Johan Esk: Det norska brölandet ekar ännu i skallen

Det eviga tinnituspipet i vänster öra stör inte så mycket längre.

Det har funnits där i snart 15 år, att det aldrig är tyst i huvudet har blivit något att leva med. Omgivningens ljud är därför sällan störande, ett sorl kan på ett skönt sätt dämpa pipandet.

Det fanns inget skönt med den ljudmatta de norska skidsupportrarna lade över slovenska Kranjska Gora. Byn där många bodde under VM-tävlingarna i Planica.

Det finns folk som har svårt att trivas i Alperna. Känslan av att vara inklämd mellan massiva bergsryggar tränger sig på. För första gången upplevde jag den känslan under skid-VM.

Att gå kroggatan i den lilla byn borde vara en njutningsfull vandring på minnenas alpväg i Stenmark-land. Kranjska Gora. En del av en uppväxt för en sen 60-talist. Ingemar vann två tävlingar på två dagar i december 1978, jag såg antagligen båda.

I stället för lugn njutning klev jag på kvällarna ut från hotellet och rakt in i ett norskt brölande.

Jag dömer ingen. Folk får festa hur de vill.

Jag är bara fascinerad över människor mellan medelåldern och pensionering eller förbi den som står och svajar på en gata eller från en uteservering vrålar Nick Borgens ”We are all the winners”. Efter en seger i en sport nästan bara svenskar och norrmän bryr sig om och efter ett lopp där det varit en större skräll om en dansk vunnit än om en norrman inte gjort det.

Dessutom efter årtionden som visat att Norge är världens bästa vintersportnation. Inte för att konkurrensen är mördande men grattis Norge, ni är i en egen liga. Ni vinner jämt. Och vinter-OS borde ni ha. Varje gång. Ni har ju alla anläggningar.

Och ett sidospår: den norska naturen på sommaren är (om vädret är okej) en svårslagen upplevelse. Som Nya Zeeland, säger en del. Varför åka så långt?

Att öppna dörren till något av matställena i Kranjska Gora var som när Brasse Brännström försiktigt gläntade på Lattjo lajban-låtan i ”Fem myror ...”. Det var ett galet liv därinne. Lumpartidens och korplagets sjöslag på Finlandsbåtar framstår som söndagsutflykter med Unga Örnar när jag minns och jämför.

En stilla kvällsöl i hotellbaren? Glöm det. Det var knökfullt och där vinglade män i rödvitblå, rutiga kostymer fram mot fåtöljer för att skrika något på en meters avstånd till huvuden med norskfärgade svamphattar.

Man måste ge dessa hurtiga typer att de reste sig och snabbt var i gång igen.

I alla fall långt in i VM. Efter sista tävlingen var det några betongkepsar som inte ens orkade registrera att Therese Johaug gick förbi deras uteservering.

Vid frukosten var det annars fullt blås. Många bar en sån hörapparat jag själv alltid slarvar med att ha på mig. Ändå ropades och skrattades det högt mellan borden. Skulle jag i all välmening informera om att apparatens volym går att reglera?

En morgon stod två män vid en kaffeautomat. Deras debatt borde ha platsat i Stortinget, den tog aldrig slut. Automaten slutade rinna, det var inget som störde debattörerna. Mitt topplock testades duktigt medan tiden hade sin gång.

De norska skidåkarna är precis som de flesta andra norska idrottare jag stött på väldigt bra att ha att göra med som journalist. De är verbala och bangar inte för att säga vad de tycker. En fröjd att jobba med.

Och de norska journalisterna jag träffar ute på olika jobb är lika trevliga som vettiga och kunniga. Att de är pålästa är bara förnamnet.

Därför blir det en stark kontrast när de norska skidturisterna släpper loss drängfyllan under mästerskap.

I min värld har supportrar som åker utomlands och krökar mer hängt ihop med fotbolls- och hockeyresor.

Jag har glömt att tungt festande i samband med skidtävlingarna är en norsk produkt de gärna exporterar. Nu i helgen är det de klassiska tävlingarna i Holmenkollen. Där ligger till och med skogspubliken i Svenska rallyt i lä. Nivån är nästan i klass med Elitloppet eller SM-finalen i bandy.

Häromåret fick Daniel Rickardsson en öl kastad på sig. Johannes Høsflot Klæbo stöp när en kapsyl i spåret fick skidan att hugga.

– Det var en full norrman som höll på att ramla över mig i spåret, sade kanadensaren Alex Harvey året efter.

Festandet i Holmenkollen kan förklaras med att det brukar vara starten för studentfirandet i Oslo. Det som hände i en slovensk bergsby var väl en del av den norska skidkulturen.

VM i Oslo 2011 var en fest jag trodde skulle bli svår att slå. Om två år är det VM i Trondheim. Jag vet inte hur det kommer att gå men jag erfar att Norge kommer att ta något guld. Jag vet hur det kommer att låta då.