Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-10 19:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-esk-en-social-katastrof-om-ungdomsidrotten-stangs-ner/

Sport

Johan Esk: En social katastrof om ungdomsidrotten stängs ner

Vad ska barnen göra om även idrotten stängs ner helt? frågar sig Johan Esk.
Vad ska barnen göra om även idrotten stängs ner helt? frågar sig Johan Esk. Foto: Hasse Holmberg/TT

Jag brukar aldrig använda ordet katastrof i idrottssammanhang. Snart kan det tyvärr vara dags.

En social katastrof som inte handlar om pengar hotar om ungdomsidrotten stängs helt.

Det har länge tänkts och mumlats bland ledare och eldsjälar i idrottens bredaste och djupaste och mest slitstarka rötter, det har sagts i årtionden:

”Någon gång skulle vi stänga ner ungdomsidrotten i en vecka. Då skulle alla få se vad den betyder för barn och ungdomar. Då skulle resten av samhället se vad allt det här (gratis)arbetet är värt på många olika sätt.”

Vi kan, Gud förbjude, snart vara där.

Det som är så sorgligt är att det kan behövas en pandemi för att insikten om idrottens verkliga betydelse i samhället ska komma. En medicinsk, ekonomisk och mental pandemi.

Fokus på hur idrotten drabbas av coronakrisen har nästan bara handlat om elitidrotten och pengar. 

Visst, det kan slå hårt mot kanslipersonal som måste permitteras och låglöneidrottare.

Och ja, det är jobbigt för alla åskådare på läktare och framför skärmar att inte få det mentalt viktiga avbrott i vardagen som det innebär att följa sitt lag eller favoritsport. Just i dessa tider hade den medicinen behövts mer än någonsin. 

Och jo, det är bra att staten går in med en halv miljard kronor till idrotten i ett stödpaket. 

Men fokuset på hur idrotten verkligen drabbas måste vidgas från elit och pengar till nervcentrat där det verkligen kommer att kännas.

Bland barn och ungdomar.

Eliten är bara toppen av idrottens berg. Grunden är allt det där andra som gör idrotten så nödvändig. Ungdomsidrotten som betyder så mycket för så många. 

Coronaviruset kanske inte dödar unga, men det kan släcka nödvändiga ljus i deras liv. 

Barn som inte är trygga hemma har i värsta fall snart ingen skola att gå till och om skolor stängs helt är det troliga att idrotten följer efter. Vart ska de då ta vägen?

Ungdomar som vanligtvis känner att de inte klarar skolans uppgifter men lyfts av idrotten, de som kunnat slappna av inom träningarnas tydliga ramar och rutiner och upplevt skönt stöd i vuxenvärldens ledarskap – hur ska de hitta mening i tillvaron?

Och barn som har svårt att sitta still även om de vill, även om de försöker, men har så mycket energi som bara måste ut – vad ska hända om de inte kan idrotta? Mer dämpande mediciner?

Och alla hundratusentals unga tjejer och killar som känner att de behöver idrotten för att må bra, för att ha kul, för att umgås, för att röra sig, för att tänka lättare, för att kunna sova, för att oroas över corona lite mindre – de som behöver allt idrotten kommer med som en låga i livet: Vad ska de göra om idrotten stängs ner?

Och framför allt – var ska de vara?

Ska de bara sitta hemma? Ska de klättra på väggarna så att föräldrarna blir galna? När rastlösheten slår till lär det inte bli lugnare i bostadsområdena.

När jag skriver det här håller svenska ungdomsidrotten fortfarande öppet. Vissa klubbar har stängt ner sin verksamhet. En del sporter har svårt att bedriva träningar på grund av alla kroppskontakter. På andra håll ställs matcher in men träningar fortsätter i nya former. Mindre tvåmålsspel rekommenderas.

Coronakrisen har kommit dit att fler och fler äntligen inser att det enda vi inte vet är att vi inte vet vad som kommer att hända den närmaste tiden. 

Jag kan naturligtvis inte vädra några synpunkter på vad som är rätt och fel för idrottsrörelsen men mina ögon ser fortfarande så pass bra att det i torsdags var omöjligt att missa hur stort människans behov av att röra sig och få luft är. 

På den fjärde dagen i huvudstadens jobba-hemma-läge kom solen och värmen och stockholmarna startade en massfolkvandring. När jag satt i bilen vid ett av Hornstulls rödljus såg det ut som en helt vanlig vårvardag vid korsningen.

I den bästa av världar kan alla hemmaarbetande föräldrar få ut sina ungdomar på promenader och löprundor om träningar ställs in. Mer troligt är att föräldrar som bär sin egen oro för vad som ska hända med jobben inte orkar tjata.

I den sämsta av världar sjunker då barnen och ungdomarna ner i en degig tillvaro av serier, spel, skräpmat och sponken för de äldre. För en del, de som är i störst behov av fysiska aktiviteter, är risken stor att det blir så.

Eller så blir suget efter att komma ut så påtagligt att barn och ungdomar efter ett tag själva ser till att idrottsrörelsen spontant hålls i gång med konstgjord andning. För en hel del kommer det säkert att bli så.

Jag vet hur det kommer att kännas i kroppen när jag ser det hända. Kompisar som bara träffas för att lira utan vuxna, utan ledare, skapar en feber i mig jag varken kan eller vill bli immun mot.

Läs mer: Esks elva vecka 12: ”Som att Messi går till, typ, Celta Vigo”