Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Nyhetsvärdering uppåt väggarna

Tom Bradys New England Patriots vann Super Bowl.
Tom Bradys New England Patriots vann Super Bowl. Foto: Tom Pennington/AFP

Rapporteringen från Trumps nya (?) USA slår med all rätt alla rekord, men även innan Donald Duck blev president har Amerikafixeringen i media varit uppseendeväckande. Särkilt under senare år – trots att många för länge sedan utnämnde Sverige till Europas mest amerikaniserade land.

Minns när halva svenska journalistkåren tog sig till New York för att det väntades dåligt väder i regionen – kan ni tänka er samma massuppbåd och journalistcharter till översvämningarnas Bangladesh eller supertorkans Eritrea? Knappast.

Man flyttade hela studior till New York! Trevliga personalfester får vi anta.

Super Bowl är USA:s största idrottsevenemang, både sportsligt och framförallt kommersiellt. Det är ju liksom i stort sett den enda sport de kommit på helt själva. Våldsam, benhård, enormt skadedrabbad. Enligt många: Livsfarlig. Amerikansk med andra ord, så in i bänken.

Jag är ingen trogen tittare, men älskar ändå matcherna när jag väl börjar ramla in i dem under senhösten – och en hel del har man ju lärt sig med åren. För dem som slår sig ner för en match i studiesyfte blir det oftast bara max en timme – fikonsnacket är rena kinesiskan, taktiken extrem svårtolkad, kommentatorerna svårtydda och studion helt enkelt totalt obegriplig. Oftast, iallafall. Och vilka machopojkar!

Det är en sport att växa upp med, betydligt svårare att växa in i.

Ni vet själva hur det är: Man har spelat fotboll som knatte och pojklagsspelare, sett fotboll live med farsan sedan treårsåldern, sett varenda tipsextramatch som visades under 20 år, tittar på minst fem matcher varje helg från fem olika ligor. Och så träffar man en kompis kompis som precis skaffat sig säsongskort på Tele2 genom företaget, som sett 27 matcher i hela sitt liv, älskar stämningen på Söderstadion och blev Bajare 2001 när SM-guldet bärgades (välförtjänt, bäst att tillägga…).

Fikonsnacket är rena kinesiskan, taktiken extrem svårtolkad, kommentatorerna svårtydda och studion helt enkelt totalt obegriplig.

När kompisens kompis börjar prata om veckans Champions League-match på tv och hävdar att Barcelona spelar ”så tråkigt” och går upp i falsett när han sett en skitmatch som slutat 6–3 – ”kul med så mycket mål”, ja då ägnar man sig hellre åt att peta sig i snoken eller fundera på att gå hem och klippa tånaglarna.

I veckan gick media nästan bananas efter årets visserligen fantastiska Super Bowl-final, men nyhetsvärderingen bakom den enorma mediesnackis det orsakade var garanterat uppåt väggarna.

Jag vet inte exakt hur många svenskar vi har i KHL, men många är det och några spelar säkert så småningom KHL-final, och jag undrar i hur många Gomorronsoffor just den dramatiken blir dagens grej…?

Nej, rädslan för att bli anklagad för att vara en sann Putinista är nog för stor för det.

Och som vanligt (bortsett Steffo Törnquist och Ann-Britt Ryd Pettersson – som förresten alltid borde leda ”Gomorron” i SVT), är sportkunskaperna utanför sportredaktionerna urusla. De ställer frågor som någon annan skrivit åt dem – eller så har de snickrat ihop några själv: ”Skjuter man under ribban eller över…”?

Man skulle knappt höja på ögonbrynet om de kallade basket för korgboll eller undrade om man verkligen fick skjuta på varandra i skidskytte.

Eller som när man skickade fram lattjolajbanlådans levande motsvarighet, Nassim Al Fakir, för att intervjua Henrik Stenson på Idrottsgalan, och han fick fråga Stenson vad en ”major” var för något.

Trots sportjournalistikens enorma framsteg under de senaste tio åren, trots alla duktiga sportgrävare och nyhetsjagare och intervjuare så kan man ju ändå inte, bland ”riktiga” journalister, tycka att det är på seriöst allvar. Nä, vi tar en kul kille som gjort barnprogram och är musiker och har ett skönt garv.

Stil och språk har ju närmast aldrig premierats när man delat ut Stora journalistpriset – varför man inte över huvud taget har ett eget stil- och språkpris är faktiskt rent ofattbart. Expressens Mats Olsson fick visserligen priset (för sent), men mest för lång och trogen tjänst, inte för att han i första hand förnyade hela sportspråket och sättet att skriva, och visst fick Offside pris, men mest för själva konceptet, mindre för deras förnyelse av sportprosan.

Det finns minst en handfull sportskribenter som är bland de bästa i landet just nu när det kommer till språkbehandling. Styvmoderligt är bara förnamnet.

Och allmänjournalister i allmänhet och nyhetsjournalister i synnerhet (och kulturjournalister) bör ägna lika stort intresse åt sportsidorna i framtiden som åt ledar- och debattsidor. Bara så kan vi undvika de snart vardagliga klavertrampen i till exempel Gomorronsofforna.

Tre tv-ord i veckan

Idrottsmuzak...
...när tv:n står på i bakgrunden och när SVT låtsas som om det finns något spännande att över huvud taget se fram emot under skidskytte-VM.
Världens mest...
...onödiga fotbollsturnering: Engelska ligacupen. Världens mest onödiga skidskytte- expert: Magdalena Forsberg.
Glenn Strömberg...
...har gjort sitt på Viasat. Det finns både etiska och yrkesmässiga skäl till det.

Läs mer. Krönikor av Johan Croneman
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.