Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-croneman-marie-lehmann-skoter-sitt-jobb-hon-behover-inte-forklara-sig/

Sport

Johan Croneman: Marie Lehmann sköter sitt jobb – hon behöver inte förklara sig

Marie Lehmann och Roger Rönnberg i SVT:s VM-studio. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Marie Lehmann behöver inte förklara varför hon ställde kritiska frågor till Tre Kronors förbundskapten Rikard Grönborg efter raset mot Ryssland i den avslutande gruppspelsmatchen i VM, det skriver DN:s sport i tv-krönikör Johan Croneman.
”Det är ju det vi länge har klagat på, att SVT-sporten värdesätter den trevliga stämningen före den kritiska journalistiken”, skriver Croneman.

Jag tycker att Marie Lehmann fortfarande efter två dagar såg lite tagen ut efter efter smågrälandet med förbundskapten Rikard Grönborg angående Sveriges nollsex-kollaps mot Ryssland i andra perioden. Marie Lehmann repeterade frågor som Grönborg inte svarade på – och saker han nyss sagt förnekade han plötsligt (komiskt, faktiskt). Han var sur och irriterad, och det måste han ju nog vara, och dagen efter pudlade han iallafall halvvägs och sade att ”det kunde jag gjort bättre”. Rikard: Jajamensan!

Däremot förstår jag inte varför Marie Lehmann mot slutet kände sig föranledd att förklara sig för Rikard Grönborg och påpeka att hon måste få ställa frågor om vad som gick fel.

Marie Lehmann behöver aldrig förklara sig, aldrig, för att hon sköter sitt jobb. Det är ju det vi länge har klagat på, att SVT-sporten värdesätter den trevliga stämningen före den kritiska journalistiken – det riktiga redaktionella raset är ju annars idiotin att placera Roger Rönnberg i studion, som varit assisterande tränare under Rikard Grönborg i både JVM och under herr-VM.

Det var också Roger Rönnberg som rusade till Grönborgs undsättning när han efter Lehmans onödiga jobbförklaring började klia Grönborg på ryggen:

– Rikard, det var jätteduktigt att iallafall göra fyra mål…

Roligast var annars en helt slutkörd, besviken och uppgiven Chris Härenstam som efter femman och sexan i den svenska kassen stönade fram (jag trodde han skulle börja gråta): ”Det är som på 80-talet”.

Han tänkte givetvis på The Big red machine, på Krutov, Makarov, Larionov, Fetisov och Kasatonov, och hur vi i veckor före mötet med Sovjet upprepade mantrat, dygnet runt: ”Det gäller att hålla tätt de första tio” – i 9 fall av 10 brukade det stå 0–4 efter åtta minuter.

Och innan dess, på 70-talet: Charlamov, Michajlov, Petrov, Maltsev och Vasiljev. Världen har faktiskt aldrig skådat dess like, det måste ju ha varit en ära att bara få vara på isen med dessa magiker.

Det första kalla-kriget-mötet mellan Kanada och Sovjet 1972 lever fortfarande, när ryssarna vann matchserien i Kanada med 3–1, men där Kanada vände på steken i Sovjetunionen med tre raka segrar, bland annat efter att man oskadliggjort Charlamov i match 6. Man visste att han hade en halvskadad ankel, och kanadickerna jagade livet ur honom tills han fick lämna isen för att aldrig mer komma tillbaka i matchserien.

Det var i princip bara så man kunde slå Sovjet i hockey. Går inte att sluta tänka på den hockey Sovjet spelade. Poetry!!

Vill du se Afrikanska mästerskapen i fotboll i sommar får du strömma en spelsajt, öppna ett konto och satsa minst en femtiolapp. Eller åka till England eller Irland – där sänder Eurosport.

En femtiolapp är det kanske värt, men visst är det märkligt att ingen annan tv-kanal visar intresse för den kanske just nu intressantaste fotbollskontinenten av dem alla. Fler och fler afrikanska spelare finns med i de stora europeiska ligorna, fler och fler klubbar – även svenska – vänder blicken mot mäktiga Afrika, spelare scoutas tidigt och binds upp till diverse storklubbar – tillgång och prisbild gör som sagt att till och med svenska klubbar kan vara med och konkurrera.

Man är givetvis inte säker på att det alltid går helt enligt gällande bestämmelser, framför allt inte när det kommer till riktigt unga talanger, men självklart vill många spelare komma till Europa, spela toppfotboll och tjäna pengar.

Varför det mediala ointresset är så komplett och kompakt är ur det perspektivet obegripligt, men kommersiellt är det förmodligen svårsålt. Å andra sidan letar man med ljus och lykta efter material att fylla tablåerna med, jag har svårt att tänka mig att rättigheterna kostar skjorta. Jag vet att Eurosport har sänt tidigare mästerskap, det var uppenbarligen ingen bra affär.

Vi går miste om Algeriets Mahrez, Egyptens Salah, Senegals Koulibaly, Guineas Keita, Senegals Mané och så vidare och så vidare. Riktigt trist.

Bara det faktum att tvinga in ännu fler tittare på spelsajter?! Jag tycker uppdraget att sända luktar public service lång väg, vad tycker ni…?

Johan Esk: Grönborgs svar var som hämtade från Killinggänget