekan, bara en smittande entusiasm, ett genuint kunnande, en genial yrkesman. Svenska Akademien borde ge honom ett pris. För språk, stil, snille och smak.

Lasse Granqvist är oefterhärmlig. En gåva till hela sportvärlden. I helgen skall jag sätta mig och leta lite fel hos honom.

Läs fler sport-i-tv-krönikor av Johan Croneman:

Jag vill hellre höra sportklassikern ”hur känns det?”

Dags för svenska klubbar att börja drömma om Conference League