Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-28 23:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-esk-dopningsfuskarnas-basta-tid-ar-nu/

Sport

Johan Esk: Dopningsfuskarnas bästa tid är nu

En ung man injicerar anabola steroider i sin arm.
En ung man injicerar anabola steroider i sin arm. Foto: TT

Ett minimalt testsystem, ett havererat tävlingsschema och en ökad tillverkning.

Coronakrisen gör att dopningsfuskarnas bästa tid är nu.

Kampen mot dopning är ett evighetslopp med två lag. Antidopningsrörelsen och fuskarna.

Våren 2020 kan fuskarna göra ett stort ryck och dra ifrån.

Först och främst för att antalet tester är betydligt färre på grund av coronakrisens restriktioner. Travis Tygart, ordförande i USA:s antidopningsbyrå Usada, konstaterade nyligen:

– Fuskarna sitter och ler just nu. Coronapandemin har kraftigt minskat antalet tester runt om i världen. Här i USA gör vi bara de mest prioriterade testerna.

Usada har kört i gång en modell där 15 utvalda idrottare får dopningstesta sig själva.

I stället för att knacka på dörren ringer kontrollanterna upp. I ett videosamtal får idrottaren visa upp sitt badrum, kissa i en behållare (mobilen lämnas utanför) och sedan ta tempen på urinet för att visa att det är färskt.

Idrottaren ska dessutom ta ett blodprov på sig själv, försluta testerna och lämna över dem till en budfirma som plockar upp proven.

En som dopningstestar sig på det här sättet är simstjärnan Sarah Sjöströms stora konkurrent Katie Ledecky.

Hela försökssystemet känns minst sagt tveksamt. Dels för att ovana personer plötsligt ska hålla på och ta blodprov på sig själva. Dels för att fuskarnas fantasi är dopningsbevisat stor. Här finns gott om möjligheter.

Och om något av proven skulle vara positivt finns bra möjligheter att överklaga och hävda att det blivit fel på vägen.

Den andra punkten som gör att coronakrisen är fuskarnas bästa tid är kombinationen av färre tester och ett havererat tävlingsprogram. 

De som vill ta förbjudna vägar mot framtida framgångar kan bygga upp sin fysiska förmåga med minimal risk att just nu åka fast. 

När tävlingarna kommer i gång kan fuskaren fortfarande ha nytta av dopningen – även om testerna då blir negativa.

Bo Berglund är medicinskt ansvarig på Sveriges olympiska kommitté och jobbar med dopningsfrågor där. Han säger:

– Om man tänker på anabola steroider så skrevs en avhandling i Umeå för ett antal år sedan som visade att det fanns förändringar kvar i muskulaturen efter åtta år. Det kan inte vara några stora förändringar men det finns tecken kvar.

Och när det gäller bloddopning med epo säger Berglund att effekterna sitter i flera veckor medan möjligheten till upptäckt bara är några dagar.

Anabola steroider ger inte den dopade automatiskt större muskler.

– Anabola gör att du återhämtar dig snabbare och kan träna mer under den tid du använder det, säger Berglund.

Och de muskler man bygger upp med anabola finns kvar om man sedan fortsätter att träna mer normalt.

– Ja, just det. Musklerna anpassar sig lite nedåt men i vissa idrotter kan det ju bara vara bra att tappa ett kilo eller två, fortsätter Berglund.

Sedan tittar han i backspegeln, ser ett mörker och säger:

– Om jag vore fuskare nu skulle jag inför nästa år köra den gamla östtyska modellen.

Den innebär att man slutar i så pass god tid att man minimerar risken att bli upptäckt.

Men även när Bo Berglund tittar framåt ser han mörkt på hur coronakrisen slår mot idrottens antidopningsarbete: 

– Jag tror att det här kommer att påverka mer och under längre tid än vad man tror. Den här pandemin kommer att fara runt i världen. Alla ambitiösa testprogram i mindre utvecklade länder kommer att få svårigheter. Dels för att man stänger gränser och dels för att det vidtas åtgärder som inte har med idrotten att göra.

Och här i Sverige vill idrotten hålla ihop från toppen och ut till bredden, från motionärer och upp till stjärnor. Därför rinner dopningsproblemet genom hela systemet.

DN:s Jens Littorins artikelserie ”Dopningsfabriken som sprängdes” visar att de flesta som dopar sig i Sverige inte gör det för att vinna medaljer eller tjäna pengar på sin idrott.

De gör det mer för att få större muskler, snyggare magrutor eller kanske en bättre tid i någon av de svenska klassikerna.

Det stora problemet med det där är att dopningsmedlens biverkningar med psykisk och fysisk ohälsa drabbar den dopade, personens anhöriga och samhället i stort.

Artikelserien visar att Sverige blivit ”bra” på att tillverka dopningspreparat. Tillgången finns, efterfrågan ökar, testarna är just nu färre.

Det gör att de dopades bästa tid är nu – även långt ifrån elitidrotten.