Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 16:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-croneman-muhammad-alis-whats-my-name-ekade-langt-bortom-pr-tricken/

Sport

Johan Croneman: Muhammad Alis ”What's my name?” ekade långt bortom pr-tricken

Ernie Terrell vägrade kalla Muhammad Ali vid hans islamska namn i samband med titelmatchen mellan boxarna 1967. Terrell insisterade på att använda Alis tidigare namn Cassius Clay vilket gjorde Ali rasande. Foto: AO

DN:s sport-i-tv-krönikör Johan Croneman berörs av Antoine Fuquas dokumentärfilm ”Whats my name: Muhammad Ali”. ”Han är en mytisk gestalt, redan under sin levnad. Och han är den störste, den störste av dem alla.”, skriver Croneman.

Rätta artikel

Jag vet inte hur många dokumentärer och längre reportage man sett om Muhammad Ali, om hans liv, gärning, boxning, religion, politik. Det kommer alltid en till – och jag upptäcker att jag aldrig kan få nog.

Senast i raden är Antoine Fuquas ”Whats my name: Muhammad Ali”, en film i två delar på HBO som spänner över hela hans liv och karriär, kronologiskt, enkelt, oavbrutet underhållande, roligt, lärorikt.

Den första halvan av hans liv är den mest intressanta, hans tidiga år, hans uppvaknande, hans radikalisering.

Antoine Fuqua är en etablerad Hollywood-regissör, på hans CV finns filmer som ”Training day”, ”The Equalizer” och ”The Magnificent seven, alla med Denzel Washington i huvudrollen, och trots hans som sagt relativt traditionella sätt att berätta tar han med sig sin spelfilmskänsla in i dokumentären, inte minst när det kommer till dramaturgi och spänning.

Muhammad Alis metamorfos, från den unge och hyggligt ”anpassade” Golden Gloves-vinnaren och OS-guldmedaljören Cassius Clay till den radikale, revolutionäre värnpliktsvägraren och politiske och islamistiske aktivisten Muhammad Ali är klivet gigantiskt, och det kräver sannerligen en särskild sorts människa för att både våga gå upp i just den matchen, och dessutom vinna den – Muhammad Ali går från att vara bespottad, hatad, häcklad, utbuad, utfrusen, avstängd, kringränd och utfrusen, till att verkligen bli Den Störste, alla kategorier – världens mest kände och älskade idrottsman, någonsin.

Och fortfarande väcker hans liv, hans uttalanden, hans karriär otroligt mycket känslor. Jag själv är uppvuxen med först Cassius Clay, sedan Muhammad Ali. Han är en del av min egen historia.

Antoine Fuquas film är som sagt som starkast under sin första hälft, här finns både bilder och intervjuer jag aldrig tidigare sett eller hört, man har verkligen borrat sig ner i tv-arkiven, här finns både ”nya” boxningsbilder (från mycket tidigt i karriären) och många både roliga och sakligt intressanta intervjuer.

Av särskilt boxningsbilderna (de tidiga) inser man vilken magnifik boxare han var redan under sin amatörkarriär, han slog visserligen världen med häpnad när han ställdes mot den obarmhärtige och obestridliga mästaren, ja, monstret, Sonny Liston i sin första VM-match – men för de som verkligen tagit sig en titt på honom tidigare, och förstod något av boxning, måste det redan tidigt stått rätt klart att han var ett närmast dödligt hot mot vilken motståndare som helst. Han var blixtrande snabb, han rörde sig bättre än någon annan boxare i historien, han hade en mördande pistong till vänsterjabb som bara kom och kom och kom igen, han landade den med precision och följde upp med en högerkrok som vi sällan ens hann uppfatta.

Pang, så låg Sonny Liston där och hittade aldrig benen igen.

Muhammad Alis religiösa och politiska vandring ägnar Antoine Fuqua minst lika mycket tid åt som själva boxningen, hur Cassius Clay närmar sig Elijah Muhammad, ledare för Nation of Islam på 60-talet, hur han samtidigt radikaliseras av Malcolm X, byter namn och skrämmer halvt slag på det vita Amerika.

Som titeln redan berättar: Bara denna kamp han måste bedriva för rätten att få äga sitt rätta namn. Många vägrade kalla honom något annat än Cassius, och när till och med hans svarta bröder, som han visserligen boxades emot, vägrade ta hans muslimska namn i munnen, ja då tände han till på allvar. Som både före och under matchen mot Ernie Terrell 1967, när Terrell insisterade på att kalla honom Cassius Clay; det är inget uppgjort förpostfäktande pr-trick när de ryker ihop med nävarna redan på presskonferensen innan matchen (i dag vardagsmat…), och under matchen både ser och hör man hur Muhammad Ali vid flera tillfällen frågar Ernie Terrell: ”Whats my name? Whats my name”.

Många tycker nog att slutet är tragiskt, Muhammad Alis svåra Parkinson, hur han alltmer förlorar sig in i sin sjukdom och så småningom helt försvinner – men utan att egentligen någon enda gång förlora sin värdighet, sin magi, både sin inre och yttre skönhet. Han är en mytisk gestalt, redan under sin levnad. Och han är den störste, den störste av dem alla. Och hans namn var Muhammad Ali.