Friidrotts-VM avgörs i ett land med allvarliga brister vad gäller mänskliga rättigheter. En pressbojkott hade varit förödande för de styrande i landet. Ändå har sportjournalister från alla världens hörn åkt dit.
Måste jobbet verkligen bli gjort till varje pris, frågar sig DN:s sport-i-tv-krönikör Johan Croneman.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 10:55
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-croneman-maste-sportjournalister-verkligen-aka-till-ett-land-som-qatar/
Den tyske journalisten Hajo Seppelt har ägnat större delen av sitt journalistliv åt doping- och korruptionsfrågor inom idrottsvärlden. Han är inte särskilt poppis, om man säger så, bland de som styr världsidrotten, eftersom han gång efter annan avslöjat det dubbelspel som inte så sällan sker bakom lyckta dörrar. Han är inte helt ensam om att angripa den utbredda dopingen, hyperkommersialism och korrupta makthavare, men han ingår inte i något större nätverk av grävande journalister.
Hajo Seppelt är en nagel i ögat på idrottens makthavare.
Hans senaste reportage, som SVT nu mycket påpassligt också visar på SVT Play (”Testosteronskandalen”), är mycket upprörande.
Lagom till VM i friidrott i Doha i Qatar har Hajo Seppelt och den tyska public service-kanalen ARD publicerat ett reportage som riktar mycket allvarliga anklagelser mot bland andra det internationella friidrottsförbundet, IAAF.
I ett desperat försök att ”lösa” frågan om de som har så kallat DSD (kvinnliga idrottare med medfödda tillstånd som innebär att de har XY-kromosomer och därmed manliga nivåer av testosteron, men inte utvecklats som vanliga män) sägs IAAF och dess medicinska råd ha agerat bakom ryggen på hela idrottsrörelsen.
IAAF har tagit (hemliga) beslut om att kvinnorna med höga testosteronvärden, som till exempel friidrottaren Caster Semenya (världsmästare och olympisk mästare på 800 meter) skall erbjudas antingen hormonbehandling eller könskorrigerande operation för att få fortsätta tävla som kvinnliga idrottare.
Det är medicinska behandlingar och ingrepp som konsekvent och bestämt fördöms av läkarsamfund över hela världen, men det har inte hindrat IAAF att själva ta steg för att få dessa kvinnor att både bli hormonbehandlade och opererade, inte sällan med skräckresultat.
Hajo Seppelt har träffat flera kvinnor, några berättar öppet, andra anonymt, som genom IAAF:s ”försorg” genomgått deras föreslagna behandlingar – och i flera fall fått se sina liv slås i spillror.
Efteråt förnekar givetvis IAAF:s medicinska råd att de haft något med saken att göra (trots att mycket besvärande uppgifter pekar i deras riktning), och IAAF:s egen golden boy, Sebastian Coe, menar högst troskyldigt, att de givetvis inte har någon som helst kännedom om saken.
Det är ett chockerande reportage om ett riktigt smutsigt sätt att ”försvara” och bevara (?) sporten ”ren”. Vad man gör är att verkligen släpa den i smutsen i ett försök att få allt att förbli som det alltid har varit: Tyst och lugnt, inget som stör kommersen.
VM i Doha, Qatar, har inletts, och yrvaket har både journalister och aktiva förbluffats av de restriktioner och förbud som råder i landet; kvinnliga reportrar kan inte bära shorts när de jobbar, långärmat är påbjudet, för mycket hud är förbjudet, inga tatueringar – och givetvis inga homosexuella.
Jag kan ibland tycka att journalister och reportrar i alldeles för stor utsträckning gör sig till en del av samma hyckleri där dessa ”regler” har utformats.
SVT-sportens Marie Lehmann kritiserade lite halvhjärtat klädkoderna på plats i Doha, men sade också i Aftonbladet i veckan att åker man till Qatar så vet man vad som gäller. Hon lät som ett eko av Hasse Alfredson i klassiska ”2:15 för en liter mjölk”: ”Men att det skulle vara så här jävligt, det hade jag ingen aning om”!
Man kan också mycket tidigt ta ställning, helt själv eller i grupp. Något VM i Doha skulle givetvis aldrig ha kommit till stånd, det gäller i högsta grad även det mycket hårt kritiserade fotbolls-VM (2022) som också äger rum i den lilla diktaturstaten där spöstraff är legio och där homosexualitet är ett mycket allvarligt brott som kan straffas med döden.
Självklart är det en fråga för hela journalistkollektivet – DN inkluderat – men också en fråga för varje enskild journalist och reporter: ”Var går min gräns”?
En internationell pressbojkott hade givetvis varit förödande för de styrande – bara några enstaka internationellt uppmärksammade avhopp hade fått betydelse. Men, nejdå. Alla åkte.
Kajsa Bergqvist, SVT:s utsände expert, tillstod att det var ”olustigt” och lite obehagligt – men jobbet måste ju bli gjort.
Måste det verkligen det, Kajsa? Vad är viktigast – egentligen?
SVT:s sändningar från Doha inleddes som vanligt, det är kompetent och duktigt, men ordentligt trött och oengagerat. Kajsa Bergqvist är omistlig mitt i tristessen.