Ni kan säkert historien i stora drag: Semenya har naturligt höga testosteronvärden, nu har hon av internationella friidrottsförbundet förbjudits att tävla på samtliga distanser från 800 meter upp till en engelsk mil (1 609 meter). 

Den höga (naturliga, som sagt), testosteronproduktionen ger henne onaturliga (?) fördelar gentemot andra kvinnor – internationella förbundet och dess medicinska expertis har därför beslutat att Semenya (och andra kvinnor med för höga testosteronvärden) måste medicinera för att sänka dem. Annars: Inget tävlande på dess distanser.

Caster Semenya vägrar medicinera, hon får stöd av internationella läkarförbundet och många andra experter. Det är som bekant förbjudet att höja sina testosteronvärden genom dopning – nu måste Semenya och andra kvinnor dopa sig för att sänka samma värden.

Ni hör ju själva hur det skaver.

Är könsuppdelning på väg att bli ett förlegat klassifikationssätt när det kommer till idrott – måste idrottsrörelsen försöka finna andra vägar än den traditionella uppdelningen av manligt och kvinnligt?

Filosofen och debattören Torbjörn Tännsjö har kanske skrivit det mest intressanta svenska inlägget i frågan (DN Debatt, 8 maj 2019), läs och fundera. Jag delar hans åsikter i grunden, särskilt det djupt kränkande i att tvinga idrottare till oönskad och kanske farlig medicinering för att bibehålla ett klassificeringssystem inom idrotten som ser ut att ha tjänat ut.

Det är märkligt tyst kring frågan, inte särskilt många sportjournalister eller krönikörer intresserar sig för problemet – jag läser två inlägg av SVT:s friidrottsexpert Jacob Hård, ett från 28 september 2017 och ett annat från 1 maj 2019, bägge avslutar i samma vägran att ta ställning. Han vet varken in eller ut, menar han, och han är inte rätt man att ta ställning i frågan.

Men om experterna, de insatta, de pålästa, inte vill/vågar/kan ta ställning, hur skall då tittare/läsare/idrottsälskare kunna reda ut var de står?

Det är uppenbart att många smiter undan och hukar sig för frågan, men förr eller senare måste man krypa fram och ta ställning. Hur svårt och komplext det nu än är. Man börjar givetvis med att diskutera frågan grundligt. Är uppdelningen i herridrott och damidrott ett system på väg att vittra sönder?

De absurda pengarna inom herrfotbollen håller på sitt håll på att fördärva både sporten och charmen och intresset; tittade på kvalfinalen mellan Aston Villa och Derby: Kampen om en plats i Premier League värderades till två miljarder kronor! Lyckades man hålla sig kvar det första året pratar vi fyra miljarder.

I årets allsvenska pratar man mycket/mest om de stora pengar som väntar i och med att det nya tv-avtalet träder kraft 2020. Det sägs att det aldrig tidigare varit viktigare att hålla sig kvar i allsvenskan. Vissa lag har till och med redan budgeterat med nästa års tillskott i tankarna – andra klubbar har redan slagit larm om att de har allvarliga ekonomiska problem (Sundsvall till exempel).

C Mores och TV4:s sändningar från årets allsvenska är förmodligen de bästa fotbollssändningar vi någonsin fått oss till livs, de har slipat på sitt koncept i några år och nu sitter det som en smäck. De motsvarar exakt våra förväntningar och förhoppningar, och de delar också tittarnas kärlek till den här serien, fotbollsallsvenskan.

Jag snuddade vid detta redan förra veckan, kan inte avhålla mig från att utveckla resonemanget.

Det känns rent sorgligt att de till nästa år blir av med de allsvenska rättigheterna, de hamnar i stället hos Discovery, Kanal 5 och Eurosport. De har visserligen några vassa namn i Henok Goitom, Kim Källström, Simon Bank med flera, men lite som att börja om blir det trots allt, och lagom till att deras sändningar peakat om några år är det förmodligen dags att byta kanal igen. 

Vi får anta att de kommer att bjuda på några av C Mores stjärnor, det är snart också silly season på kommentatorer och experter. För tittarna är det nog ändå mest silly.

Fler sport i tv-krönikor av Johan Croneman:

Marie Lehmann sköter sitt jobb – hon behöver inte förklara sig 

Muhammad Alis ”What's my name?” ekade långt bortom pr-tricken 

Varför blev rättvisan så otroligt viktig just 2019?