Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 13:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-esk-att-tvingas-valja-ar-ungdomsidrottens-mest-vaxande-problem/

Sport

Johan Esk: Att tvingas välja är ungdomsidrottens mest växande problem

Bild 1 av 3 Charlotte Kalla spelade länge basket innan hon satsade helt på skidåkningen.
Foto: Jonas Lindkvist
Bild 2 av 3 André Myhrer tackar ishockeyn för att han vann OS-guld i slalom.
Foto: Jonas Lindkvist
Bild 3 av 3 Emil Forsberg spelade inebandy ända till han var 17 år, då valde han fotbollen.
Foto: JONAS LINDKVIST

Att ungdomar väljs bort har debatterats i många år.

Att ungdomar tvingas välja bort sporter är idrottens mest gömda och växande problem. Det lär minska Sveriges guldchanser. 

Johan Esk
Rätta artikel

Om vi ska prata ungdomsidrott måste vi först bestämma oss för vad vi pratar om.

Är det den stora rörelse av breddidrott som går ut på att ungdomar ska röra sig, ha kompisar och en vettig fritid?

Eller är det den lilla, lilla del som i slutändan går ut på att Sverige ska få fram slagkraftiga idrottsstjärnor?

Om det är samma sak? Oftast inte.

Däremot finns liknande problem på båda håll. Allvaret sprider sig nedåt och medför det som kallas selektering. Barn väljs ut och bort för att tidigt skapa bättre lag eller vassare träningsgrupper.

Problemet har debatterats i åratal och det har gjorts en hel del åtgärder för att hindra utvecklingen. Effekten är sällan slående.

I idrottsrörelsens lilla hörn som går ut på att Sverige ska få fram världsstjärnor finns ett annat problem som det knappt pratas om. Det speglar vuxenvärldens beteende när kraven på tidiga segrar ökar och ungdomar tidigt ska bestämma sig för vad de ska bli när de blir stora.

Det handlar inte om selektering utan specialisering.

Det är inte barn som väljs bort. Utan barn som måste välja bort idrotter de också skulle vilja hålla på med.

I vissa fall handlar det om att det praktiska, logistiska eller ekonomiska gör att det inte går. I värsta fall om att tonåringen inte får.

I Stockholm är det allt vanligare att hårdsatsande lag eller klubbar i individuella sporter kräver hundraprocentig närvaro på träningar och matcher i tidiga tonår (ibland ännu tidigare). Att hinna med en annan idrott är omöjligt. Kravet på specialisering behöver inte ens uttalas. 

Jag har också hört flera exempel där lag- eller klubbledningar varit mer tydliga. Man måste välja sport. Vi pratar om 13-14-åringar.

En som höll på med fler sporter senare än så är André Myhrer. När jag frågar vad hans ishockey betydde för hans utförsåkning svarar Myhrer:

– Hade jag inte spelat hockey länge hade jag inte vunnit OS-guld. Om jag bara hade hållit på med slalom hade jag tröttnat tidigare och det var ju först i mitt tredje OS jag vann.

Just det där är min största anledning att propagera för att ungdomar inte bara ska tillåtas utan också uppmuntras att hålla på med flera idrotter.

Motivationen.

Fysiologiskt finns det självklart fördelar av att ha en omväxlande träning men en viss variation går att få till inom varje specifik sport. 

Den stora vinsten i att hålla på med fler idrotter är att det minskar risken att tröttna och sluta om man som tonåring stöter på andra lagkamrater, andra ledare, andra tränings- och tävlingssituationer.

Många stjärnor har upplevt det.

Hanna Öberg höll på med fotboll, friidrott, längdskidor och orientering. Charlotte Kalla spelade länge basket. Skicrossåkaren Sandra Näslund var lovande i fotboll och Anna Holmlund höll på med samma sport till seniornivå.

Fotbollslandslagets Victor Nilsson Lindelöf spelade ishockey upp till TV-pucksåret (16) och landslagskollegan Oscar Hiljemark har i en intervju med Café sagt:

– Jag testade allt under min uppväxt: golf, tennis, fotboll, innebandy, löpning, ishockey, you name it. Sedan blev det ishockey och fotboll som lockade mest och till slut var valet ganska enkelt.

För Emil Forsberg var valet att välja mellan fotboll och innebandy inte lika lätt.

Inför VM sade han att valet inte kom förrän han var 17 år. Det var inte långt ifrån att innebandyn vann och han berättade också om fördelarna han som fotbollsspelare haft av innebandyn. Förmågan att ta snabba beslut och ta sig ur trånga lägen tränades upp.

Landslagschefen, förre Ajax-proffset, Stefan Pettersson var bra i basket långt upp i åldrarna. Han ser helst att talangerna håller på med flera sporter om de vill.

Och Svenska skidförbundets alpina chef Tommy Eliasson Winter säger:

– Vi måste kyla av hela systemet.

Systemet är en ungdomsidrott där allvaret går längre ner i åldrarna – trots att vissa sporter skrotar tidiga tabeller.

Riksidrottsförbundet har sett problemet öka och startade förra året kampanjen ”Min andra idrott” för att belysa situationen.

Och det här är inget svenskt fenomen.

NCAA organiserar college- och universitetsidrott i USA. Oliver Luck och Brian Hainline är två höjdare som på organisationens hemsida skrivit om problemet med att specialiseringen blir vanligare. De tog också upp fördelarna med varierad idrott.

30 av 32 som gick i första rundan i NFL-draften 2017 hade hållit på med minst en annan idrott på high school. Sju av tio olympier i USA hade sysslat med fler än en sport under uppväxten.

Men om det här problemet nu finns och växer – varför är det så tyst om det?

Förklaringen är att det där att drabbas av selekteringen och inte räcka till, inte få vara med i det lag eller på den nivå man skulle vilja – det kan vi lätt känna igen oss i eller se i närheten.

Att vara så lovande att lag och sporter sliter i dig – det ses mest som ett lyxproblem.

Läs mer: Johan Esk: I elitidrott är ekonomisk jämställdhet en utopi